Ibland blir det inte som man har tänkt sig. Som nu, ikväll. Fem minuter innan middagen skulle inledas, när i stort sett alla 62 gäster hade hittat sina platser, gick strömmen. Nattsvart! Fram med hundra levande ljus. Så långt inga problem.
Men så hade vi ju köket, och matlagningen. Hur skulle det gå utan ström? Bara två gaslågor, inga ugnar. Tack och lov fanns det värmeljus, väldigt många värmeljus.
Temat för kvällen var Rioja. Vi började enkelt och friskt fräscht, med ett glas 2007 Blanco Joven från Bodegas Montecillo, ett tankjäst och kortlagrat vin av Viura som bjöd på en frisk syra och en delikat äppellik frukt med en liten nyans av citronskal. Helt okej, men inte minnesvärt.
Nästa vita vin. 2007 Blanco från Finca Allende, var betydligt bättre. Det framställs av ungefär två tredjedelar Viura och resten Malvasia Blanca från 30-40 år gamla stockar, och musten jäses i franska ekfat och vinet uppfostras sedan däri under 14 månader. Det jag gillar med vinet är kombinationen av fet kropp och frisk syra, och det passade absolut perfekt till den första rätten, en halstrad tartar av pilgrimsmusslor och brunoise av rostat sidfläsk (som gifte sig utmärkt med vinet fatnyans) med tillhörande citronhollandaise, en sås som på alla önskvärda sätt fångade vinet kropp och syra.
Emellanåt är det fantastiskt att återse en gammal klassisk rioja, som den 1997 Gran Reserva 904 från La Rioja Alta, som serverades till första varmrätten. Tanken var här att visa upp en ”kompis från förr” som faktiskt fungerar och bjuder upp till dans än idag. (Vi är annars rätt duktiga på att avfärda allt som vi anser oss ha passerat i vår smakmässiga utveckling.) Visst andas det tradition här, vaniljtoner, sötsyrlig rödfrukt, dill och kräftspad, och visst är vinet avrundat silkeslent efter lite mer än tio års lagring i amerikanska ekfat och flaska – men det är på inget sätt trött. Bara traditionellt. Och gott, som de allra flesta av de tre tjogen vinvänner ansåg. Dessutom passade det alldeles fantastiskt bra till den variant av paella som köket hade kokat ihop över levande eld – hummer- och saffransris med råstekt havskräfta, bondbönor och en mjäll balloutine av majskyckling. Kombinationen av hummerfond, saffran och traditionell mogen rioja är hur lyckad som helst!
Till varmrätten skulle de bli mer modernism, i stort sett enbart av Tempranillo som fostrats i delvis nya franska ekfat, och alla tre från det förstklassiga distriktet Rioja Alavesa – det bästa av distrikten i Rioja. Första glaset: en modernt fruktig och något fatkryddig 2003 Finca de Ganuza från den fina firman Bodegas Remirez de Ganuza, ett vin som är aningen färgat av årgångens värme och därmed har ett lite sötaktigt anslag i frukten. Min favorit av de tre var den ytterst eleganta, märkfruktiga och i jämförelse med de två andra vinerna mer silkeslent strukturerad 2004 El Puntido från den utmärkta firman Viñedos de Páganos, som ägs och drivs av den gudabenådade vinmakaren Marcos Eguren. Jösses vad han är duktig!
Mer strukturerad och mindre utvecklad är den ultramoderna men ändå stilfulla 2005 Orben, ett rent tempranillovin från stockar planterade 1945 och 1954 som görs av den nyetablerade firman Artevino. Det är ett fyndmässigt vin, som kostar betydligt mindre än Roda I, men som har samma moderna och eleganta kvalitet.
Till dessa tre viner blev det en skolboksmässigt grillad oxfilé med en rödvinsfond inkokt med riojavin och garnerad med fint skivade svartrötter och fint tärnad chorizo, och till det en slät mandelpotatiskräm. Mina idéer om att jag normalt sett inte begriper varför man ska äta oxfilé (vad är det som är så fint med denna styckningsdetalj?) hade lämnat mitt närminne denna kväll, för det här var busgott!
Men så hade vi ju köket, och matlagningen. Hur skulle det gå utan ström? Bara två gaslågor, inga ugnar. Tack och lov fanns det värmeljus, väldigt många värmeljus.
Temat för kvällen var Rioja. Vi började enkelt och friskt fräscht, med ett glas 2007 Blanco Joven från Bodegas Montecillo, ett tankjäst och kortlagrat vin av Viura som bjöd på en frisk syra och en delikat äppellik frukt med en liten nyans av citronskal. Helt okej, men inte minnesvärt.
