Middag den 18 juni

 

Den 18 juni 1913, för exakt 100 år sedan, föddes Robert Mondavi. Under sin livstid skulle han mer än någon annan vinperson i historien, bli en förebild och en ikon för vinmakare i inte bara Napa Valley och Kalifornien, utan också i mer eller mindre alla länder i den så kallade Nya Världen. Med en outtröttlig kraft lade han grunden den vin- och matkultur han kände saknades i USA, men som han sedan barnsben hade naturlig i sin familj. Robert Mondavi Winery i Oakville i Napa Valley blev redan i början av 1970-talet ett slags centrum för gastronomi i Kalifornien, och så är det fortfarande idag (mer om allt detta kan man läsa på www.livetsgoda.se där jag har lagt ut en omfattande artikel om hans liv). Allt detta, och den enastående inspiration som Robert Mondavi spred under sin livstid, skulle nu firas med en rejäl vinfest på Café Rotsunda. Dagen till ära.

Champagnen var läckert rosa, tydligt mogen med komplexa nyanser av äpplen, rostad brioche, till och med en gnutta anklever (vilket är rätt vanligt i mogen champagne), men också med en svagt rödaktig fruktighet med drag åt vildhallon. Syran uppfriskande, smaken helt torr. Att champagnen var svårgissad var inte så märkligt, det är ju inte särskilt ofta man dricker den årgångslösa Krug Rosé från Krug. Gissningsvis var det här vinet cirka 20-25 år gammalt.

Till champagnen blev de tunt skivad bellota från Salamanca och vanliga lantchips, de perfekta tilltuggen till champagne tack vare den fina sältan och det feta, som polerar champagnens stramhet och syra en aning och därigenom lyfter fram kroppen, frukten, och finessen.

   Jag hade också gjort ett litet tilltugg som vid en första anblick lät något udda, men som i alla avseenden speglade vinets aromer. På en tunn skiva rostat surdegsbröd (för att spegla vinets brödiga mognadstoner) en kräm av färsk getost och hallon (låter konstigt, men syran i osten och den milda hallonaromen speglar både vinets syra och dess rosafruktiga arom) och på toppen av det riven anklever (för att spegla vinets komplexa mognadsarom). Enkelt, och vansinnigt gott!

Den här kvällen skulle det bli ett antal serveringar av smårätter och viner i köksloungen. Det började med två vita viner på ett smalt tema; samma druva, samma by, samma vingård, samma årgång … men två olika firmor. Det lite rikare och mer gulfruktiga av de två var 2008 Chassagne-Montrachet Premier Cru Les Caillerets från Domaine Amiot-Guy, men som väntat av den kalkrika och magra jorden fanns här också en god mineralitet och en stramhet i framför allt eftersmaken. Ett gott och komplext vin.

   Min egen favorit var dock 2008 Chassagne-Montrachet Premier Cru Les Caillerets från Domaine Fontaine-Gagnard, ett vin som var både mer kalkaromatiskt och komplext på näsan och påtagligt mer mineraliskt stramt i smaken. Båda vinerna hade dekanterats cirka 20 minuter före servering, vilket egentligen var lite för kort tid. Under de följande trekvarten vi följde vinerna i glasen, och njöt av dem till smårätterna, blommade båda vinerna upp markant. För mig är det ett måste att inte bara dekantera vit bourgogne av kvalitet, utan också att inte servera dem för kallt, omkring 14-15 grader är perfekt.  

Första rätten blev mandelpotatis som kokades med lite vitlök och citronsaft i vatten, sedan stompades med en gräsig olivolja, mer citron och lite rosmarin. På detta bläckfisk som bara hastigt hade stekts i olivolja. En enkel och smakrik rätt som passade fantastiskt bra till vinerna, särskilt det andra.

Nästa rätt var det lite mer pyssel med, men det var det värt. I botten en smakrik räkmajonnäs (gjord av den olja jag hade rostat räkskalen i, sedan silat av och slagit en helt vanlig majonnäs av), på det späda blad av krusig sallat blandat med finplockad dill och räkor som vänts i en mild olivolja med citron och salt samt bitar av en äppel- och timjanrök lax (jag röker den bara tio minuter så att den fortfarande är nästan rå i mitten) och pilgrimsmusslor som stekts hastigt i olivolja med vitlök och rosmarin och mot slutet med en generös giva smör. Gott som synden.

Sedan började kvällens extraviner dimpa in, ett efter ett, de första från AD ED. Först en ordentligt trött 1998 Gevrey-Chambertin Premier Cru Lavaux-Saint-Jacques från Domaine Drouhin-Laroze (som frånsett den här buteljen gör rätt trevliga viner), som definitivt hade gått till de sälla jaktmarkerna i förtid. Nej, ut med den.

   Då var nästa vin ofantligt mycket bättre, dessutom till sitt skick påtagligt mycket yngre. Doften var stor och intensiv, aromatiskt rödfruktig med inslag av körsbär och nypon och med en fint blommig doft av rosenblad. Att vinet kom från Piemonte kände vi, inte minst på parfymen och den tydliga men fina tanninstrukturen, och det hade en viss mognad kände vi också. Gaja kändes som en trolig producent, kvaliteten var fantastisk, men jag blev ändå lite förvånad över vinets ålder, 1981 Barbaresco. Superbt.  Vilket vin … nu börjar jag äntligen uppskatta den knepiga druvsorten Nebbiolo.

Vinet fick mig att snabbt att ändra en liten detalj i nästa rätt, en riktigt fin burrata som jag bara hastigt värmde upp med fin olivolja under grillslingan i ugnen. Men med en utsökt barbaresco i glaset, lade jag till tryffel (Café Rotsunda står alltid rustat för kulinariska överraskningar, och har därför, bland mycket annat gott, tryffel som stapelvara) som jag hastigt ljummade upp i smör och toppade rätten med. Och det blev ju som väntat en enastående fin kombination som fick vinet att dansa balett på tungan.

Två röda från Bordeaux stod på tur, tveklöst (faktiskt), även om jag ett litet tag snurrade runt blad ett par riktigt klassiska viner från Napa Valley och mitten av 1990-talet. Det första vinet var nämligen så djupt och mörkt fruktigt och hade den där läckert komplexa jordiga tonen jag bland annat finner i fina klassiska kaliforniska cabernetviner med viss mognad. Men nu var det i Bordeaux vi var, i Pauillac närmare bestämt, och i glaset hade vi en 2001 Château Pontet-Canet.

   Den var förvisso riktigt god, några av oss höll den som det bästa, men hade jag tvingats välja det ena av de två vinerna, hade jag nog valt 1998 Château Léoville-Poyferré från Saint-Julien, som jag tyckte hade en större komplexitet med fina nyanser av grafit, cederträ och tobak till den fortfarande ganska rika frukten. Återigen imponerar detta slott på mig!

Mellis stod på tur med blinda droppar i händerna. Som vanligt gick jag bort mig lite med nästa vintyp, det har hänt otaliga gånger. Doften lika läcker som fin röd bourgogne, rödfruktig och mineralisk och ytterst elegant, smaken lika fint strukturerad och torr som en barbaresco. Och ändå gissar jag inte på Etna på Sicilien och druvsorten Nerello Mascalese, vilket jag borde göra. Det hade nämligen varit helt rätt, i glaset 2008 Contrada Rampante från Passopisciaro. Ett riktigt gott vin som varmt kan rekommenderas. Servera det gärna i en rund bourgognekupa, det vinner vinet på.

   Nästa vin kom från samma producent, men uppförde sig totalt annorlunda. Här fanns ingen tydlighet, vinet hade lika väl kunna ha kommit från en modernist i Rhône eller södra Frankrike, eller rent av i Spanien eller Italien, kanske till och med Portugal, eller varför inte från Argentina eller USA? Stilen var minst sagt internationell, men så blir det väl lätt när man gör ett tätt, modernt fruktigt vin av Petit Verdot. Det här vinet hade helt enkelt fått sitt namn efter ägaren, 2009 Franchetti. Det var gott och välgjort, men behövde luft, och dagen efter började lite mer nyanserade toner lyftas upp ur det täta fruktdjupet.

Fel gick jag också i nästa glas, som Big Boss skänkte upp, och det har hänt många gånger med pinotvinerna från Kistler Vineyards i Kalifornien, som rätt ofta är ordentligt koncentrerade och så täta att jag oftare lägger min gissning på Grenache än på Pinot Noir. Så också denna kväll när 2007 Pinot Noir Kistler Vineyard från Sonoma Coast skänktes upp i glaset vid perfekt 15 grader (cirka 20-25 minuter i kylen innan servering).

   Jag föredrog det både tätare och elegantare och fint stenigt mineral- och tanninstrukturerade 2009 Pintas från Douro och Wine and Soul. Välgjorda viner, som detta, från de steniga och terrasserade vingårdarna i Douro gillar jag skarpt, och detta vin, liksom 2009 Franchetti, hade utvecklats till större komplexitet över natten i flaskan. En ordentligt dekantering är alltså att rekommendera.

Två kaliforniska pinotviner stod på tur, det ena från en sval vingård och det andra från en lite varmare. Detta plus två firmor och två idéer, och resultatet blir såklart helt annorlunda. I det första glaset en 2007 Pinot Noir Emmaline Vineyard från firman Cobb Vineyards ute i det svala området Freestone i Sonoma Coast. Här är det elegans och transparens som gäller, en finstilt röd frukt, god fräschör, en måttlig alkohol (13 procent) och en finlemmad kropp med unga men polerade tanniner. Min favorit av de två, helt klart.

   Det andra fylligare, rikare och mer drivet av frukten, vilket är typiskt både för producenten Merry Edwards och detta vin, 2007 Pinot Noir Flax Vineyard från en relativt varm vingård i den norra delen av Russian River Valley. Mitt i den större kraften och en alkoholhalt på 14.4 procent, finns det dock alltid en elegans i Merrys viner.

   Som vanligt serverar jag kaliforniska pinotviner svala, cirka 15 grader, och hellre i bordeauxglas än i bourgogneglas, för att lyfta fram finessen och de aromatiska övertonerna snarare än kraften och de mörare frukttonerna.

Det gjorda jag också med nästa två pinotviner. Siduri är en av de främsta pinotspecialisterna i Kalifornien där en av de två ägarna, Adam Lee, gör omkring 25 olika pinotviner varje år, både generiska appellationsviner och en stor svit av vingårdsbetecknade. Det här vinet, 2009 Pinot Noir Keefer Ranch Vineyard från Russian River Valley, förenar en fruktaromatisk intensitet med en silkeslen textur och god fräschör, och som vanligt är ekfatshanteringen klokt försiktig.

   Filosofin är närmast diametralt motsatt hos Peter Michael Winery, som från sin Seaview Vineyard ute i Sonoma Coast, gjorde sin första årgång av 2009 Le Caprice (de två första årgångarna gjordes av Pinot Noir från Reuling Vineyard i Russian River Valley). Här är det kraft och koncentration som gäller, mörka körsbär, lite kryddiga fat, tydligare tanniner, och en aning högre alkohol. Jag gillar vinet, särskilt till lite smakrikare mat, men det här liksom pinotvinerna från Kistler Vineyards är definitivt inget för den som bara tycker att Pinot Noir ska smaka som i Bourgogne.

För att plocka upp kraften och de jordiga tonerna i pinotvinerna, hade jag gjort en kräm av gulbeta med ordentligt mycket tryffel i. Tryffel och rotsaker är något som fylligare pinotviner verkligen trivs tillsammans med. På krämen lite smörstekta klyftor av späda rödbetor, och över det krispiga rödbetschips och friterade små lökringar. Det är så här maten till smakrikare pinotviner ska smaka, då lyfter fram dem på allra bästa sätt.

Robert Mondavi hyllades med ett vin han själv inte var med att göra, i sanning var han till och med hädangången när det skördades. Men det finns ett symbolvärde i firman Opus One i Oakville, Napa Valley, ett symbolvärde som betydde allt för Robert Mondavi. Som en fattig invandrarpojke fick han långt senare i livet genom sina gärningar och hårda arbete chansen att tillsammans med baron de Rothschild från Château Mouton-Rothschild skapa ett ikonvin där det bästa från Bordeaux (historia, kunnande, vinmakning och prestige) och Napa Valley (lokal vingårdskännedom och modern vinmakning) kunde förenas. För Robert var en närmast osannolik dröm som gick i uppfyllelse, och en bekräftelse på att han hörde till vinvärldens elit.

   Vi skålade för detta, och för Robert Mondavi, i 2009 Opus One, ett vin som till 81 procent domineras av Cabernet Sauvignon, och som har uppfostrats i 17 månader i helt nya ekfat. Ungt, såklart, tätt och fylligt, mörkt fruktigt, markerade men ändå fint mogna tanniner, och en lång, rik och intensiv eftersmak. I karaffen dagen efter var vinet än mer förfinat och så elegant jag brukar se det, och i den bästa av världar skulle jag ha haft en åtminstone sju till tio år mogen butelj att skåla med. Det är ungefär vid den åldern som bra kaliforniska cabernetviner blommar upp. Skål på dig Bob!

Grillen i full gång, bastanta välhängda pjäser på omkring 350 gram vardera av marmorerad biff grillades till perfektion och serverades med en kraftig tryffelsås, coleslaw och smörslungade vaxbönor. Enkelt och gott, precis den typ av mat som fylligare viner kräver och stadiga pojkar tycker om.

En trio bordeauxviner skänktes blint, alla goda, men jag måste medge att jag var mitt uppe i grillningen när de provades och diskuterades, så jag missade detaljerna i provningen och gjorde helt enkelt så man ska göra med gott vin … dricka det i stora, härliga klunkar utan djupare eftertanke.

   Vi höll oss i alla fall på temat 2009 med de tre, och det vin jag tyckte var allra godast var den lika ungdomligt rika som eleganta 2009 Château Haut-Bailly från Péssac-Léognan, som jag egentligen bara skrev "wow" som provningsnotering på.  Det mest strukturerade av de tre var 2009 Château Montrose från Saint-Estèphe, också det väldigt gott men i lite större behov av luft än de andra. Nu hade förvisso Björnen, som tog med den goda trion, dekanterat vinerna redan tre timmar tidigare, men alltjämt var vinerna unga. Det som kändes mest tillgänglig redan idag, och bordeauxviner kan absolut drickas riktigt unga (allt annat är en missuppfattning skapad av äldre herrar som tror de vet allt om vin i allmänhet och allt om Bordeaux i synnerhet), var 2009 Château Sénéjac från Haut-Médoc, som också det har en ganska mörk frukt men ändå känns lite mer stilfullt än de andra två.

Nollnio blev också temat i den avslutande flighten, som jag hade tänkt servera till ost. Nu var gästerna så belåtna matmässigt, att osten lämnades därhän. Istället blev de två avslutande viner, blint såklart, som vanligt.

   Ett av de smakmässigt mest klassiska vinerna i Napa Valley kommer från Chateau Montelena, och det representerades den här kvällen av 2009 Estate Cabernet Sauvignon. Som ungt är det alltid djupt fruktigt på gränsen till tätt, men det är aldrig ett av de modernt rika vinerna med massiv frukt och hög alkohol. Istället är det byggt för att klara ett långt liv i vinkällaren, normalt sett tycker jag att tio år är en bra första drickmognad, men 20-30 år inga större problem för vinerna från de bättre årgångarna. Den nollnia vi nu njöt av var ungdomligt knuten, men med luft började lite av den steniga mineraliteten tränga fram ur frukten, och mineral och tanniner stod sig också väl i den fortfarande rika smaken. Dagen efter var vinet än mer elegant.

   Mot detta riktigt eleganta vin, ställde jag vårt eget 2009 Cloudy Cabernet Sauvignon från Soil and Soul, en modig placering som den här kvällen gick hem lika väl som tidigare. I förhållande till vinet från Chateau Montelena var det en aning mer silkigt till strukturen, och hade en lite djupare frukt, men intressant nog stod de båda sig väldigt fin i sällskap. Likheterna var faktiskt betydligt större än skillnaderna.

Summering: 6 gäster, 21 viner och 42 Riedelglas

Kött och rött den 7 juni

 

Solen skiner, gräset är grönast på änklingarnas sida, det är fotboll på tv, magiska Hakan levererar kött av dignitet från sin låda i Helenelund (kan inte missas!) och det råkar vara olåst i vinkällarna. Dukat för framgång med andra ord!

   Korvarna är heta, kryddiga, goda, köttet välmarmorerat och tempererat i två timmar utanför kylen (annars får man fan i mig inte grilla det!) och färskpotatisen står snyggt i kokande vatten och blir färdig. Spelet kan börja…

Det första vinet, som skänks i all hast, är förföriskt läckert moget, läder och tobak finns där, men en ganska solmoget rik frukt med djup och kvardröjande längd finns fortfarande kvar. Tanninerna är tydliga men mogna och fint polerade, syran måttligt till god, och eftersmaken sensuell. Kalifornien, Napa Valley, en producent med klassisk känsla, början av 1990-talet. Och jävligt gott. Det skulle kunna ha varit Philip Togni, det gissade jag först på, men tanninerna var en aning för polerade, men den tydliga bordeauxkänslan var densamma. En annan klassiker. Kanske Opus, de gör den här typen av viner, men oftast lite lenare eftersom det är Oakville. Nej, det borde vara Dominus Estate. Och det är kanske 1992? Nej, sa Gun och täckte av flaskan, men väldigt nära. Etiketten sa 1991 Dominus Estate. Sjukt kul, sjukt gott.

Nästa vin var mörkare, rikare, kryddigare, och framför allt mycket yngre. Det kändes på något sätt större, utan att vara egentligen vara så mycket tätare, det var mer mineraliskt (bergsfrukt, troligen) och även om det fanns en del nya fat här, var faten väldigt fint integrerade. Fan i gatan, det här kändes stort. Ikväll var Gun på gång, den saken var klar. Nog fanns tanken där, men jag hann inte förrän Hansa sa det, Colgin, nog är det väl så? Och precis så var det, Colgin Cellars, högst uppe på Pritchard Hill, och i glaset deras fullpottare 2006 IX Estate Cabernet Sauvignon.

   Vi hade vinet kvar i karaff och glas under 30-40 minuter, och kunde med glädje och njutning notera hur fint det blommade ut, polerades, växte, blev elegantare … med luften och tiden. Mycket gott!

Medan dofterna spred sig från grillen dekanterade jag mina två viner. I tema såklart. I glas ett det lite ljusare och påtagligt mycket mer kryddiga, en liten violton och nyans av garrigue fanns att skönja i den solsöta hallon- och plommonfrukten, men överdådigt var det inte. Syran var måttlig, alkoholen något värmande, vinet var helt klart ungt men växande och alltmer komplex ju längre tid det fick stå i glaset.

   Det andra vinet tätare, mörkare fruktigt, lite mer animaliskt, rätt kryddigt det här också, men så generöst att en del av både grafit, lakrits och även ekfat i stort sett helt doldes. Tanninerna var lika tydliga här, men också föredömligt inbäddade i frukten.

   Två absolut enastående viner, men båda rätt unga. Jag hade luftat dem i tre timmar innan jag tog med dem till grillmiddagen, men slagit upp dem i karaff bara en kort stund innan servering.

   Båda vinerna kom från kultförklarade och "hard to get" firman Cayuse Vineyards i Walla Walla, Washington State, en firma grundad och driven av den begåvade Christophe Baron som lämnade Champagne och familjens firma där bakom sig för att istället för en medelmåtta med sura bubbelviner i Champagne bli de främsta och bästa vinmakaren i Washington State! Tack för det.

   Det första vinet var 2009 Syrah Cailloux Vineyard, i vilket fem procent Viognier ingick tillsammans med 95 procent Syrah. Från motsvarande steniga jordar, kom också det andra vinet, 2009 Syrah En Cerise Vineyard, men detta en druvren syrah.

Köttet grillades medium rare, allt annat tycker jag är lite av köttmissbruk eftersom man då inte får fram aromerna ur den kvalitet köttet är av. Dött kött är … dött kött. Tyvärr. Vår kött var rött kött. Gott!

   Ordentligt med salt och lite peppar, världens två bästa smaksättare tillsammans med olivolja, smör och citron. Grilloljor används enbart av amatörer som köper fel kött, kött utan arom och egen smak. Resten av smakerna den här kvällen kom dels från den heta korven jag också grillade, och från den lite chilekryddade bearnaisesåsen.

   Och från den gröna sparrisen, bara hade grillats hastigt och sedan legat och mått gott i ett foliepaket på grillen i väntan på att köttet skulle bli klart.

Gott vin lockar dårskap ur gott folk. Cayuse är en sådan vinproducent som inspirerar, och Gun är en sådan folktyp som går bärsärk i vinkällaren när dårskapen presenterar sig i glasen. Alltså ett blint vin i karaffen.

   Jag tog vinet tämligen fort, eftersom jag den här gången liksom förra kände igen stilen som ett vin som om inte vore 1989 Château Haut-Brion, åtminstone ville vara en sådan, eller i alla fall försökte klä ut sig doft- och smakmässigt till en sådan. Eller inte. Stilen på vinet är tät, djupt fruktig med en komplex nyans av tryffel och orientaliska kryddor, silkigt texturerad med en god energi av mineral och tanniner, samtidigt fantastiskt fint balanserad och ännu inte ett tecken på att vika ner sig av ålder.

Mitten på 1990-talet och en producent som förenar rikedom med klassiska känsla var mina första idéer kring vinet, men av erfarenhet och ovanstående känsla personifierad i glaset, gick jag rakt på Harlan Estate i Oakville och vinet 1994 Harlan Estate. Hur jävla galen den gissningen än var.

   Men den här kvällen var den mitt i prick! Mitt i prick satt vinet i min gom och själ också. Tack för det Gun.

Lite mer av gott rött skänktes i karaff för att blomma upp. Det här vinet var kvällens tätaste, generösaste, yppigaste och djupaste. Mitt i alla tät frukt fanns också kryddighet med drag åt lakrits och anis, det hade en alkoholvärme (jag såg senare att etiketten visade 15.5 procent) och faktiskt något jag tolkade som mineralitet. Men vinet var ungt, oförlöst, kanske rent av lite stängt och framför allt drivet av all sin frukt. Min gissning gick till huvudsakligen Grenache med troligen ett stänk Mourvèdre, och till 2009 i Châteauneuf-du-Pape och där förmodligen en så kallad toppcuvée.

   I grund och botten en riktigt bra gissning, fick jag veta. Men ändå rätt mycket fel sett till de faktiska detaljerna. Först och främst var vi i Kalifornien, i Paso Robles, dessutom fel årgång (marginellt fel), och såklart fel på eventuella producentgissningar. Men idén var helt rätt, 2008 James BerryVineyard från Saxum, och cuvéen bestod av 52 procent Grenache, 31 procent Mourvèdre och 17 procent Syrah.

   Strunt samma att jag gissade fel, att träffa rätt är inte det viktigaste, mest kul. Det viktigaste är att vinet, blint eller inte, är gott. Och det var det här…

Stjärnsprakande bortamatch den 6 juni

 

Oemotståndligt. Sanna mina ord. En stjärnprydd inbjudan om att dricka nobel bortamatch med kan inte annat än att förgylla vilken torsdag som helst. Särskilt när solen skiner och sommaren har kommit, särskilt när det är nationaldag, särskilt när de vinvirtuosa vännerna samlas, och särskilt när adressen är just den som den här bortamatchen skulle spelas på.

Kallt, stramt, ungdomligt syradrivet och mineraliskt men ändå med en viss citrusfruktfetma. Det var de första intrycken av champagnen jag serverades blint vid ankomst. Då jag redan nu insåg att kvällen skulle vara blind (egentligen helt som vanligt – de senaste 20 åren är det inte särskilt många av de flera tusen flaskor vi har druckit, som har provats öppet), förstod jag att jag utöver att prova vinet, också skulle behöva agera något sånär kunnig och smart. Alltså kalkylerade jag vinets doft och smak, vägde det mot memorerad fakta och levererade svaret 1996 Cristal från Louis Roederer. Korrekt.

   En riktigt god champagne ur magnum som egentligen har samma mognadsarom (faktiskt) som flaskversionen, men som har en mer syrastram smak.

Med denna första fullträff i ryggen kändes det skönt att höra att kvällen skulle vara en lagtävling snarare än en nöjesåkning. Jag och Lady Bz gjorde team, och lade våra näsor i kors för att krossa vare uppstickare på den blindgissningens väg vi hade framför oss.

   Men först en blind, men utom tävlan föråkare. Vit bordeaux, definitivt, läckert liljetung doft med inslag av passionsfrukt, grapefrukt, vanilj och rostade fat, en medelfyllig, intensiv och frisk smak, och vansinnigt god. Etiketten avslöjade 2005 Château Smith Haut Lafitte (min gissning var ett år yngre, och Château Pape-Clément).

Som grund den kommande, krävande första halvlek i vintävlingen, serverades ett antal fat med goda kavringssnittar med en krämig sallad av krabba, hummer och räkor. Gott, och väldigt gott och passande till det vita bordeauxvinet.

En poäng vardera för ursprung, årgång och dominerade druvsort av Cabernet Sauvignon, Cabernet Franc eller Merlot. Kan tyckas vara en enkel match, men hur duktiga provarna än var skulle det redan tidigt i matchen vara tydliga poängskillnader mellan lagen.

Vinerna provades i par om två, och de två första vinerna var riktigt unga och täta. Det första hade en mörk, blåbärsrik och supermodern, absolut ren frukt och en fantastiskt fint balanserad ekfatskaraktär och polerade tanniner. Ett supersnyggt vin vi fick till Merlot från Napa Valley (Kapcsándy), men som visade sig vara 2009 Château Pontet-Canet från Pauillac.

   Det andra vinet var om möjligt ännu tätare, dessutom påtagligt mer ekfatskryddat och hade, vad vi tyckte i alla fall, en kalkig mineralitet påminnande om den i en chablis! Ytterst förvirrande för oss. Det hela var så tight sammansatt, så knutet. Och vi var väldigt förvirrade, men satte till slut vinet i Pauillac och 2008. Inte så pjåkigt ändå, det vi hade fått var 2009 Château Durcu-Beaucaillou från Saint-Julien. Ett ungt och slutet vin som då jag återbesökte karaffen med det en dryg timma senare tyckte mycket bättre om än som relativt nyupphällt.

Nästa duo lurade oss rejält, nästan i alla fall. Cabernet Franc prickade vi in på första vinet, mycket tack vare sin täta och aromatiska vinbärsfrukt och fina gröngräsiga nyans. Men vi trodde det var ett tätt och modernt vin från Saint-Emilion, men när vi fick reda på att det kom från Kalifornen var det inte så svårt att placera det hos firman Jonata i Santa Ynez Valley, 2006 El Alma de Jonata. Riktigt gott, fint strukturerat och elegant, men ungt. Återigen ett vin som behöver mycket luft!

  Det andra vinet ville vi placera i Australien, det hade just en sådan rik fruktighet och lite värmande alkohol, en lätt salt jordighet och även ganska tanninrikt. Men den lilla bitterheten i eftersmaken drog oss ändå till Italien, men vi var inte alls säkra eller ens nöjda med det förslaget. Cabernet Sauvignon var det enda vi kände oss säkra på. Och så tvekade vi igen och tänkte Australien. Vad ska man säga, vi var ju ändå rätt nära, men Nya Zeeland hade bara flyktigt svävat förbi mig och sedan bort i det otänkbara. Men vinet kom från Hawkes Bay på Nya Zeeland, och där producenten Craggy Range, och vinet var deras fina bordeauxtolkning 2008 Sophia Gimlett Gravels. Gott, men alldeles för ungt att visa komplexitet.

Cykelturen i fel jord fortsatte i nästa flight, där vi sa Merlot och Pomerol i första vinet, mycket för dess knäckiga och komplext jordiga frukt som bjöd på fina toner av viol och tryffel. Fel, helt fel. Men årgången knep vi i alla fall i detta riktigt goda vin, 1995 Sassicaia från Tenuta San Guido, som kändes redo att dricka rent mognadsmässigt.

   Nästa vin hade en doft som starkt påminde om en riktigt god vintage port, sötfruktig med nyanser av plommon och torkad frukt, vinet hade en mognad och väldigt fina tanniner. Jag kunde inte tänka på något annat än 1997 Harlan Estate, men fick snart stå med rumpan bar i rodnad prakt då 1998 Cyril Henschke Cabernet Sauvignon (med lite Merlot och Cabernet Franc i cuvéen) från Henschke i Eden Valley avtäcktes. Helvete … nu låg vi lite småpyrt till i poängräkningen.    

Fallet utför skulle fortsätta ännu en vinvända. Den superbt mogna men ändå fortfarande rikt fruktiga 1996 från ett fint slott i Pauillac som jag och Lady Bz ansåg att vi hade i våra glas, visade sig förvisso vara dominerad av Cabernet Sauvignon, men kom inte från Bordeaux, utan från Stellenbosch i Sydafrika. Nog för att jag har lurats av vinerna från duktiga Vergelegen förut, men jag har inte fått dem till toppslott i Bordeaux förut, men det fick oss denna 2004 Vergelegen Red att tro. God så in i bänken, men helt ärligt en aning för brådmogen för sin ålder. Men, som sagt, vansinnigt god och komplex. Kvällens överraskning, minst sagt!

   Kalifornien, toppfirma i Napa Valley, årgång 2008 och sjukt gott, men väldigt ungt och knutet. Så skrev jag innan smygpratet med Lady Bz satte igång. Sötmogna björnbär och blåbär, ordentlig struktur, viss stenmineral och en god portion nya franska ekfat som gav sig uttryck i både lakrits och choklad. Nog var det Cabernet Sauvignon alltid. Men inte från Kalifornien, utan från Mendoza i Argentina och mer närmare från Bodegas Catena Zapata. Och än mer precist, toppvinet 2004 Nicolás Catena Zapata. Vi fick med oss ett par poäng, men igen direkt självkänsla.

Vid halvtidsvila låg vi på andra plats, och fick lite kallskuren plockmat som vi sköljde ner med diverse goda slattar från första halvlek.

 

Samtidigt serverade Seniorstekaren en blindbock som hade en fint mogne bordeauxliknande doft och smak med nyanser av grafit, torkade körsbär och blodapelsin. God, men svårplacerad. Bordeaux kändes som en lika trolig som inte alls trolig plats. Och fel plats. Vi skulle ha hållit oss i Italien, i Toscana, och hos firman Fattoria di Felsina, som verkligen hade lyckats med den nu mognadskomplexa 1997 Maestro Raro.

När vinerna börjar mogna är det alltid svårare att pricka in ursprungen, ibland även druvorna. Vi kände trots att frukten var så rik och fortfarande nästan yppig, att nästa vin var 12-15 år gammalt, vi lade vår gissning på Cabernet Sauvignon för strukturens skull, och tack vare den lilla bittra körsbärstonen i slutet av smaken, sa vi Italien. Landet fick vi rätt för, men inte druvan, som var Merlot. Vinet kom från Tua Rita och var deras prestige 2001 Redigaffi. Jag blev, måste jag medge, lite förvånad över att vinet inte alls var så maffigt det brukar vara, och att det var så tanninstrukturerat. Man lär sig något nytt varje dag, och tur är väl det…

  Nästa vin hade jag aldrig ens hört talas om, så hur ska man då kunna gissa på 2002 The Benburnie, en cabernet från Jim Barry. Jag trodde nog att vinet var flera år yngre (2008), men att det var gjord av mestadels Cabernet Sauvignon och att det kom från Australien hade vi skrivit upp i vårt block, och det vann vi poäng på. Tätt fruktigt och insmickrande, och ursprunget var det aldrig någon tvekan om.

Vi knaprade sakta med säkert in i poängjakten, lika mycket för att vi var halvbra och några andra i tävlingen lite mindre halvbra. Fler poäng fick vi nu, när vi knep både ursprung och druvor på båda vinerna, två klassiskt komplexa viner med mognad från Bordeaux. Det första av de två var ett av kvällens mest finnyanserade vin, det formligen osade klassisk bordeaux och distriktet Pauillac om det. Underbart, vilket läckert vin. ”Vad trevligt det blev nu”, kommenterade Lady Bz. Vi missade dock årgången med ett ynka år, i glaset 1989 Château Pichon Comtesse de Lalande.

   I glaset intill stod minsann ingen blyg utmanare, utan en stor och riktigt läckert fruktknäckig 1990 Château Troplong Mondot från Saint-Emilion, där vi knep både druva och distrikt, men hade en gissning på 1995 snarare än 1990. Jämfört med grannvinet, var det här dock en aning stumt, åtminstone till doften.

Jag var så gott som säker på att vi med första vinet i nästa flight inte alls hade tagit avsteg från Saint-Emilion, dock hade vi gömt oss i ett högambitiöst på gränsen till överambitiöst garage hos en liten toppvinmakare som inte någonstans hade sparat på nya ekfat. Tvärtom var vinet så kryddigt av nya ekfat att man knappt noterade något fruktrondör. Frukt var vinet förvisso fullpackat av, men den var knuten och låg mest i bakgrunden. Jag kunde i ärlighetens namn inte bestämma mig om jag tyckte om vinet. Hur som helst, var det på tok för ungt, bråkigt och knutet, denna garagejästa Merlot från Saint-Emilion. Som visade sig vara hundrapoängaren 2002 Cabernet Sauvignon från Quilceda Creek i Washington State. Det här är ett otroligt hyllat vin som jag väldigt sällan hyllar ens hälften så mycket som många andra gör. Det har på något sätt alltid varit ungt och bråkigt! När ska man dricka det? Inte heller fick vi ett enda poäng med oss.

   Då var grannen 2000 Château La Mission Haut-Brion från Péssac-Léognan så otroligt mycket bättre och mer elegant, ung och tät även den, bläckigt och generös, men med en riktigt fin textur och god längd. Det här var i min gom ett av kvällens vinet, och här plockade vi med oss välbehövliga poäng för att ligga väldigt bra till inför sista omgång.

Tack och lov är det benen jag är trött i, inte huvudet, och jag och Lady Bz höll skärpan på topp så till den milda grad att vi med full kraft tog oss förbi allt motstånd och plockade hem segern i kvällens maratonblindprovning. Det vin vi fick upp segervittringen på var en superbt eleganta 1990 Chinon Vieilles Vignes från Clos de la Dioterie, där vi spikade druva och ursprung när våra medtävlare var ute och köpte varmkorv i vingårdarna i både Bordeaux och Kalifornien. Ceder, blyerts, fortfarande en diskret gräsighet (men nu torkad, inte färsk), ett lätt och sirlig kropp med mjuka tanniner på ett sätt man inte direkt finner i Bordeaux. Det var just som ledde mig. Att vi lyckades pricka detta mindre vanliga vin, berodde på att vi båda hade druckit en del av det förr, och såklart att jag direkt fick tanken till Loire och Cabernet Franc innan hjärnan försökte lura iväg mig åt annat håll.

   Och inte var sämre på nästa vin, där vi direkt noterade Cabernet Sauvignon från Napa Valley med ålder, 1987 eller 1990, men troligen 1990. Frukten var tydligt solmogen, men också åldersmogen, tanninerna fortfarande vitala och mineraliteten en annan än i vinerna från Bordeaux. Jag ville till en vingård, Lady Bz sa att det borde vara Robert Mondavi Winery, vilket det var. Och vinet var 1990 Cabernet Sauvignon Reserve. Full pott och stilpoäng, och vinnare.

Till ostarna blev det allehanda slattar i karaffer och flaskor, innan vi serverades en god mousse av passionsfrukt och till det ett gyllene vin med en liten knäckig mognad, men framför allt intensiv doft av söt gul tropisk frukt, honung, vanilj och påtagligt mycket saffran. Sauternes, självklart, hög kvalitet och en liten ålder. Jag gick fel på slott, rätt slott och vin var 2001 Château Suduiraut. Tack vare att den här årgången är så rik, och desserten var aningen syrlig, gick mötet fint. Annars brukar sauternesviner vara något för torra för desserter.

Kvällen avslutades i den fortfarande ljumna sommarluften med en av de allra godaste champagner jag vet, 1996 Comtes de Champagne från Taittinger, en intensivt och granska rikt citrusfruktig och lätt brödig champagne med en fortfarande vital syra och fräschör som är otroligt förförisk. Den är hur god som helst att dricka idag, men kommer leva minst ett årtionde till.

 

 

Gastrologik den 5 juni

Jag kan egentligen inte förklara det, varför det tog så lång tid att ta sig hit. Redan för 15 månader sedan, när krogen var bara några månader gammal, var jag på väg, men diverse helt rättvisa priser som krogen överöstes med gjorde att bord inte gick att boka då. Så kan det vara. Nu var det dock dags … äntligen.

Middagen på Gastrologik var underbar, verkligen, men innan jag beskriver den, känner jag för att berätta hur illa skött servicen kan vara … på en helt annan krog. Tyvärr ett alltför vanligt fenomen, trots att konkurrensen är mördande benhård och varje krögare med självaktning borde inse detta och drilla sin personal på att vara framåt, trevligast och bäst.

   Efter middagen på Gastrologik kände jag och AJ Styles för att avrunda kvällen på relativt nyöppnade och populära Strandvägen 1, det nya stället i koncernen Lydmar. Ett problem med koncerner inom krogvärlden är just att de blir koncerner och tappar sitt hjärta och sin ursprungliga kvalitetsidé (F12-gruppen är ett hårresande exempel på det). Inte minst är det svårt att hitta bra personal, det vet alla inom branschen (och gästerna som besöker alla ställen har också noterat det). Och vår upplevelse på Strandvägen 1, om än bara ett kort barhäng, var just ett skolboksexempel på dålig och oengagerad personal. Det tre killarna i baren såg både sura och irriterade ut, och "vår" barkille hade inte ens skicket att bemöta oss trevligt och inbjudande. Lägg därtill den irriterande överprisade ölen. När ska svenska krögare lära sig! Och när ska personal, särskilt barpersonal, lära sig att de inte är rockstjärnor, det är alltid gästen som är det häftigaste på en restaurang. Skärpning Lydmar, om du vill höra ett endaste gott ord från mig!

Men nu över till något helt annat, något riktigt genuint, Gastrologik. Det däremot, var en ren utbildningsresa i kunnande, känsla, värme, bemötande och såklart smaker. Lokalen är ljus och elegant, precis vad vi längtade efter denna soliga dag. Samtidigt skiljer sig lokalen från de flesta andra där man serverar fine dining, genom att borden här står lite närmare varandra. Vilket skapar en mer vanlig krogkänsla. Lite mer avspänd, kanske.

   Vi började med ett glas 2006 Brut från Deutz, en utsökt och uppfriskande champagne med en mjukt brödig kropp och något kanderad citrusfruktighet, men också en frisk syra och hett torr eftersmak.

Sedan följde ett antal små godsaker till denna. Först en liten ask med absolut lövtunna chips av mandelpotatis med ramslök, gjorda genom att hyvla potatisarna lövtunt, sedan ånga dem för att till slut torka dem i ugnen. Knaprigt och försvinnande gott.

Nästa godsak var en liten rödbeta som var kokt, sedan lättrökt och serverad med en yoghurt av buffelmjölk. Fint avvägd rökighet till den milda rödbetssötman. En frasigt rostad brioche med en luftig smör med libbsticka stod på tur, också det en liten rätt med fina smaker.

   Det mest fantastiska delikatessen var en tunn krispig maräng, toppad med en len kräm av bakad kycklinglever och en tunn och syrligt frisk skiva av grönt äpple. Fy bubblan vilken absolut sensationell smak- och texturupplevelse. Och till champagnen helt fantastisk.

   Kombinationen blev också bra med den femte aptitretaren, en petit choux fylld med en blåmögelost, len och fint balanserad sälta och krämighet.

Nästa munsbit var enkel men rätt god, och ett under i balansakt. De små lättkokta vakteläggen hade marinerats i sojasås så de hade fått en beige färg och en fint saltsöt och lätt kafferostad nyans, låg varsamt placerade på en specialtillverkad glasbehållare fylld med skalen. Ingen märkvärdig rätt, men ändå trevlig.

Slutligen en lite krispig boll av renblod och knaperstekt renbringa, som bjöd på tuggmotstånd och en lång, järnig och köttig eftersmak.

Brödserveringen var både stilistisk läcker och vansinnigt god. Man använder enbart specialmalt mjöl från Warbro Kvarn utan Flen, och gör både det mjuka brödet och knäckebrödet av rågsurdeg. Smöret, luftigt och i ett perfekt stadium mellan fast och rinnande, kommer från Kittelbergets Gårdsmejeri i Jämtland och är väldigt, väldigt gott!

   Som vanligt gick det en del brödserveringar, riktigt gott bröd är märkligt nog inte så vanligt som man skulle kunna tro, och tillsammans med brödet på Frantzén, är det här det godaste jag har ätit i Sverige. Och det är definitivt det allra finaste knäckebrödet i Sverige. Bravo!

Man har två menyer här på Gastrologik, och vi hade valt "På producenternas villkor" för 1 095 kronor, istället för den lite kortare menyn för ett par hundralappar mindre. Mot bakgrund av att vinlistan är lockande med mycket gott att välja bland, och jag i grund och botten är innerligt trött på överprisade och underpresterande vinpaket på landets finkrogar, kunde vi har gått på en skön flaska vitt, och en skön flaska rött. Samtidigt vill både jag och AJ Styles ha olika smaker även i glasen, diskussionen om vinerna är också intressant, och utvecklande! Alltså, vinpaketet.

I första glaset en kristallklart svalfruktigt, elegant och ljuvligt mineralisk 2010 Chablis Premier Cru Vaucoupin från odlaren Jean-Pierre Grossot. Den bjöd på precis allt man vill ha i en chablis, och var av det litet lättare och mer finstilta slaget. Ståltanksjäst, pur ren.

Salladen av gurka, färska örter, ett par små späda granskott, tomater, en aning omogna jordgubbar med fin syra, och en frusen yoghurt. En liten detalj, bara en liten, var det som på ett alldeles utmärkt sätt lyfte in vinet i rätten. Det var den lilla intressanta örten ostronblad, som liksom namnet antyder har en otroligt ostronlik doft och smak, och det gjorde att vinets doft och smak går hand i handske med rätten.

In med vin nummer två, en fortfarande ung men ändå med en första mognadsnyansering, 2007 Riesling Wachenheimer Gerümpel från Weingut Dr Bürklin-Wolf. Mjuk sötma, en liten jordighet, rätt elegant och med en kort stunds luft i glaset även en liten blommighet.

Vinets sötma var så diskret att den inte lade sig över den lilla sötma som den gotländska sparrisen bjöd på. Och riesling i sig är ju en given kompis till sparris. Rätten såg rätt mager ut, någon sås på det vi man är van vid fanns inte. En grön och en vit, lätt grillade och med en liten kärna i mitten, därtill lite mild spenat och lättrökt äggula, vars konsistens var mjukt krämig och ersatte känslan av den sås jag först hade saknat. Gott till rieslingvinet var det, men inte alls till den lilla sista munnen av chablisvinet jag hade sparat av nyfikenhet…

Domaine Joblot stod bakom nästa vin, 2007 Givry Pied de Chaume, ett vin som nu hade fått en första mognadston, därmed lite djupare färg och även en liten släng av gult äpple i doften, ett uns rostad ton av jordighet och en len, något fet smak. Egentligen tyckte jag att vinet var av mer alldagligt slag, men till kommande rätt skulle det passa perfekt.

   Direkt efter detta vin, kom en alldeles fantastiskt god 2010 Meursault Cuvée Charles Maxime från Domaine Latour-Giraud. Stilmässigt påminde vinet om de från Arnaud Ente, men det var litet lättare i stilen. Renheten var föredömlig, mineraliteten i allra högsta grad framträdande, och längden i smaken superb. I min smak, kvällens finaste vin!

Till vinet från Givry fick vi en stor, fet och perfekt stekt dykplockad pilgrimsmussla från Hitra i norra Norge. Den låg på en bädd av grön lökkompott, och hade ett elegant smakande skum av kärnmjölk som tillbehör. Just den feta texturen och umamisötman i musslan gifte sig perfekt med det lite fylligare vita bourgognevinet.

Meursaultvinet tog däremot hem matchen om bästa vin till den bakade piggvaren, som först inte syntes under det garnityr av grönsaker och luftigt smör som täckte fisken. Så fort den varma buljongen slogs på, smälte smöret ner och blottlade fisken. En riktigt läcker presentation, och en väldigt god smak. Intelligent, logisk gastronomi. Gastrologik, helt enkelt.

Nog tycker jag att det är lite väl enkel nivå att kasta in en generisk röd bourgogne i ett vinpaket på en toppkrog, men är det 2010 Bourgogne Pinot Noir från toppfirman Domaine Jean Grivot kan jag godta det hela. Det här är, särskilt i den fina årgången 2010, ett riktigt gott och charmerande vin i elegant fruktig, frisk och mineralisk stil.

   Som jämförelse serverades vi ett glas 2005 Barolo från Bel Colle. Även om jag normalt sett inte går igång på barolos och barbarescos, jag finner merparten av dem vara obalanserade och inte alls så storstilade och komplexa som många vinälskare hyllar dem för, måste jag säga att den här barolon faktiskt var rätt god. Det jag gillade var dels att här faktiskt fanns en kropp som balanserade tanninstrukturen, dels att tanninerna var av god kvalitet. Att bara bygga ett vin på den fina doft som Nebbiolo kan bjuda på, räcker inte i min värld.

   Trots en i rasande fart tilltagande ålder och allmänt sett rätt tydliga åsikter om saker och ting, är jag öppen och fortfarande nyfiken, och jag måste medge att även om jag tyckte bättre om bourgognen, var barolon det allra finaste till maträtten. Tack för att du visade oss det, Some E.

Tupp äter man inte varje dag, men det fick vi idag. Tuppen kom från Hagby Gård utanför Västerås, och kom i två tillagningar, saftigt stekt bröst med knaprigt skinn och ett konfiterat lår som var lika saftigt. Till detta en mild vitlök, kokt i smör, och av smöret en krämig och milt smakande vitlöksemulsion. Det var just tack vare den krämiga konsistensen och rättens smakrikedom som barolon verkligen kom till sin rätt. Supergott, och tack och lov också en ordentligt portion, inte bara en liten tapasliknande tuppbit.

Ostserveringen ingick inte i den stora menyn, men hur skulle man kunna motstå det tre fina hantverksostarna som visades upp vid bordet. Det fanns inte en chans att värja sig. Löfsta Blå, en blåmögelost av getmjölk från Löfsta Gårdsmejeri i Vallentuna, var en fint kryddig och fet men inte direkt krämig ost.

   Från Almnäs Bruks Mejeri, som gör en riktigt fin ost som heter Almnäs Tegel, kom ytterligare en högklassig hantverksost som är en av de mest klassiska svenska hårdostarna, Wrångebäcksosten.
   Grevinnan var den tredje svenska osten, gjord av Vilhelmsdal av komjölk från de skånska vidderna. En riktigt bra svensk version av Gruyère.

Ett glas sött rött sydfranskt starkvin erbjöds, 2010 Vin Doux Naturel Rasteau från Domaine du Trapadis, gjort av Grenache, Syrah och Mourvèdre enligt portvinsmetoden, till en styrka på 15 procent och en klädsam och till osten passande sötma på uppskattningsvis 100 gram, eller så. Fint solsöt mörk frukt, balanserade tanniner och lång smak, en god följeslagare till de smakrika ostarna.

Ett antal variationer på rabarber skickades sedan in som fördessert, denna intelligenta idé, av vilka den friska sorbeten täckt av en gelé av spansk körvel var allra läckrast.

Dessertvinet kom från Weingut Kracher i Österrike, 2010 Auslese Cuvée. Rent gulfruktigt med en kombination av mandel, citrus, persika och lite botrytisaromatisk frukt, en god syra men i min gom en aning för torrt för att utgöra en perfekt kombination till desserterna. Normalt sett. Nu är desserterna här på Gastrologik inte så påtagligt söta, snarare eleganta och uppfriskande. Alltså fungerade det hela bra ändå.

En variant på bakad kalvdans av getmjölk toppades med en luftig sorbet av ängssyra, som mixats slät med yoghurt innan den kördes i glassmaskinen, och sedan toppades med lite bränt socker, formligen gick upp i tomma intet i munnen. Så lätt, luftig och elegant var den. Det som dröjde sig kvar var en minst sagt magnifik doft och arom. Fullträff, konditorn, fullträff!

Så kom ytterligare en dessert, jordgubbar från Stenhuse Gård och tomat (en vardagsgrönsak som är underskattad som dessertfrukt) som serverades med en glass av myskmadra. Myskmadra är liten skuggväxt som framför allt växer i lövskogar i centrala men också norra Europa, och som jag bara kommit i kontakt med som smaksättare i en mild veteöl från Berlin. Här gjorde den utmärkt ifrån sig och visade sig vara en fin följeslagare till jordgubbarna.

Återstod nu bara kaffeservering, med små nybakade madeleinekakor att doppa i brynt smör, suveränt gott och ett trevligt alternativ till alla chokladtryfflar man normalt sett matas med efter större menyer. Men nybakat är alltid nybakat, och alltid barnsligt gott.

I glaset till detta, den riktigt fina brandyn Shareholder's Reserve från hantverksbrännaren Germain-Robin i Kalifornien. Världen bästa brandytillverkare? Ja, i alla fall om du frågar mig.

Det var en sann glädje att tillbringa kvällen på Gastrologik. Maten var vällagad och fantasifull, lite egen också jämfört med andra krogar som kör fine dining, och på något sätt lite lättare och mer elegant. Mättnadskänslan var perfekt och någon känsla av fet mat fanns inte någonstans, även om det förklarades för oss att man faktiskt använder fett lite här och var. Det gör man i så fall på ett intelligent sätt. Fräschör och lätthet, skulle jag ändå vilja beskriva maten som.

   Servicen var kunnig och personlig, och estetiken ständigt närvarande. Hit vill jag definitivt gå igen, och gärna under höst- och vintersäsongerna, för att njuta av hantverket från dessa fina säsonger. Och nästa gång ska vi inte gå till Strandvägen 1 efteråt …