Bortamatch den 25 januari

Sju goda vänner, alla skickliga och livsnjutande sommelierer med lika breda meritlistor som djupa och noga välfyllda vinkällare. Så såg startfältet ut när vi träffades i separén på Sturehof för att äta gott, dricka gott, och avhandla vinvärldens vedermödor och glädjeämnen.
Samling i baren med en utsökt, torr och frisk och väldigt välhållen magnum av 1989 Blanc de Blancs från Deutz. Till det lite tunt skivade spanska delikatesser, som tack vare sältan och fettet alltid är utsökta tilltugg till torra och strama champagner.
Sedan följde en flight om fyra vita viner till förrätten, perfekt hårdhalstrade men fortfarande mjälla pilgrimsmusslor, serverade med en silkig kräm av jordärtskocka och brynta brunoise av pata negra och ljust bröd. Det första vinet var mitt, en torr och mineraltbetonad och delikat gulfruktig cuvée av Garnacha Blanca lite Moscato och en bukett av andra områdestypiska druvor, 2006 Clos Maria från firman Mas Perinet i Montsant intill Priorat. Eftersom vi alltid provar alla viner blint, är samtalen sprängfyllda av slutledningar och gissningar. I detta fall gick de först åt Rhône till, men tack vare mineraliten sedan snabbt över till Priorat. Nästa vin var betydligt mer tydligt, och vi var alla i Österrike! Fet och silkigt gulfruktig kropp, en aning kryddig med nyanser av söt malt och grapefruktskal, en påtagligt frisk syra som lättade upp den rika frukten, och en underbar lång och intensiv eftersmak med mineral, syra och finess. Vinet (som togs med av L12) var absolut monumentalt, och växte till sig ytterligare i karaffen - 2007 Grüner Veltliner Smaragd Monumental från toppfirman F X Pichler i Wachau. Serverad från magnum, just for the hell of it! I mitt tycke det allra bästa till förrätten.
Sedan följde två chardonnayviner, det var vi nog alla eniga om. Det första bjöd på en mycket läckert nötig och utvecklad men inte fullt ut mogen doft och smak, och en så tydlig känsla av ostronskal och musslor att flera av oss trodde sig vara i Chablis. Men vi kom snabbt in på Bourgogne, kanske Meursault, men vinets torra stramhet och kritiga mineraltonen fick sin förklaring när Team JJ (Jon och Jones) visade flaskan, en väldigt välhållen 1991 Corton Charlemagne Grand Cru från Bonneau de Martray. Det var tredje riktigt fina flaskan jag provade av detta vin under de tre senaste månaderna - vilket vittnar om hur långlivat detta vin är. Det sista vinet var lika tydligt, och med sin varmare fruktighet och kryddigare fatton men samtidigt fint friska syra, landade vi i Kalifornien, och 2001 Chardonnay från Mayacamas, högt uppe i Mount Veeder. Tack för den Diamond Lager.
Jag hade med två pinotviner, öppet serverade, som jag av jobbskäl behövde prova. Båda två kom från producenten Fess Parker i Santa Ynez Valley i Kalifornien, och de var båda godkända men saknade den stringens, parfym och finess som andra producenter når med sina viner från dessa två vingårdar. Det lite ljusare fruktiga och något svalare, var det stiltypiska 2005 Pinot Noir Ashley's Vineyard från Santa Rita Hills, men jag höll den lite mer sötyppigt rödfruktiga och silkigt strukturerade 2005 Pinot Noir Bien Nacido Vineyard som det aningen bättre.
Nästa vin var mörkt, tätt mörkfruktig och rökigt kryddigt i en stil som brukar röja Sine-Qua-Non eller Alban Vineyards i Kalifornien, alternativt vinerna Porte du Ciel eller Clos de la Truffière från Languedoc. Det visade sig vara det senare, 2003 Clos de la Truffière. Det här är en tuff rackare som ställer krav på maten (som bör vara mycket smakrik), och även om jag tyckte detta vin mar ritkigt gott, håller jag den svalare och fuktigare årgången 2002 som bättre och mer elegant. I detta höll Tom Niccola, som hade tagit med sig vinet, med.
I nästa glas var det tvivelsutan en bourgogne, och en riktigt bra sådan! Doften var förförisk och intensiv, lockande rödfruktig med djup, och med en aptitretande ton av sura körbärs och mineralstinn kalksten. Helt klart en grand cru, och troligen från Vosne-Romanée eller Gevrey-Chambertin. Vinet, 2001 Mazis Chambertin Grand Cru Cuvée Madeleine Collignon från Hospice de Beaune och lagrad och buteljerad av Henri Boillot, var absolut lysande - ett av kvällens viner, och det var perfekt till kalvköttet som serverades. Team JJ låg bakom denna fullträff.
Mer rött, denna betydligt mer svårfångad. Jag var helt klart i Priorat, de flesta andra i Frankrike. Jag hade fel! Det visade sig vara 2003 La Muntada från Domaine Gauby i Côtes du Roussillon Villages, en läckert mörkfruktig, aningen nötig och fint mineralstram cuvée av främst Syrah och Carignan som hade en liten årgångstypisk alkoholvärme i eftersmaken. Vinet hade släpats till Sturehof av Sir Ausonius.
Det fjärde vinet var otroligt druvtypiskt, Pinot Noir helt klart, men lite svårare att sätt ursprung på. Jag var först inne på Bourgogne, men vinet hade både en något sötare rödfrukt och en lite väl tydlig nyans av ekfat för det, så jag blev osäker. En och annan kommentar på Rhône dök upp, men syran var för frisk, och färgen i det ljusaste laget. När Tyskland fördes på tal avslöjade Larry att det var rätt land för hans vin, som var 2002 Blauburgunder Oppenheim Kreuz från Kühling-Gillot i Rheinhessen. Kul och gott, och passande till den rosagrillade kalven som serverades med mild sky, bondbönor och en fantastiskt god, krämig och smakrik risotto med massor av karljohansvamp.
Dan the Man stod för de två sista rödvinerna, en otroligt god och bordeauxlik 2004 Howell Mountain Cabernet Sauvignon från klassikern Dunn. Här var frukten djup och mörk, läckert mogen men samtidigt återhållet elegant, och strukturen av tanniner, syra och mineral var både underbart god och ursprungstypisk. Ändå gissade jag först på bordeaux från skrytåret 2005. Innan vinet blommade ut och avslöjade sig själv, vill säga. Den andra vinet var betydligt mörkare och tätare, men först lite blygt. Efter tio minuter i glaset stod dock den massiva mörka bärfrukten och kryddigheten i full blom. Av de 15.9 procenten alkohol kände man en hel del, men knappast allt. Jag förvånades över vinets elegans. Något franskfatslagrat toppvin från Toscana var det allmänna omdömet. Detta vin, 2006 Estate Cuvée av Syrah, Cabernet Sauvignon och Petit Verdot från svåråtkomliga l'Aventure i Paso Robles, var verkligt gott och behövde också den krämigt feta texturen i risotton.
Tre ostar - och en madeira. Skön kombo och riktigt god. Larry hade tagit med sig en disigt bärnstensbrun, välmogen men komplex, halvtorr och tydligt nötoxiderad och fatit 1978 Verdelho från den fina firman Barbeito. Dessert hoppade vi över - vi var mätta ändå - men ett glas roséchampagne fick avsluta kvällen.