lördag 7 november 2009

Bortamatch den 6 november


Fredag – och skön middag, som vanligt byggd efter vinerna. Och temat den här gången blev södra halvklotets vinländer. I Sverige finns det inte särskilt mycket mousserande vin från därunder, i alla fall inte av verkligt intressant kvalitet. Därför fick det bli lite enklare, dock fullt godkänt i lågbudgetklass med NV Brut från Cono Sur i Chile. Firman är mest känd för sina pinotviner, som är helt okej men bara emellanåt verkligt bra. Tack vare att de idag arbetar men riktigt svala vingårdar i bland annat Bío-Bío längst ner i söder (60 mil söder om Valle de Maipo), har man tillgång till druvor med lagom hög mognad och stramt friska syra för att använda som god bas i eleganta mousserande viner. Detta vin görs av 90% Chardonnay, delvis jäst i äldre ekfat, och resten Riesling och Pinot Noir, men eftersom vinet bara mognar en kort tid på sin jästfällning utvecklar det inte någon vidare komplexitet. Det har dock en ren citrusfrukt och en frisk eftersmak. Vi drack det till ett litet rostat surdegsbröd med lomo embuchado (lufttorkad fläskfilé) med äppelvinägrett och bondbönor.

Till förrätten stannade vi kvar i Chile, med det intensivt aromatiska och skolboksmässiga men samtidigt friskt strama 2008 Arboleda Sauvignon Blanc från Viña Seña och deras vingårdar i svala Valle de Leyda. Här möts man av hela registret av typiska dofter, och allt återhållet i en ytterst ren stram ståltanksjäst stil. Det fick också bli en betydligt fetare men nästan lika frisk 2007 Eden Valley Riesling från den allt bättre firman St Hallett. Druvorna kommer från 550 meters höjd i Eden Valley (300 meter över den stekheta dalbotten här) och musten är såklart jäst i ståltankar. Med en syra på 7.2 gram per liter känns vinet nästan stramt, samtidigt bär det på toner av gul stenfrukt, citronskal och gummi (en del provare kallar tonen petroleum – det gör jag aldrig). Jag skulle gärna se 2-4 års ytterligare flasklagring för att rieslingvinet ska nå en mer förfinat komplex stadium.
Till dessa viner åt vi en perfekt smörstekt filé av havsabborre som hade fyllts med pilgrimsmussla, och serverat med bräserad fänkål, en citrus- och ingefärsspetsad potatispuré och en syrastänkt vitvinssås. Just syrligheten i såsen och purén gav vinerna en något polerad syrastruktur, med ökar rondör som effekt, och fänkålen blev en tacksam doftbalans till det aromatiska sauvignonvinet.

Tre viner fick det bli till varmrätten, en fantastiskt mör gödkalventrecôte som grillades till rosa kärna, och serverades med fin skuren sauterad morot och persiljerot samt smålök, och en krämig sås på jordärtskocka. Jag vet egentligen inte hur jag tänkte på vinkombinationen, om jag ens gjorde det. Men någon slags elegans borde jag ha sökt i vinerna, och framför allt en fint diskret sötaktig fruktighet för att möta upp de svaga söta nyanserna från rotsakerna. Så blev det i all fall.
Första vinet var det godaste i sig, en stiltypisk 2007 Cornish Point Pinot Noir från Felton Road Wines i Central Otago, Nya Zeeland. Jag har haft det smakmässiga nöjet att följa Felton Road i tio år, och det är inte svårt att komma fram till att de är öns bästa producent, och en av de allra bästa i disciplinen Pinot Noir utanför Bourgogne. Det här vinet är ännu ungt och lite fatkryddigt, men den röda bärfrukten är sötsyrlig och ren med bara en lätt jordig och örtig nyans – som är rätt klädsam. Syran är ännu markerad, och tanninerna finns där men upplevs ändå sirliga. Kanhända var vinet lite för elegant till maträtten – men det trodda jag inte när jag planerade middagen.
Istället visade det sig att 2005 Zeta, en cuvée av 64% Malbec och 36% Tempranillo från den idag 800 hektar stora familjefirman Zuccardi i Mendoza, skulle bli min favorit till maten. Vinet var först lite stökigt och knutet, så det dekanterades fram och tillbaka ungefär 45 minuter innan servering. Det gjorde vinet gott – men ändå fanns det en god portion av utveckling kvar att växa fram i glaset under middagen. Tanninerna blev med ens än mer silkiga, och frukten växte fram och gav vinet kropp och längd – och sånär som på en lätt eldig avslutning (15% alkohol) utgjorde vinet en rätt elegant kombination med maten.
Jag blev först något besviken på doften i 2005 Radford Dale Gravity från The Winery i Sydafrika. Inte så att vinet i sig var dåligt, utan mer för att jag hade valt det ur minnet som ett av få sydafrikanska viner som inte alls bär spår av den annars för framträdande brända och rökiga tonen. Som jag absolut inte tycker hör hemma i vin. Men den fanns här – om än bara så lite. I övrigt bjöd vinet på en utsökt frukt, mörkt bärig och med en delikat kryddigt ton som av lakritsrot, typiskt för den stora portion Syrah som ingår i cuvén med minde inslag av Cabernet Sauvignon, Merlot och Viognier. Verkligt positivt var dock att vinet passade förträffligt till maten – att dess kropp smälte in som smör i varmrättens finstämda smaker och texturer.

Sydafrika fick också bli vinvalet till osten, men nu representerat av landets allra skickligaste vinodlare och vinmakare, Eben Sadie och hans firma The Sadie Family. Han gör inte bara utmärkta röda viner, som det fantastiska Columella, utan också ett par vita. Ikväll fick det bli 2007 Sequillo, en cuvée av cirka 65% Chenin Blanc med en balans av Grenache Blanc, Viognier och Roussanne, från hans 15 hektar stora ekologiskt skötta vingård Sequillo, och svaljäst i 500 liter stora franska ekfat och däri lagrat under 10 månader. Vinet har en fet och ganska tung doft och smak, en måttlig syra men med en lätt sälta som av mineral, och med underbara toner av honung, blommor och citron. En vällagrad Comté med en sötsyrlig reduktion av citrus och passionsfrukt fick ta hand om vinets fruktighet, och en liten bit rostat fruktbörd gjorde kombinationen till en fullträff.

Slutligen ett sött vin från nordvästra Victoria i Australien, Rutherglen Muscat från den klassiska firman Campbells. Med en restsötma kring 230 gram per liter, och en efter några års fatlagring fint utvecklad fatoxidation, blev det en helgjuten avslutning tillsammans med en silkeslen mousse av Manjari-choklad från Valrhona, smaksatt med kanderad ananas och med en toskaflarn som den brygga som bygger samman nötigheten i vinet och desserten.
Om det var ett perfekt äktenskap?
Prova själv, så får du svaret.

Inga kommentarer: