söndag 28 maj 2017

Ett par luncher i Napa Valley i maj


 
Napa Valley har 18 400 hektar vinodling, 16 appellationer, drygt 350 fysiska vinerier och säkert över 2 000 varumärken. Om det senare antalet stämmer är det nog ingen som säkert vet, det poppar upp helt nya etiketter mest hela tiden och så gott som alla av dem produceras på så kallade custom crush wineries, vinerier som hyr ut allt från utrymme till delvis eller fullt utförd vinmakartjänst åt sina kunder. På mina resor hit tar jag mina gäster till flertalet av de mest framstående och hyllade producenterna, firmor som sällan tar emot besök och om de gör det främst välkomnar sina närmsta och de som köper allra mest vin. Jag öppnar dörrar och ser till att våra vinupplevelser är precis så hedonistiska som man oftast bara kan drömma om att få uppleva, Once in a Lifetime med andra ord. 

Mitt i all den magiska vinhedonismen måste man ju också äta. Därför frågar jag mina vänner på de vingårdar vi besöker om vi kan få till en enkel lunch hos dem, dels för att det är vansinnigt trevligt och förgyller vårt besök, dels för att det besparar oss tid att slippa åka till en restaurang. Första dagen var vi hos Ovid högt uppe på Pritchard Hill, en fantastisk egendom med förstklassiga viner och en av de mest enastående utsikter man kan ha i Napa Valley.
   Jag hade frågat om något litet, typ goda sandwichar, och det var precis vad vi fick. Jag tog en liten sandwich med grillade grönsaker, sedan en med kokt skinka och en lokal hårdost, typ gruyère. Till de fick vi goda potatischips och lite fräsch grönsallad. Det här är precis lagom till lunch när man är på en hedonistisk vinresa – man äter bra mycket i alla fall, så en lätt lunch som denna är perfekt.

Det roliga med mackluncherna på vinerierna är det vi dricker till och eftersom vi var på Ovid var det just viner från Ovid vi drack till – ett alldeles fantastisk vinval till våra mackor.
   Det vita vinet var deras vita 2015 Experiment W2.5, en helintressant cuvée av exakt 36.56 procent Roussanne, 28.19 procent Sauvignon Blanc, 20.62 procent Viognier och 14.63 procent Albariño. Det här och de andra experimentvinerna man gör är inte bara goda att dricka och roliga i sina uttryck, de fyller funktionen att hålla nyfikenheten hos vinmakaren Austin Peterson och hans team levande. Det är genom experimenten man får prova olika typer av druvblandningar, jäsningstekniker, ekfat eller vad det nu kan röra sig om och det gör på sikt att man också finputsar på de andra fasta vinerna man gör. Den här intressanta blandningen var underbart stenfruktigt (persika, aprikos) parfymerad av Roussanne och Viognier, blommig och citrusfriskt fruktig av Sauvignon Blanc och frisk och mineralisk av Albariño, som dessutom tillförde elegans och höll de parfymerade druvorna på plats lite i cuvéen. Superlyckat, verkligen.
   Det röda vinet var deras fint blommigt och gräsigt nyanserade 2013 Hexameter, en 4 800 flaskor stor (liten) cuvée av 66 procent Cabernet Franc, 22 procent Cabernet Sauvignon och resten Merlot och Petit Verdot. Vinet ses som ett komplement till deras huvudvin Ovid som har en tydlig dominans av Cabernet Sauvignon, och man gör Hexameter eftersom det ha visat sig (genom tidigare experimentviner) att Cabernet Franc fungerar otroligt bra här uppe i den järnoxidrika vulkaniska stenjorden. Vinet är såklart väldigt ungt, men det har en öppen och väldigt fint parfymerad doft med finstilta röda fruktnyanser i en annars vinbärsdrivna frukten. Tanninerna finns där, men känns ovanligt lena, syran är frisk och mineraliteten livlig och eftersmak alldeles underbar. Det här är ett vin med en stor utvecklingspotential, men det är gudagott redan nu … och det var ljuvligt gott till vår sandwichlunch.

När familjen Mondavi lämnade sitt livsverk Robert Mondavi Winery flyttade de sin framtid på Pritchard Hill, ett historiskt och högt beläget vinområde i den östra delen av Napa Valley. När de gjorde sin första årgång 2005, kom druvorna från To Kalon Vineyard nere i Oakville, en vingård man hade arbetat med i ett halvsekel. Den egna egendomen var ännu inte fullt utvecklad och det skulle dröja ända till 2013 innan hela produktionen kom från den egna idag 28.70 hektar planterade vingårdsarealen, som ligger utspridd i ett flertal lotter med olika exponering på 400 till 490 metes höjd. Jag har haft det stora nöjet att följa den här egendomen sedan dag ett och sett en fantastisk utveckling. Idag är det en av de allra bästa egendomarna i hela Napa Valley.
   Vår fantastiska värdinna Carissa Mondavi serverade oss först ett vin från grannvingården Chappellet Vineyard, det äldsta vineriet här uppe på bergstoppen, ett vineri som under ledning av Philip Togni gjorde ett antal magiska viner mellan 1968 och 1973.
   ”Vi har ju inga vita viner hos oss och vi är väldigt goda vänner med Chappellet, därför tycker vi att det är trevligt att servera ett av deras vita viner”, sa Carissa när hon välkomnade oss.
   Vinet vi fick var 2015 Chenin Blanc, ett lättsamt och friskt citrusfruktigt vin med en liten blommighet, nyanser av citronskal och mandel och med en friskt fruktig smak som var helt befriad från ekfat.

Vi fick såklart båda vinerna som görs här uppe på Continuum, som firman heter, med deras 2014 Novicium som första vin. Det är en cuvée av 74 procent Cabernet Franc, 15 procent Petit Verdot, tio procent Merlot och en ynka procent Cabernet Sauvignon.
   ”Vi älskar Cabernet Franc, den trivs verkligen perfekt här uppe hos oss i vår speciella röda jord och den ger viner med en fantastisk parfym”, säger Carissa entusiastiskt.
   Entusiastisk har hon all anledning att vara, det här är ett väldigt elegant och väldoftande vin med en läcker ton av vinbär, cederträ och blyerts, det har en medelfyllig och ganska len kropp med friska syra, fina tanniner och en nyanserad eftersmak.
   Vi serverades såklart också firmans huvudnummer, 2014 Continuum, en lite mer fördelad cuvée av 65 procent Cabernet Sauvignon, 15 procent Cabernet Franc, 15 procent Petit Verdot och fem procent Merlot. Större djup, en lite tydligare struktur men med precis samma lena tanninkänsla, en god fräschör och totalt sett ett helt fantastiskt gott vin. Det jag särskilt uppskattar med vinerna från Continuum är den fina frukten och de lite blommiga tonerna som också kompletteras av en diskret örtig nyans som är sprungen ur den lokala vegetationen, och såklart den sammetslena texturen som trots att vinet är ung ger en så lättdrucken känsla.

Chef Sara Scott hade lagat en somrigt härlig lunch, som serverades i vingårdshuset alldeles intill vineriet, med en bedårande utsikt över vingården framför oss och dalgången nedanför oss. Det blev en rosahelstekt oxfilé med en romescosås och till det haricots verts med grillad paprika, rostade pinjenötter och en potatissallad med pesto. Superbt gott.
   Det kan vara värt att notera att maten var kall – det här är en perfekt måltid att servera när man har många gäster och själv vill sitta med som gäst på sin egen fest, allt kan ju förberedas i god tid innan gästerna kommer.

Vi fick också en god dessert, en panna cotta med crème fraiche som serverade med färska, sötsyrliga hallon och ett litet pepparkaksliknande kex med brunt socker. Gott!

Lunchen hos Lokoya (ett av de mest exklusiva vinmärkena i Jackson Family Wines digra portfölj) gick heller inte av för hackor. Sedan introduktionen 1995 har man fokuserat på fyra storslagna cabernetviner med tydlig adress i de fyra bergsdistrikten Howell Mountain, Spring Mountain (där det nya vineriet som vi besökte ligger), Diamond Mountain och Mount Veeder. Vinerna är ordentligt strukturerade och behöver tid, som unga är tanninerna tuggbara, men med mogna utvecklas vinerna till stor komplexitet.
   Deras 2013 Cabernet Sauvignon Mount Veeder är djup och tät med en koncentrerad mörk bärfrukt som har en delikat liten nyans av violpastill. Smaken är fortfarande primär och i alla avseenden återhållen, hårt styrd av både mineralitet och tanniner, därtill med en liten sötma av de nya ekfaten. Mitt i all kraft noterar man ändå kommande finess – men det kommer ta minst fem år innan vinet rundas av och blommar ut till större dricknjutning.  
   Det var därför väldigt trevligt att vi också serverades 2006 Cabernet Sauvignon Mount Veeder, som bjöd på en lite mer yppig och öppen fruktighet, fortfarande ung och primär med sötaktiga nyanser av björnbär och svarta vinbär och även en liten blommighet. Precis som vinet från 2013 var tanninerna fortfarande tydliga – vilket gjorde att vinet vid en ålder av snart elva år fortfarande kändes väldigt ung. Och väldigt gott!

Från tolv år gamla stockar i de 0.80 hektar man har med Riesling uppe i Lokoyas egen vingård i Spring Mountain, där vi nu satt i den lilla representationsvillan (som ser ut som ett litet franskt vinslott), har vinmakaren Laura Díaz Muñoz med vinetiketten Galerie Wines gjort 180 lådor av vinet 2015 Galerie Riesling. Riesling är en liten druvsort i Kalifornien och man har egentligen inte gjort särskilt bra viner av denna tyska ädling, förrän helt nyligen. Det här är inget stort vin, men det är fint fruktigt och lätt blommigt med en mild och friskt fruktig kropp med ett litet uns av mineralitet och det kom att spela fint tillsammans med den somriga maten.

En halstrad hälleflundra blev det den här lunchen och den ackompanjerades av en hel trädgård av vackra och goda grönsakstillbehör. Det var lite lättstekt grön sparris med oliver och ett fint inslag av lättrökta mandlar, det var allehanda olika sallatssorter och ärtskott som hade blandats med krispiga färska gröna ärter och färska örter (däribland dill, som man inte ser så mycket av här i Kalifornien men verkligen gjorde ett trevligt gästspel här), det var råstekta broccolikvistar och stekt sticklök. Med mera … och det var fantastiskt gott.
   Också den här måltiden var kall och hade därför kunnat förberedas i god tid. Bakom den stod chef Katie Albert som är ansvarig för det kulinariska programmet hos Kendall-Jackson i Windsor i Sonoma.

Det blev också lite helstekt biffrad med sauterad färsk lök, vitlök och mangold, smörstekta toppmurklor och med god rostad färskpotatis till.

På nyöppnade Promontory, det senaste i raden av exceptionella vinegendomar i Bill Harlans stall, fick vi ingen lunch, men väl en god aperitif. Det kändes som ett perfekt sätt att grunda en lång dags besök och vinprovningar med. Den kom i form av en 2004 Dom Pérignon Brut från Moët et Chandon, ung och pigg med spänstig syra, fin mineralitet, en diskret rostad briochenyans, citrus och en svag antydan av gula äpplen. Det skulle bli mer av den här härliga varan senare samma dag, när vi åt middag på The French Laundry. Men det är en helt annan sak…

Det nyttiga och fräscha kaliforniska köket skulle vi njuta av under ytterligare en lunch, nu på Bond Estate i Oakville som är en av de bästa vinfirmorna i Kalifornien. Bond har alltid varit en av de firmor jag har fascinerats mest av under alla mina år i Napa Valley. Efter ett långvarigt samarbete med otaliga noggranna vinodlare i dalen skulle Bill Harlan och hans team Don Weaver och Bob Levy skapa en serie av vingårdsspecifika viner av Cabernet Sauvignon, som alla skulle ha en helt egen distinkt personlighet av sin växtplats. Trots att projektet är över 20 år gammalt (den första årgången gjordes i mitten av 1990-talet, men det var först 1999 som man var så nöjd att det första vinet buteljerades och såldes) och man har arbetat med säkert hundra olika vingårdar, har man än idag bara fem viner i sin produktion.

Nu hade jag arrangerat besök med lunch här på Bond, med chef Alejandro Ayala från trestjärniga Meadowood i Napa Valley som gastronomisk regissör. Som vanligt börjar man på Bond med ett glas champagne, njuter av utsikten över dalgången och får ett lika varmt välkomnande som fin presentation av firman och dess viner. Och champagnen är inte vilken som helst, här är det husets champagne NV Grande Cuvée från Krug som gäller. Just den tappning vi fick omfattar 183 olika basviner som i ålder spänner från 1990 till 2007 (tänk dig själv vilket komplext blandningsarbete) och dégorgerades för två år sedan. Det är alltid en oerhörd precision i vinet från Krug, en uppfriskande och stram syra som matchas en sval äppelliknande fruktighet med en läckert brödig komplexitet, nyanser av mandel och kanderade citronskal och med en mineralitet som känns otroligt nyttig.

Det jag verkligen tycker om när jag kommer hit är att man inte gör provningen så högtravande. Allra helst ställer man upp de fem vinerna på lunchbordet, så provar man dem successivt genom måltiden. Det jag uppskattar är att det snarare är en känsla man ”säljer”, inte vinerna.
   Ni hade vi den magnifika årgången 2013 från Bond Estate framför oss och det som är särskilt med den årgången är att vinerna generellt sett har en djup och intensiv frukt men samtidigt en stor fräschör och tydlig men som vanligt fint polerad tanninstruktur. Precis som vanligt har 2013 Pluribus en mörk och lite blåblommig fruktighet med en läcker nyans av violpastill och en mer komplex känsla av sten och grafit, den är fortfarande ung och lite stramt hållen av tanniner och mineral och behövde mer än 30 minuter i glaset för att blomma ut. Gillar man att dricka unga viner är det två tre år till som gäller för den här – men alla viner från Bond håller och utvecklas väl i minst 20 år.
   Ännu tightare var som väntat 2013 Vecina, som egentligen var det enda stängda vinet av de fem. Mitt i allt det återhållna fann man dock en tät och djup mörk bärfrukt och även här en diskret blommighet. Men för stunden är det tanniner och stramhet av mineral och syra som står i första rummet. Minst fem år till på den här, men gärna åtta.
   En av de stora favoriterna (enligt mina vänner, och jag är inte sen att hålla med) är 2013 St Eden, som liksom alltid är förföriskt i sitt djup, sin textur och sin absolut bordeauxliknande komplexitet, där både mörk och lite ljusare frukt möter en gint av tobak, kaffe och jordighet, precis som ”hemma i Bordeaux”, kanske mer precist Péssac-Léognan.
   Jag själv höll 2013 Quella som det något mer komplexa vinet även om det är lite mer knutet och har en större tanninstruktur. Men det fanns något storslaget över det här vinet, ett par nyanser i doften och smaken som gjorde det lite mer imponerande än det förvisso magiskt goda vinet St Eden. Jag noterade saker som ”fantastiskt gott”, ”storslaget”, ”wow” och ”vilken årgång för Quella” i min bok. En given favorit som nu står på inköpslistan.
   Men när det kom till att välja ett vin valde jag (för första gången här) faktiskt 2013 Melbury, ett vin som var sensuellt och alldeles förföriskt läckert och gott redan nu. Det brukar alltid vara ett slags insteg till sin större syskon, den här årgången var det helt klart ett av de allra finaste vinerna. Kul med en sådan uppryckning, och kul att vinet redan nu är så förtvivlat gott. Det här blev jag verkligen glad av. Också den här står på inköpslistan.

Lunchen var precis så grönsaksdominerad och god som de brukar vara i Napa Valley. Det är en avgjord skillnad att äta pinfärska solmogna grönsaker mot de ofta växthusodlade sorter vi får i Sverige.
   En av alla goda grönsaksrätter var en dolma av mangold med belugalinser, en annan en krispig sallad av strimlad brysselkål med lite pepparrot och senap och till det lite knapriga brödkrutonger, en annan lite rostad potatis med olivolja och rosmarin och en fin havsälta. En god sallad av olika sallatssorter, örter och lövtunt skuren morot hörde också till, liksom grillad zucchini och smålök. Ett annat tillbehör var smörstekt svamp. Alla råvaror såklart av lokalt ursprung, bland annat från den biodynamiska trädgården som Meadowood har. Proteinet kom i form av en örtgrillad färsk kyckling samt en helstekt oxfilé. Återigen en helt fantastisk och fräscht somrig lunch.

Med det återstod bara sista besöket för den här resan, det hos grannegendomen Harlan Estate. Om det kan man skriva mycket, men jag tror vi nöjer oss med att 2012 Harlan Estate är ett precis så fantastiskt vin som man kan drömma om…
 
 

fredag 26 maj 2017

Två kvällar i Napa Valley i maj

 

Det franskinspirerade brasseriet Bouchon är en av mina favoriter i Napa Valley, eller närmare bestämt Yountville. Den ligger centralt i Yountville, ägs av Thomas Keller (som också äger trestjärniga The French Laundry) och har sedan den öppnade i oktober 1998 blivit en av dalgångens mest hyllade restauranger. Dessutom belönats med en stjärna i Guide Michelin.
 
Här åt vi en av våra middagar. Som vanligt vill jag att vi dricker lokala viner på mina resor, därför valde jag ett mousserande vin från svala Anderson Valley i nordvästra Mendocino County, där firman Roederer Estate grundades 1986 och sedan första vinet 1989 har positionerat sig som en av de bästa i genren mousserande viner. Idag har man 237 hektar vingård, planterade som sig bör med Chardonnay och Pinot Noir och framställningstekniken är såklart densamma som den man följer på moderhuset Louis Roederer i Champagne. Den 2009 l’Ermitage Brut vi beställde ($88 dollar på listan) är gjord till cirka 55 procent av Chardonnay och 45 procent Pinot Noir, till viss del jästa i stora gamla foudres och med fem procent reservevin i cuvéen (det är tillåtet för årgångsviner här i Kalifornien) och efter den andra jäsningen i flaska har vinet tillbringat fem år på jästen innan dégorgering. Det här är ett elegant, friskt och lättsamt fruktigt vin med nyanser av citrusskal och gula äpplen, sånär som på avsaknaden av kritig mineralitet är det här ett vin som har ganska många likheter med champagne. Det är också föredömligt torrt.
   Jag kunde inte låta bli att också beställa in en flaska champagne, NV Grande Réserve Premier Cru från den 120 000 till 140 000 flaskor om året stora familjefirman Pierre Morlet i byn Avenay-Val-d’Or som ligger mitt emellan Montagne de Reims (i norr), Côte des Blancs (i söder) och Vallée de la Marne (i väst). Här har familjen Morlet odlat och gjort vin i flera generationer, man har omkring tolv hektar vingård fördelat över 30 små lotter, flera av dem belägna alldeles intill vingårdar som ger toppchampagner hos andra vinhus. Den champagne vi hade i glaset var gjord av 74 procent Pinot Noir och 26 procent Chardonnay som kommer från vingårdar med status premier cru och grand cru, och det är en cuvée av tre årgångar. Fint brödig, frisk äppelfruktighet, en liten nyans av brioche och en citrusfrisk syra, dessutom den mineraliska struktur och kliniskt torra smak som är så typisk för champagne.
 
Vi beställde in lite olika förrätter, någon tog ostron (de är väldigt fina här) och någon tog en sallad med getost, jag själv valde kungskrabba från Alaska med ägg och avokado. Det visade sig vara en len kräm av avokado på vilken kokta ägghalvor placerades, och på äggen en god krämig majonnässallad av kungskrabban. Enkelt och gott och helt okej till de bubblande vinerna.

Här i Kalifornien får man oftast ta med sig egna viner till restaurangerna mot en korkavgift, här på Bouchon är det 35 dollar flaskan som gäller. Från min lokala vinkällare här hade jag tagit med en 1999 Pinot Noir Hirsch Vineyard från Williams Selyem, en av de mest klassiska pinotfirmorna i Kalifornien. Det här är den andra årgången under firmans nya regim, då vinmakaren Bob Cabral tog över efter grundaren Burt Williams. Du 18 år gammalt hade jag trott att vinet skulle vara lite mer utvecklat och komplext och visst fanns här nyanser av sous bois och tryffel, men jag upplevde nog vinet ganska knuten. Det tog över en halvtimma i glaset innan det blommade ut och blev då alltmer elegant och komplext med en tilltagande frukt och längd i eftersmaken. Jag gillade vinet bättre efter en timma, tänk att det kan vara så och tänk hur många flaskor av nobel art som blir urdruckna innan de ens har visat sitt rätta jag.

Efter mitt besök hos Rhys Vineyards i Santa Cruz Mountains ett par dagar tidigare kunde jag inte låta bli att beställa in en flaska 2013 Pinot Noir Bearwallow Vineyard från firmans svala vingård längst upp i Anderson Valley i Mendocino County. De senaste åren har jag upplevt att vinmakaren Jeff Brinks har lyft skärpan i vinerna, dels genom ett något förändrat odlingssätt (man är helt ekologiska och har anpassat arbetet i vingården för att nå en bättre balans i rankorna och med det en annan mognad och mer optimalt pH-värde i druvorna), en minskad andel hela druvklasar med stjälkar och även mindre andel nya ekfat. I det här vinet talar vi om en underbart parfymerad rödfrukt och yvig blommighet, en silkig textur med en frisk syra och finstilta tanniner. Gott som synden, det tyckte vi nog alla.

Många personer jag talar med tycker att kyckling är tråkigt, själv tycker jag att en riktigt god kyckling kan vara precis det jag vill ha, särskilt när vinerna är av lite elegantare slag som de ofta är när det rör sig om Pinot Noir. Här på Bouchon har jag ätit helt fantastiskt kyckling tidigare och därför var det inte svårt att stanna upp vid den stekta kycklingen den här kvällen. Den kom i hälft, fint stekt med en ljuvligt gott och nästan krispigt skinn och den serverades på en bädd av färska gröna, krispiga ärter som hade vänts ner i en lätt smörad kycklingfond med lite fint skuren lardo. Helt magiskt gott, faktiskt.

Ytterligare en flaska från min egen vinkällare, nu ett lite kraftigare och mörkare fruktigt vin, i mitt tycke fortfarande ungt trots en liten ton av sous bois och tryffel. Det är intressant att notera hur väl och hur långsamt bra cabernetviner från Kalifornien utvecklas, denna 1992 Cabernet Sauvignon Private Reserve från Beringer Vineyards, hade fortfarande en ganska djup och mörk bärfruktighet kvar, tanninerna var förvisso polerade av tiden i flaska, men strukturen var ändå tydlig. Jag håller 1992 som en av de bästa årgångarna på 1990-talet och vinerna verkar vara särskilt väl lämpade för lång lagring, i just det här specifika fallet är någonstans 15-20 år till inte en alltför vågad gissning. I flaskan 97 procent Cabernet Sauvignon och tre procent Cabernet Franc som kom från Bancroft Ranch uppe i Howell Mountain (57 procent), State Lane Vineyard i Yountville som idag är Kapcsándy Family Winery (21 procent), Home Ranch i Saint Helena (14 procent) och Chabot Vineyard.

Uppskattar man mogna viner är det restaurangen Press i Saint Helena man ska bege sig till. Den ligger utefter Highway 29, alldeles intill den trevliga livsmedels- och vinbutiken Dean and Deluca. Det är ett stiligt och modernt steak house som genom sommeliererna Scott Brennan och Kelly White (som har skrivit den hysteriskt tjocka boken ”Napa, Now and Then”) har blivit en vallfärdsrestaurang för den som har en fäbless för viner från främst Napa Valley med mognad. De kan verkligen precis allt om årgång efter årgång och när vissa producenter var bra och när de var lite svagare. Genom sina kunskaper har de lyckats fylla på sin vinkällare med en hel skatt av vinhistoria, som sträcker sig både ett och två och till och med sex decennier tillbaka i tiden. Listan, som kommer i i-Pad, är en blöt dröm att läsa. Här har jag vid flertalet tillfällen druckit fantastiska viner och nu var det äntligen dags igen.

Kalaskvällen inleddes med en helt underbart jordgubbsfruktig och något mognadskomplex 2006 l’Ermitage Brut Rosé ($105 per flaska) från Roederer Estate i Anderson Valley, gjord på samma sätt som den vanliga tappningen vi drack på Bouchon, men såklart med ett inslag av stilla rött vin av Pinot Noir i cuvéen. Med mognaden upplevde jag dock vinet något fylligare och krämigare, men det hade en uppfriskande syra och helt torr eftersmak.

På Press är det kött som gäller, men vi tog varsin förrätt och behövde därför ett vitt vin. Det kom med gyllene halmgul färg i form av 1985 Chardonnay Cellar Reserve ($125) från Rutherford Hill Winery och deras vingårdar i den svalare delen av södra Napa Valley. Trettiotvå år, så gammalt, det är knappast en vanlig rekommendation för vita viner i allmänhet och chardonnayviner i synnerhet, så det var såklart med viss tveksamhet jag valde den här flaskan … men om sommelier Scott säger att det är ett riktigt bra vin, då är det så.
   Färgen vittnade såklart om mognad, det gjorde också den fint krämiga nyansen och tonen av kanderad citron och bakade gula plommon, men sånär som på en utsökt fin ton av mogna gula äpplen och försiktigt rostade färska hasselnötter fanns det inte ett spår av oxidation i vinet. Det blev således en riktigt härlig positiv överraskning.
 
Det finns alltid massor av smått och gott att välja mellan som förrätt, men med tanke på vinet ville jag ha något smakrikare på tallriken. Det fick bli en crabcake med hummer från Maine, och till det en god krämig remouladsås av rostad selleri, plus lite grön krasse på toppen. Till att börja med var rätten som sådan god och i precis sätt smakintensitet för vinet, dessutom satt smakerna perfekt i balans till vinets fruktighet, syra och mognadston.

Moget vitt i all ära, men det är till stor del för de mogna röda vinerna man kommer hit till Press. Med längtan i blicken hade jag suttit och surfat runt i den digitala vinlistan och allra först fastnat för en 1982 Cabernet Sauvignon Howell Mountain ($400) från klassiska Dunn Vineyards, en firma som ur magra vulkaniska jordar högt upp i bergen gör välstrukturerade viner med en dokumenterad lagringpotential. Just det här vinet var förvisso 35 år gammalt, men gammalt kändes inte alls som ett rättvist ord av använda. Årgången är utmärkt, men även vinerna från allmänt sett lite svagare år har visat sig vara fantastiskt goda. En tydligt stenig mineralisk struktur med en god fruktsyra och en fruktighet som fortfarande var vid god vigör, så upplevde jag det här vinet idag. Scott hade dekanterat det direkt vid beställning och efter trekvart i karaff var det dags att njuta av det. Successivt under kvällen utvecklades vinet undan för undan.

Vinet i mittenglaset kom ut som segrare i den mån vi nu hade någon tävling. Det var åtminstone det mest kompletta och mest komplexa. Dominus Estate grundades av Christian Moueix från Pomerol i Bordeaux i samarbete med Robin Lail från Napa Valley. Christian hade under sina studier vid UC Davis 1968-1969 kommit i kontakt med den kaliforniska vinodlingen, som vid den tiden ännu var i sin linda, och blivit förbluffad över den kvalitet han fann i vinerna från 1940-talet från Napanook Vineyard han provade. Det öppnade hans ögon och väckte hans intresse. Sedermera skulle också Robert Mondavi komma att spela en viktig roll i att övertala Christian Moueix att etablera sig i Kalifornien. Robert, som hade gjort ett joint venture med baron de Rothschild, var nämligen mycket mån om att övertyga sina europeiska kolleger om att Napa Valley hade stor potential. Att få berömda personligheter från framför allt Bordeaux att etablera sig i Kalifornien var en fjäder vi hatten för Robert Mondavi, ett tecken på att Napa Valley hade en potential att producera de finaste vinerna i världen.
   Under ett besök i Napa Valley 1981 kom Christian via Robert Mondavi i kontakt med Robin Lail och hennes syster Marcia Smith (döttrar till den legendariska John Daniel Jr från Inglenook). De bjöds över till Bordeaux för att diskutera affären och kom till en överenskommelse. Året efter slöt Moueix och systrarna ett avtal om att skapa och driva den idag 43 hektar stora Dominus Estate på den anrika vingården Napanook.
   På vinlistan hade jag hittat 1990 Dominus Estate ($450) och kunde såklart inte låta den flaskan ligga kvar och skräpa i vinkällaren på Press. Det här var första årgången samtliga fyra druvsorter ingick, cirka 85 procent Cabernet Sauvignon, tio procent Cabernet Franc och resten Merlot och lite Petit Verdot. Det här är alltid ett vin byggt med klassisk bordeauxfiness som grundsten och vinet är ett av de i Napa Valley som oftast drar mer åt bordeauxstilen till, särskilt med ålder. Denna 27-åring har nu gått precis åt det hållet och är man inte uppmärksam skulle jag nog våga lova att väldigt många även erfarna vinmänniskor skulle placera vinet i Bordeaux. Medelfylligt, en frukt som fortfarande är vital och ganska generös, jag noterar tobak och korinter, skogsgolv och tryffel, tanninerna är fint mogna och både syra och mineralitet livlig. Kvällens vin enligt några runt bordet.

En av de mest legendariska vinmakarna i Napa Valley är Philip Togni, skolad i Montpellier och med första vinmakaruppdrag 1956 på Château Lascombes i Saint-Julien i Bordeaux innan han 1959 flyttade till Kalifornien för att plantera om vingårdarna hos Mayacamas Vineyards, därefter göra vin hos Chalone Vineyards och Gallo innan han 1968 kom till Chappellet Vineyards uppe på Pritchard Hill där han gjorde vinerna fram till 1973, med 1969 som den allra mest monumentala årgången.  
  Allt ändrades sedan de 1975 hade köpt en tio hektar stor egendom uppe på Spring Mountain och de följande åren lät röja marken och plantera vingårdslotter med framför allt Cabernet Sauvignon med visionen om att göra klassiskt eleganta och välstrukturerade viner. Medan vingårdarna växte till sig byggde man ett litet vineri som kunde invigas till den första lilla skörden 1983. Philips bakgrund i Bordeaux gav honom såklart riktningen mot klassisk elegans och vinet kom snabbt att hyllas för sin finess och förmåga att lagras.
   På vinlistan hittade vi en magnum 1994 Cabernet Sauvignon ($940) från Philip Togni Vineyards och kombinationen Togni, toppårgång, 23 års ålder och magnumformat gjorde den stackars flaskan helt oemotståndlig. Således korkades den upp och dekanterades för att serveras till oss en timma senare. Det var en stor upplevelse, fortfarande ung med en ganska tät men absolut inte solmogen frukt, den typiskt lite gräsiga svalan känslan fanns kvar, liksom det stenigt mineraliska och såklart både syra, fräschör och livlig tanninstruktur. Den här årgången, liksom 1990, 1991 och 1992 är fullkomligt underbara och det var därför en ren fröjd att njuta av den.
 
På Press är det kött som gäller och eftersom vi var ett skönt hungrigt gäng hade vi beställt in lite blandat för att dela på family style. I samråd med vår servitör valde jag ut ett par köttbitar, en skön hängmörad biff, en stor côte de boeuf och en flat iron steak av wagyu. Allt stekt medium rare och trancherat. Sedvanliga tillbehör som smörstekt svamp, grillade jalapeños (som var lite väl starka), stekta majrovor, pommes frites, en helt underbar mac and cheese samt en handfull olika såser. Sedan var det bara att hänge sig åt maten, och vinerna. Det var en helt fantastiskt måltid, men så brukar det vara här på Press.

onsdag 24 maj 2017

Ett par dagar i Kalifornien i maj

 
Äntligen tillbaka hemma i Kalifornien igen. Det var ”ett tag sedan”, faktiskt juli förra året. Jag kan inte minnas när jag slarvade så infernaliskt med återbesöket senast, där är minst tio år sedan i alla fall, kanske 15. Normalt sett är jag ju här tre gånger om året, eller fyra. Nu var det ett tag sedan sist, och jösses vad kroppen skrek av hemlängtan!
   Den här resan skulle kombineras av ett digert besöksprogram kopplat till lite Soil and Soul med kollegan och vännen K-I Napa, men också guida runt ett halvdussin vinfanatiker till kamrater till de allra mest svåröppnade vinkällardörrar som finns i Napa Valley. Men allt började med lite tid på egen hand och ännu en gång med fokus på den spännande och de senaste åren återupptäckta och hyllade appellationen Santa Cruz Mountains. Således begav jag mig till den lilla staden Los Gatos, som lite grand kan sägas ligger mitt i smeten – på nära behörigt avstånd från både lågt och högt belägna vingårdar i trakten.

Jag kan inte låta bli att fascineras över hur lättlurade vi människor är, hur högt vi håller fanan den ena stunden och hur enkelt vi sänker garden i den andra. Sen kväll i Stockholm blev det en stressig middag på McDonalds, därefter en väldigt kort och dåligt soven natt innan det var dags att äntra flygplanet som skulle ta mig via Köpenhamn till San Francisco. Det blir fan i mig vare sig gott om sömn eller gott om mat, särskilt inte god sådan. Den gastronomiska livsådran sänks snabbare än vad en sjunkbomb tar sig till botten och därmed öppnar man upp dörren till en falsk ”matlycka” man inte trodde existerade.
   Hungrig som tusan, efter 15 timmars resande och en timmas bilfärd plus en timmas transfer från incheckning på halvdana Los Gatos Lodge (max två stjärnor av fem, om jag är snäll som Mark Levengood) och nio minuters välbehövlig promenad till det som enligt Google skulle räknas som en av de bättre restaurangerna i Los Gatos (en äkta foodie vet att stjärnpalatset Manresa ligger här, det är grymt bra) öppnade jag dörren till Hult’s, centralt beläget i staden. Det är en ganska vanligt amerikansk restaurang med precis som vanligt riktigt trevlig och bra service – här är amerikanerna förebilder!
  Jag satte mig i baren och beställde in ett glas lokalt vitt, 2015 Sauvignon Blanc från en av de mer omtalade producenterna i trakten, Kathryn Kennedy Winery. Egentligen är historien om vineriet mer intressant än vinerna. Kathryn föddes 1927 och flyttade till Santa Cruz i tonåren. Att hon senare skulle plantera vingårdar berodde, enlig henne själv, på att hon dels hade fascinerats av ett vin från 1950-talet och producenten Martin Ray uppe i bergen i Saratoga, dels den fina vingård med Cabernet Sauvignon som låg mitt emot hennes hem uppe i bergen. Det ledde till att hon själv planterade vingårdar i början av 1970-talet och hon skulle faktiskt bli en av de första kvinnorna i USA att sätta ett kvinnligt namn på ett vineri.
   Nu imponeras jag dock mer av allt det historiska än av vinet, som förvisso har en lätt blommighet och nyanser av fläder, därtill en hög syra, men någon större finess och komplexitet finner jag inte i vinet även om det fram tills nu var det överlägset godaste vinet jag har druckit det senaste dygnet. Och fram tills nu också det enda.

Med min sänkta kravställning på vad vin helst ska smaka drack jag det ändå med viss glädje, och upptäckte med lite enklare efterforskning att det inte alls kom från trakten, annat än att det var gjort här. Druvorna hade man nämligen köpt från Lake County, Napa Valley, Mendocino och Sonoma County och de var precis som utlovat också ekologiskt odlade. Men, det angivna ursprunget var det generiska California, därför en blandning av druvor från flera områden. Så kan det vara.
   Sauvignonglaset hade bara kostat 11 dollar och jag drack det till rätt goda, stora friterade räkor med en spröd yta och där gjorde vinet väldigt gott. Den inte smaksatta salladen under räkorna gav jag inte mycket för, inte heller den lite väl matbutikssmakande dipsåsen som hade sötma och en liten kryddhetta. Men 11 dollar för fem stora räkor, det är grymt!

Om Hult’s rent allmänt är en ganska vanlig amerikansk restaurang, har de en egenhet som jag måste hylla mer högljutt. På onsdagar (alltså den dagen jag var här) har man 50 procent rabatt på samtliga flaskor på vinlistan. Förvisso ingen stor lista, typ 40 viner, men ändå. Femtio procent. Det gick inte att motstå.
   Så jag beställde helt enkelt in en flaska 2014 Pinot Noir från Willamette Valley i Oregon och producenten J Christopher, som ägs av vinmakaren Jay Sommers och den internationella tyska rieslingikonen Ernst Loosen. Sedan jag besökte den unga firman första gången har jag varit en stark förespråkare för dem, inte minst för deras klassiska hållning och den mer komplexa snarare än fruktiga stil på viner de gör. Här var jag dock inte lika imponerad, kanske för att vinet var något varmare (20 grader) än vad jag vill ha det (16-17 grader), men jag upplevde det mycket mer jordigt och stenigt än elegant rödfruktigt eller burgundiskt, som jag rätt eller fel har beskrivit det som i tidigare druckna årgångar. Nja, jag vet faktiskt inte – här kämpade jag mellan vad jag ville att vinet skulle leverera och vad det faktiskt för stunden levererade. Men, 31 dollar istället för 62 dollar.

Det blev ett par ”small bites” till, först en crostini med prosciuotto och burrata med tryffel, helt okey utan att rocka min värld. Tryffeln? Ja, den kände jag knappt av, men så kan det faktiskt vara med sommartryffel i början av säsongen.

För 12 dollar tog jag också in en grillad bläckfisk som fick godkänt utan att väcka gastronomisk vällust.  Lite kräm av avokado och stekta sparrispotatisar hörde till.
   Nja, jag vet inte riktigt hur det var ställt med ratingen på Hult’s, men en sak är säker – påhitt som Trip Advisor där vanliga och oftast fullkomligt okunniga och med det helt opålitliga bedömare får betygsätta restauranger och hotell är alltid mer bedrägliga än pålitliga. Jag litar inte ett skvatt på sådant, den saken är säker. Mätt blev jag dock och glad för den fina och varma servicen, men inte mer än bara hyggligt nöjd med maten, trots att min reseutmattade kropp faktiskt svalde hela konceptet med hull och hår.

Återstod lite tröst i baren innan sängdags – efter ett kvarts sekel på resande fot med kanske hundra transatlantiska resor bakom mig, vet jag att man till varje pris ska hålla sig vaken så länge det någonsin går innan man droppar död ner i sängen en kort stund före eller ännu hellre efter midnatt. Gör man så slipper man jetlag och andra reseframkallande obehag.
  Räddningen stavades Budweiser, med det lögnaktiga tillägget ”King of Beers” på etiketten, från megagiganten Anheuser-Busch, den öl som totalt sett för all framtid skulle komma att förändra ölets värld. Först gjorde den det genom att bli en av de till volym sett största ölen någonsin, sedan genom att som nidbild av hur öl hade blivit stå som bild för hur öl absolut inte ska vara – alltså mjukt och milt, som en formfranska från Pågens i flaskform, med mild sötma men utan karaktär och humlestruktur.

 
Ordningen återställdes med en riktigt god amerikansk öl som i alla avseenden har varit min stöttepelare i alla år jag har rest i Kalifornien, den läckert maltfylliga och humlearomatiska Pale Ale från Sierra Nevada Brewing Company i Chico i Kaliforniens inland. Så här ska det verkligen smaka. God natt!

Innan jag skulle hämta upp min grupp med vinresenärer i San Francisco, hann jag med ett par dagars ledighet med goda vänner, goda viner och god mat uppe i Napa Valley. Det blir såklart väldigt mycket hedonism och fantastiska viner för jämnan, och från de här dagarna skulle jag kunna skriva spaltmeter. Jag väljer dock ut ett guldkorn, middagen med vännerna K-I Napa och den ultrabegåvade vinmakaren Luc Morlet från den egna Morlet Family Vineyards, i mitt tycke en av de hyggligt nya superfirmorna i Napa Valley. Luc Morlet kommer från Champagne, där hans familj äger huset Pierre Morlet som gör väldigt fina champagner med bas av Pinot Noir och Chardonnay och med viss jäsning i ekfat. Stilmässigt faktiskt väldigt lika champagnerna från Bollinger – med andra ord, väldigt goda. Hit till Napa Valley kom Luc första gången 1993, men sedan permanent 1996 som vinmakare på Newton Estate efter John Kongsgaard, sedan som vinmakare för Peter Michael Winery (2001 till 2005, därefter tog hans bror Nick över) innan han tillsammans med sin hustru grundade den egna firman.
   Nu i glaset hans 2014 Coup de Coeur, ett underbart vin från Sonoma Coast (inte långt från Hirsch Vineyard och Marcassin Vineyard) som liksom hans andra chardonnayviner är jäst i ekfat, men på ett så klokt sätt att vinerna är mer eleganta och komplexa än ekfatsmärkta. En sval och elegant fruktighet med citrus och vit persika, mineralisk struktur med god syra och god längd, det här är ett alldeles underbart vin.

Det exklusiva chardonnayvinet var nog den mest exotiska och udda kombination jag har druckit till klassisk svensk gravlax – vitt vin är normalt sett inte den bästa kombinationen, men tack vare vinets fina fruktkropp och tydliga syra, skulle vinet stå upp mot sötman i laxen och såsen. Det blev faktiskt rätt gott!

I nästa glas slog Luc Morlet upp 2008 Passionément från sin Morlet Family Vineyards, ett druvrent vin av Cabernet Sauvignon från som mestadels kommer från Oakville Hopper Vineyard och Becksdoffer To Kalon Vineyard.
   ”Det här är en toppcuvée av faten med årgångens finaste viner, det är det bästa som summan av mina vingårdar kan ge”, säger Luc när han serverar det småskaligt tillverkade vinet, som ligger i 200-dollarsklassen.  
  Det har en mörk och djup frukt med i många avseenden typisk kalifornisk solmogen frukt, jag noterar björnbär och svarta vinbär, men ingen direkt känsla av sötma, det är snarare elegans och trots ungdomen i vinet en nyutsprungen komplexitet. Tanninerna finns där, som väntat, men de är finpolerad och känns mycket väl integrerade i vinets drygt medelfylliga kropp. Vi var alla överens om att det är ett fantastiskt vin, ungt och på så sätt lite försiktigt, och med en stor potential att utvecklas till än större komplexitet med tiden. 

Råvarorna hade vi handlat på Sunshine Market i St Helena, en väldigt fin livsmedelsbutik när det kommer till grönsaker, fisk, fågel och kött, och vin, de andra råvarorna är med av jämförbar kvalitet med andra butiker. Vi hade hittat ett par hängmörade biffar, tjocka och fina som såg riktigt lovande ut, och köpte också italiensk fläskkorv med fänkål. Kött och korv grillades, smaksattes med salt och peppar och skars i bitar. Till det råstekt broccoli med persilja och citron, fina morötter i olika färger som stektes i olivolja med vitlök och rosmarin, samt shiitakesvamp som smörstektes med schalottenlök och persilja innan lite vitt vin och syrad grädde slogs över för att hastigt kokas in. Det här var en rätt som kom att passa det röda vinet väldigt fint.

Det finns hur många bra restauranger som helst i San Francisco, men för enkelhetens skull valde jag att ta en pålitlig restaurang i närheten av vårt hotell intill Union Square och en restaurang som med sitt matkoncept skulle särskilja sig från det vi för övrigt skulle vara med om under den kommande veckan. Valet föll på Hakkasan på 1 Kearny Street bara fem minuters promenad från Union Square. Jag har varit här många gånger och alltid varit nöjd med stämningen och maten, dock alltid mindre nöjd med servicen (som kan vara lite ostrukturerad och framför allt långsam). Jodå, precis så blev det också den här gången.
   Medan vi tittade genom den omfattande menyn beställde jag in en aperitif, 2014 Brut Rosé från den klassiska bubbelfirman Schramsberg Vineyards, som grundades av den tyska immigranten Jacob Schram redan 1862, men först hundra år senare fick nytt liv genom familjen Davis, som älskade champagne och därför började producera mousserande viner. Själva egendomen ligger uppe i Diamond Mountain i norra Napa Valley, men druvorna kommer huvudsakligen (cirka 55 procent) från betydligt svalare Carneros i södra delen av dalgången och den lika svala Anderson Valley i norra Mendocino (cirka 25 procent). Just den här vackert rosaskimrande cuvéen är gjord till ungefär 60 procent av Pinot Noir och 40 procent Chardonnay, till 80 procent jästa i ståltankar och resten i neutrala ekfat och efter den andra jäsningen har vinet mognat på sin jästfällning i 24 månader. Det är fortfarande ett ungt och ganska stramt vin, trots sin charmerade rosa frukt och åtta gram stora dosage absolut torr.

Allra trevligast är det att beställa in ett antal rätter och sedan dela på dem family style. Vi var sju personer så vi tog inte två serveringar av varje rätt och siktare på fem sex rätter. Det blev precis lagom. Första rätten som serverades var specialiteten Hakka dim sum platter, en servering med flera små dim sum. En var fylld med gräslök, en annan med pilgrimsmusslor med rom, en tredje med har gau (silverräkor) och en fjärde med en lätt svartpepparkryddig ragu av finskuren anka. Ville man, kunde man tillsätta någon av de två kryddheta såserna, den ena en röd chilesås, den andra en kryddhet oljebaserad sås med inslag av rostade räkor.
   Trots att det mousserande vinet var så torrt tyckte jag nog att det matchade de små godbitarna väldigt väl – även om ett vin motsvarande Riesling har gjort jobbet ännu bättre.

Därefter kom det in ett par tallrikar men något som såg ut som smörslungad spenat, men som hade lite grövre och mer krispiga blad, framför allt stjälkarna. Det var förvinnande gott och helt utan den oftast metalliska lilla ton som spenat oftast har. Stekta ärtskott med rostad vitlök fick vi reda på att det var. Också här satt det mousserande vinet väldigt fint.

Jag hade beställt rieslingvinet från Chateau Montelena, men det var tyvärr slut. Det är alltid irriterande när viner på vinlistan är slut eller av annan årgång. Av den anledningen borde ingen restaurang ha tryckta vinlistor utan istället kunna skriva ut uppdaterade listor eller enstaka sidor varje dag. Bättring krävs, alla krögare!
   Nu hittade jag tack och lov ett annat motsvarande vin, 2013 Abraxas Vin de Terroir från den ekologiska och biodynamiska firman Robert Sinskey Vineyards i Napa Valley. Här tycker man väldigt mycket om både Bourgogne, Bordeaux och Alsace och gör således viner inspirerade från dessa områden. I glaset hade vi nu ett vin med inspiration från det senare distriktet, en cuvée av Riesling, Pinot Blanc, Pinot Gris och lite Gewürztraminer från Scintilla Vineyard i den del av Carneros som ligger i Sonoma. Lätt, friskt och lite blommigt, en fin citrusliknande frukt med ett uns av gul stenfrukt, fruktigt och elegant med en diskret antydan av sötma men med en helt torr eftersmak. Ett lättsamt vin som var precist i smaken till den maten vi åt.

Crispy sea prawn dumplins var en vacker kreation med fint umamisöta räkor i en krispig frityr, serverade med en mjukt söt sås av plommon. Tack vare det vita vinets upplevda fruktsötma skulle den här rätten bli en helt perfekt ledsagare till vinet.

En av mina favoriträtter på Hakkasan är crispy duck salad, en helt ljuvlig sallad av knaperstekt men ändå saftig anka (tänk dig Pekinganka), med schalottenlök, späd sallad, granatäpple och rostade pinjenötter. Salladen kommer vackert upplagd på en stor tallrik och serveringspersonalen blandar den sedan vid bordet så att alla smaker och texturer blandas väl, och serverar den sedan. Den här rätten får inte missas när man äter på Hakkasan. Också den satt riktigt fint tillsammans med det vita Alsaceinspirerade vinet.

Peay Vineyards är en liten familjefirma i norra Sonoma Coast, grundad 1996 av bröderna Andy och Nick Peay och med den skickliga Vanessa Wong (tidigare Peter Michael Winery) som vinmakare. Man gjorde sin första årgång 2001 och har sedan dess kommit att bli omtalade för sina eleganta viner av framför allt Pinot Noir. Man har idag 14.20 hektar med Pinot Noir av ett flertal kloner i sina 25 olika vingårdsblock, belägna på 180 till 240 metes höjd bara ett par kilometer från kusten. Tyvärr ser man inte deras viner så ofta och när jag nu såg deras 2014 Pinot Noir Ama för 115 dollar på vinlistan slog jag till med en flaska. Den kom perfekt tempererad vid cirka 16-17 grader och slogs tacksamt upp i en klassiska bourgognekupa. Doften var fantastiskt läcker, ljusa röda bär som körsbär och hallon möttes upp av en fint stenig mineralton och en komplext jordig nyans som beskrivs som sous bois och är sprungen ur en kombination av jorden och brukat av stjälkar. Om doften var lovande och imponerande, var smaken dock lite blygare med ett ganska svagt mellanregister. Men allt annat, den ljuvliga frukten, blommigheten, mineraliteten och fräschören var fantastisk.

En annan av mina absoluta favoriträtter på Hakkasan är grilled sea bass, en ganska bastant ryggfilé av fisken som har penslats med en glaze av jästa bönor och kinesisk honung och sedan grillats till perfektion … de saftiga lamellerna faller följsamt isär när man varsamt attackerar fisken. Till den lite sauterad sticklök och lite tempurafriterat grönt. Jag hade kvar av vinet Abraxas, som fungerade fint till, men jag föredrog pinotvinet tack vare den charmerande sötaktiga röda bärfrukten.

Den sista rätten vi tog in var en lätthalstrad wagyubiff som kom i tunna skivor som omfamnade hastigt smörstekt enokisvamp och serverades med en god sås av sesamfrön. Visst var det gott, köttet smälte som väntat i munnen, men det rörde sig som mest om 100 gram kött, om ens det, och 88 dollar för det känns galet magstarkt. Trösten var att det var gott.

Dags för en skönt natts säng, vi bodde på det trevliga Sir Francis Drake Hotel på Powell Street, knappt hundra meter från Union Square, där rummen förvisso är små, men fräscha och med himmelskt sköna sängar. En rejäl amerikansk frukost med scrambled eggs (i min värld är det inte en riktig äggröra man får i USA), grillad pork sausage, potatis och surdegsbröd, sedan var man laddad och redo för en fullkomligt galen vecka i Napa Valley …