Nästa vita vin. 2007 Blanco från Finca Allende, var betydligt bättre. Det framställs av ungefär två tredjedelar Viura och resten Malvasia Blanca från 30-40 år gamla stockar, och musten jäses i franska ekfat och vinet uppfostras sedan däri under 14 månader. Det jag gillar med vinet är kombinationen av fet kropp och frisk syra, och det passade absolut perfekt till den första rätten, en halstrad tartar av pilgrimsmusslor och brunoise av rostat sidfläsk (som gifte sig utmärkt med vinet fatnyans) med tillhörande citronhollandaise, en sås som på alla önskvärda sätt fångade vinet kropp och syra.
Emellanåt är det fantastiskt att återse en gammal klassisk rioja, som den 1997 Gran Reserva 904 från La Rioja Alta, som serverades till första varmrätten. Tanken var här att visa upp en ”kompis från förr” som faktiskt fungerar och bjuder upp till dans än idag. (Vi är annars rätt duktiga på att avfärda allt som vi anser oss ha passerat i vår smakmässiga utveckling.) Visst andas det tradition här, vaniljtoner, sötsyrlig rödfrukt, dill och kräftspad, och visst är vinet avrundat silkeslent efter lite mer än tio års lagring i amerikanska ekfat och flaska – men det är på inget sätt trött. Bara traditionellt. Och gott, som de allra flesta av de tre tjogen vinvänner ansåg. Dessutom passade det alldeles fantastiskt bra till den variant av paella som köket hade kokat ihop över levande eld – hummer- och saffransris med råstekt havskräfta, bondbönor och en mjäll balloutine av majskyckling. Kombinationen av hummerfond, saffran och traditionell mogen rioja är hur lyckad som helst!
Till varmrätten skulle de bli mer modernism, i stort sett enbart av Tempranillo som fostrats i delvis nya franska ekfat, och alla tre från det förstklassiga distriktet Rioja Alavesa – det bästa av distrikten i Rioja. Första glaset: en modernt fruktig och något fatkryddig 2003 Finca de Ganuza från den fina firman Bodegas Remirez de Ganuza, ett vin som är aningen färgat av årgångens värme och därmed har ett lite sötaktigt anslag i frukten. Min favorit av de tre var den ytterst eleganta, märkfruktiga och i jämförelse med de två andra vinerna mer silkeslent strukturerad 2004 El Puntido från den utmärkta firman Viñedos de Páganos, som ägs och drivs av den gudabenådade vinmakaren Marcos Eguren. Jösses vad han är duktig!
Mer strukturerad och mindre utvecklad är den ultramoderna men ändå stilfulla 2005 Orben, ett rent tempranillovin från stockar planterade 1945 och 1954 som görs av den nyetablerade firman Artevino. Det är ett fyndmässigt vin, som kostar betydligt mindre än Roda I, men som har samma moderna och eleganta kvalitet.
Till dessa tre viner blev det en skolboksmässigt grillad oxfilé med en rödvinsfond inkokt med riojavin och garnerad med fint skivade svartrötter och fint tärnad chorizo, och till det en slät mandelpotatiskräm. Mina idéer om att jag normalt sett inte begriper varför man ska äta oxfilé (vad är det som är så fint med denna styckningsdetalj?) hade lämnat mitt närminne denna kväll, för det här var busgott!
Sista vinet för kvällen blev ytterligare en modernist, 2007 La Montesa från Bodegas Palacios Remondo, en firma i Alfaro i Rioja Baja som sedan 2000 drivs av stjärnvinmakaren Alvaro Palacios. Det här är ett helt okej vin, baserat av Garnacha och lagrat i franska ekfat, tydligt influerat av det varmare klimatet i den södra landsändan av Rioja. Osträtten var nog den första rätten någonsin på Villa Källhagen som jag inte fullt ut tog till mig – men jag får väl lägga skulden på mig själv (det är ju trots allt jag som anger tonen i kombinationerna). Den bestod av en i och för sig god men lite torr timbal av Manchego som serverades på ett rostat bröd med valnötter och torkade aprikoser, och till det en sötsyrlig reduktion av sherry. Det kan ju ibland bli så …
En extra hyllning till köket som än en gång gjorde ett fantastiskt jobb – denna gång med tusen ljus flammande i köket. Jag begriper faktiskt inte hur de bar sig åt!
En extra hyllning till köket som än en gång gjorde ett fantastiskt jobb – denna gång med tusen ljus flammande i köket. Jag begriper faktiskt inte hur de bar sig åt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar