söndag 21 oktober 2012

Filippinerna en vecka i oktober


 
Ett av de allra säkraste och bästa tecknen på att hösten äntligen är här på allvar och att vintern så saktliga är i antågande, är att gänget AJ Styles, Putte, Platter, 2mas Again, Pedro och kompani möts på Arlanda, fyllda av förväntan inför stundande veckas dykäventyr. Några större kulinariska utsvävningar väntar vi oss aldrig, maten på dykorterna är sällan den bästa och det är heller inte därför vi ses. Däremot tar vi alltid med oss lite goda viner – eller möjligen försöker vi köpa på någon anslutande flygplats – för att förgylla kvällens sista timmar med något gott i glasen.
 
Den här gången såg det dock mycket ljusare ut än vanligt, vi skulle bo på den trevliga Quo Vadis Dive Resort vid Panagsama Beach i Moalboal på den södra delen av ön Cebu i Filippinerna. Då den strandnära resorten ägs av en svensk kompis, Mikael, och hans filippinska fru Ling-Ling (bilden) till flera i dykgänget, blev det extra roligt. Till min stora glädje var resortens restaurang om inte av lyxig toppklass, så åtminstone ett glädjeämne varje lunch och middag vi åt där. Maten var god och mättande, till viss lite turistisk med olika sorters schnitzlar, pasta och kötträtter, men också goda fisk- och skaldjursrätter, alltid lite lustigt garnerad med märkliga kreationer av gurka, apelsin, tomat, morötter och sticklökar. Helt onödiga garnityr, men samtidigt lite gulligt.

Gulligt och ytterst vänligt kan man också sammanfatta den trevliga servicen av den filippinskor som skötte matlagningen och serveringen. Jämfört med fjolårets horribla matupplevelse i Indonesien, var det här rena himmelriket!
 
Resans första vin, inköpt i den lilla taxfreeshopen på flygplatsen i Cebu, vilket i sig var oroväckande med tanken på temperaturen i butiken, var den enkla 2007 Founders Estate California Chardonnay från Beringer Vineyards. Alla varningsklockor borde ha ringt, och att vinet dessutom var fem år gammalt (alltså för gammalt), konfirmerades av den tydligt äppliga och oxiderade doften. Och hu vilken hemsk smak!
   Klart bättre var 2011 William Hardy Chardonnay från Thomas Hardy and Son i South Australia, som också det var ett enkelt vin, men åtminstone var korrekt och vitalt. Mjukt gulfruktigt, en gnutta vanilj och en hygglig eftersmak.
   Normalt sett går jag inte igång på vinerna från Jean-Marc Brocard, de är egentligen alldeles för neutrala för min smak, men så här i ”Söderhavet” satt 2009 Chablis Grand Cru Les Clos faktiskt rätt bra, mycket tack vare sin elegans, torra smak, friska syra och fina balans.
   Till den smakrika, grillade fisken passade mitt eget medhavda 2009 Pouilly-Fuissé Les Crays från Domaine Daniel et Martine Barraud i Mâconnais alldeles utmärkt. Det var kvällens fylligaste, mest karaktärsfulla, lite mer gulfruktigt och även en nyans av ekfat, men också en trevlig mineralton. Gott!
   Den här kvällen blev det en grillad fisk av något slag, oklart vilken typ men troligen en stor grouper, och den var faktiskt riktigt välsmakande. ”Fisken här är alltid pinfärsk, den är fångad bara ett par timmar innan vi köper in den till restaurangen”, sa resortens ägare Mikael.  

Ännu ett på flygplatsen inköpt och därmed för varmt mognat vin, också detta lite äpplig med antydan av oxidation, 2011 Chardonnay från Viña Santa Carolina, men den var åtminstone i stort sett drickbar. Vi tog den till lite pankofriterade grönsaker som dippades i god sojasås.
   Ett vin som var mycket bättre, både renare och mer intensivt fruktigt (lite tropisk gul fruktnyans) med en god fräschör trots den större rondören var 2009 Ex Amina Chardonnay från Wrath Vineyards i Monterey. Det här är gott, väldigt fint balanserat och fortfarande ungt. Det här gillar jag, verkligen, och att få dricka ett riktigt gott vin till det tropiska havets kvällsbris är en ynnest.
   Maten denna kväll räkor i curry, serverat med nudlar. Någon tog den milda versionen, den var god, ett par av oss tog den medelstarka, den var härligt het och väldigt god, och en tog den heta versionen. Den var … het!

Det är inte helt enkelt att utan synkronisering dykarna emellan, och helt utan vetskap om vilken typ av mat som ska ätas, få med sig viner som matchar. Här på Filippinerna äter man mycket fisk och skaldjur, och därför var alla vita viner urdruckna till den kvällen det serverades grillad rock lobster.

Alla vita utom ett, 2009 Montagny från Maison Louis Latour i Bourgogne. Ung, något fet, lite blommig, inte särskilt mineraliskt, men hyggligt god om än lite lätt i kroppen. Hygglig, men lite för gles för att matcha det sötaktiga skaldjursköttet.  

Hyggligt kylt i den varma och fuktiga kvällen, upplevdes 2010 Private Selection Pinot Noir från Robert Mondavi Winery rätt trevligt fruktigt, mjukt i texturen och med en hygglig syra, därtill en aning bränd fatkaraktär. På hemmaplan är jag inte alls förtjust i det, det är egentligen lite för sötaktigt, grovt och onyanserat, men här, efter en hel dags dykning och sug efter vin, gick det faktiskt rätt hyfsat.
   Okej, man borde ha haft ett riktigt bra glas för att få ut maximalt av 2007 Pinot Noir Keefer Ranch från Russian River Valley och firman Kosta Browne. Men definitivt var det här ett både större, mer expressivt, djupare och mycket godare vin. Det var till och med riktigt läckert med sin stora, körsbärs- och vildhallonintensiva doft och åtminstone här, i det tropiska klimatet och det standardmässiga glaset, noterade man inte alls doften. Det här var gott, himlagott! Tjoff … slut i glaset.

Att dricka ung barolo utan mat till hör inte till min favoritsport, däremot tycker jag om barolo om den serveras (gärna lite mogen) till maträtter som integrerar syra- och tanninstrukturen och därmed lyfter fram druvans underbar aromer. Trots ungdomen var 2008 Barolo Serralunga d’Alba från Fontanafredda förvånansvärt god, i synnerhet med tanke på att det var hart när omöjligt att hålla vinet svalt i den tropiska kvällsvärmen. Ändå bjöd vinet på en viss finess, överraskande silkiga tanniner och en god om än lite lättare rödfrukt.
   På dykresan i södra Egypten för tre år sedan, drack vi en då något för ung 1999 Barolo Vigna Cucco från Cascina Cucco, god, men något knuten. Nu har vinet öppnat upp sig, blivit mer elegant, läckert torkat körsbärs- och tobakskomplext, och med en lite mer polerat struktur. Det hade varit gott att få det serverat vid cirka 17 grader i en bourgognekupa, men man kan ju inte begära allt här i livet. Vi njöt ändå av vinet, till den vackra utsikten från strandrestaurangen.
   Tydligt mörkare och kraftigare fruktig, mörka körsbär och nästan till torkad plommonnyans, finner man i 2008 Grandarella från Masi Agicola från egendomen Corte Paradiso i Friuli-Venezia-Giulia, som Masi köpte i mitten av 1990-talet. Vinet görs av ”lokala druvor”, vilket i det här fallet innebär ungefär 70-75 procent Refosco och resten Carmenère (vilket i själva verket oftast är Cabernet Franc), och det uppfostras i 600 liter stora fat. Det passade dessutom riktigt bra till min grillade biff.

Efter en helt magisk dag med minst sagt underbara dyk bland ett stort stim valhajar, vankades det genuin filippinsk grisfest på kvällen. Grisfest tarvar Tempranillo, och lyckligt nog hade vi en kvartett sådant nerpackat bland dykutrusningen.
   Torra i struparna gick det ganska fort att korka upp och även få i oss första flaskan, 2007 Marqués de Riscal Reserva från Bodegas Marqués de Riscal. Utan att var särskilt märkvärdigt var det fint fruktigt i en klassisk stil, förhållandevis lätt, mjuk till tanniner och syra och med en liten fatvaniljig nyans.

Medan vi provade vinet serverades goda friterade vårrullar med lite ris och en aning sötaktig sås till. Inte den mest perfekt uträknade kombinationen, men trots det fungerade den. Ibland, om miljön och sällskapet är alldeles fantastiskt, kan man tumma på den smakmässiga perfektionen, just för att andra värden tar över koncentration för stunden. Kanske något att tänka på ibland …
   Efter vårrullarna kom den krispiga fläsksvålen som var himmelskt god och som passade perfekt till vinerna. Vi fick också en riktigt god grillad fisk, jag uppfattade dock inte vilken typ av fisk det var, i stil med barracuda eller makrill. God var den hursomhelst, även om den egentligen inte alls passade till vinerna.
  
Nu fick vi grisen, stekt långsamt på spett under drygt tre timmar, saftig och välsmakande med en försiktig kryddning. Alla som har ätit stekt spädgris vet hur förbaskat gott det är.

Från Bodegas Montecillo blev det en 2005 Montecillo Gran Reserva har ett lite större djup och en något vaniljsötare smak, därtill en lite mer kännbar struktur som gjorde att vinet vann på en lite större luftning. I 2004 Campo Viejo Gran Reserva från Bodegas Campo Viejo fick vi återigen ett rätt elegant riojavin, fint fruktigt i en lätt jordgubbsnyansrad stil, toppad med samma mjuka vaniljton från ekfaten. Normalt sett är de här aldrig ett stort vin, men i miljön, det trevliga sällskapet och inte minst den goda grisen som vår excellenta dykguide Do-Do hade tillagat med samma skicklighet och entusiasm som han under veckan guidade oss bland alla fantastiska rev under ytan, kändes det ändå totalt sett väldigt festligt.  
   Med sista vinet gick vi utanför Rioja till det lilla distriktet Toro en bit inåt land. Därifrån blev det en 2004 Numanthia från Bodegas Numanthia Termes, på den tiden ägt av familjen Eguren från Rioja (numera av gigantiska LVMH-gruppen).
   Det här var kvällens vin, i min smak, tätare och djupare fruktig, lite kryddig och med den fortfarande typiskt årgångsmässiga mineraltonen som gör smaken så läcker.

Sista kvällen vankades buffé. Allehanda lokala specialiteter stod på menyn, men vi inledde med en chicken kalamungay, en lätt het buljongsoppa av kyckling med citrongräs och en tydlig karaktär av bladen från trädet kalamungay.

Sedan blev det grillad kyckling med citrongräs och tomat, nationalrätten humba (hårt stekt gris i en lätt sötaktig sås), biffrullader, en biffgryta och vegetable curry.
   Fyra röda viner återstod ur den influgna ”vinkällaren”. Först 2009 Founders Estate Cabernet Sauvignon från Beringer Vineyards, ett enkelt men hyggligt instegsvin med en något kort vinbärsfrukt och en liten struktur av tanniner, men något kort och avhuggen. Vi slängde därefter in en spanjor i form av trotjänaren 2008 Gran Coronas Cabernet Sauvignon Reserva från Torres, som är lika gott som vanligt. Ren och fin frukt, mer seriös struktur än det tidigare, dessutom mer finess. Väldigt fin balans, och definitivt ett alldeles i onödan underskattat vin för en struntsumma.

Vinet 2010 Hokus Pokus Syrah från Black Sheep Finds i Santa Barbara County i södra Kalifornien var som vanligt riktigt god, mycket djupare och tätare i frukten än de andra vinerna, björnbär och plommon snarare än vinbär (även om sådana också fanns där) med en lätt kryddig ton med drag åt Läkerol. Frukten var sötare, tätare och mycket rikare, och faktiskt med en mjukare tannin. Av faten bara en liten vaniljton. Tänk om vi hade haft möjlighet att dekantera det här vinet en timma innan…
   Kvällens, och resans, mest exklusiva vin kom från järnoxidhaltig vulkaniskt jord högt uppe på Pritchard Hill i Napa Valley. Firman Ovid låg bakom och vinet var inget mindre än 2007 Ovid Red Wine, ett som vanligt stor och riktigt god fruktdriven (fortfarande ungdomligt primär), men ytterst läckert välbalanserat, tät och intensiv smak med fyllig kropp, oerhört fin tanninstruktur. Det var på inget sätt förvånande att det här inte bara blev kvällens bästa vin, utan hela resans. Och det var nog alla överens om.

Som vanligt avslutade vi kvällen med ett inte oansenligt antal av den lokalbryggda ölen Pale Pilsner från det spanskt ägda San Miguel Breweries, i sig en rätt blaskig öl. Men vad gör det när den släcker törsten så bra, och när den kostar omkring sex kronor på restaurang, och man dessutom för en struntsumma kan köpa till lite goda cocktails, eller varför inte ett billigt glas av den inhemska rommen från Tanduay, då gärna Premium 15 years old. Den gjorde susen!  

Inga kommentarer: