Hotell Borgholm den 20 april

 

Klarblå himmel, sol och tretton grader!

Det var med sådant härligt vårväder jag välkomnades till Öland för ett hastigt gästspel på trevliga Hotell Borgholm. Temat den här gången var Österrike och deras fantastiska viner, och som vanligt på dessa gästspel börjar vi med en två timmar lång vinprovning på eftermiddagen, för att senare på kvällen avnjuta en fyrarättersmeny signerad Karin Fransson.

Provningen var intressant och bestod av flera riktigt goda viner. Bland de vita var det framför allt 2011 Grüner Veltliner Rosenberg 1ÖTW (den senare termen står för erste lage, en klassificering som instiftades 2009 och består av 47 av regionens finaste vingårdar) från Weingut Bernhard Ott i Wagram. Hans viner är alltid kristallklart fruktiga, mineraliskt stringenta och har god fräschör, i just detta vin också en djupare kropp och större intensitet än i hans andra. Detta förstärks också av den lite rikare årgången 2009.

Vi hade två fina röda viner från Weingut Umathum i Frauenkirchen i Neusiedlersee. Med sina 25 hektar vingård är man en medelstor vinodlare, och med 90 procent planterat med blå druvor är man en betydelsefull rödvinsproducent. Det första vinet, 2009 Blaufränkisch Kirschgarten, är fortfarande ungt och en aning fatrostad, men har en riktigt fin, saftig och len körsbärsfrukt, en god syra och lena tanniner. Särskilt förtjust är jag i det här vinet med ett par års ytterligare mognad.

   Det gäller också det lite djupare och mörkare fruktiga 2009 Zweigelt Ried Hallebühl, också det ett både druvtypiskt och högkvalitativt vin, som har en lite stadigare struktur och därför uppförde sig lite yngre just nu.

Ett glas NV Brut Rosé från André Clouet, ett vin gjort till 100 procent av Pinot Noir, av vilket tio procent är vinifierat till ett rött vin. Det här är somrigt härligt, rödbärigt och mjukt fruktigt med en helt torr finish och en god snarare än stram syra. Det här fick bli kvällens instick av vin utanför Österrike, och varför inte … champagne är ju aldrig fel.

Första middagsvin kom från Weingut Schmelz i Wachau, en utsökt stenrökigt mineralig 2010 Riesling Steinriegl Smaragd med en god fruktintensiv kropp, rik av solmogen vit persika och lime, initialt nästan lite sötaktig innan den friska syran bryter in och gör smaken skönt torr.

Vi hann först få oss serverade lite bröd och en väldigt god, len och ytterst elegant soppa av nässlor, serverad i liten kopp med brödkrisp, en äggkräm och färsk ramslök. Tack vare att soppan var så len, passade den bra till vinet.

Förrätten, som vinet egentligen var tänkt till, utgjordes av halstrade pilgrimsmusslor med en fint koncentrerat men elegant smakande dressing av skaldjursfond, allt vackert dekorerat med väldoftande men milt smakande sallat och örter, och med en otrolig god spetskålsdolma fylld med spindelkrabba.

   Tack vare vinets utsökta fruktsötma (det var dock helt torrt) gifte sig vinet och den försiktigt umamisöta förrätten alldeles perfekt.

Till nästa rätt serverades två viner. I första glaset en knastertorr, mineraldriven och livfull 2011 Grüner Veltliner Stein 1ÖTW från Weingut Bernhard Ott, ett vin som tämligen solklart tog hem matchningen till maträtten, detta inte minst tack vare dess elegans och intensiva men helt torra fruktighet.  

   Inte för att 2011 Grüner Veltliner Kamptal DAC Käferberg från Weingut Rabl i Langenlois var ett dåligt vin, det var det såklart inte. Men dess lite mer slösaktiga och mjukt citrussöta frukt lade sig en aning över maträttens finess, och fick vinet att framstå lite enklare i sammanhanget. Hade vinet serverats ensamt, hade den här effekten inte varit lika påtaglig som det nu blev i jämförelse med den bländande goda grünern från Ott.

 

Torsken var perfekt stekt, vackert gyllene på ytan och cirka 45 grader i mitten, som därmed hade ett nästan glasigt och glansigt utseende. Dessutom föll den isär i fasta lameller, och hade en osedvanligt god smak! Till den ett helt potpurri av tillbehör - så brukar det vara här på Hotell Borgholm. Vit sparris, den vårliga delikatess, en smörsås smaksatt med kålrabbi, lite grönt av allehanda slag, och en försiktig doft av både backtimjan och rökt oxmärg. Just det senare utgjorde en sensuell spegelbild av vinernas nästan rökiga mineralitet. Bravo Karin, smakmästarinna av vassaste sort!

Nuförtiden är 34 procent av allt vin i Österrike rött, vilket är glädjande då man kan skapa en större bredd i vinlistan när man gör en österrikisk vinmiddag. Jag hade dock valt två lite enklare röda viner den här kvällen, vilka båda skulle uppföra sig utmärkt till maten.

   Det vin som upplevdes allra finast och mest harmoniskt, var den eleganta och aningen mineraliska 2010 Sankt Laurent från Rosi Schuster. Som vanligt hos den här druvan, är tanninerna försiktiga, men syran god och frukten läckert körsbärsaromatisk.

   I glaset intill stod en både fylligare, mörkare fruktig och en aning mer fatnyanserad 2011 Zweigelt från toppfirman Weingut Umathum. Den var heller inte dum till maten, man hade en något för intensiv fruktighet för att upplevas helt perfekt.

Ett av Österrikes allra finaste bidrag till världens vinskatt är de söta vinerna. Tidigare på dagen hade vi provat ett mer unikt sött vin, 2011 Zweigelt Beerenauslese från Kracher, en av landets allra skickligaste och mest hyllade sötvinsproducenter. Att göra söta viner av blå druvor utan att tillämpa starkvinsteknikerna, är förhållandevis ovanligt, att göra dem av botrytisangripna druvor är absolut sällsynt. Det här vinet var läckert rödfruktigt, tydligt sött men elegant och även aningen friskt, med en silkeslen textur och kvardröjande smak. Jag hade gärna sett det i sällskap med chokladdesserter med inslag av röda bär, men eftermiddagens provning var bara en ren vinprovning.

   Kvällens söta vin kom också från Kracher, men var den vanligare 2009 Cuvée Beerenauslese, lika sötfruktig och mjuk, men med tropiskt gulfruktiga och citrusfriska smakupplevelser och med en liten nyans av honung.

Desserten bestod av diverse smått och gott, bland annat en väldigt god lite rulltårta fylld med passionsfrukt, och till det en sorbet av äpple och ängssyra, samt lite rostad vit choklad som garnityr. Och som vanligt är det allra viktigast att dessertvinet är minst lika sött, eller ännu hellre sötare än desserten. Då behåller det sin fina sötma rent smakmässigt.

Ännu en gång kunde jag summera en riktigt trevlig, varm och genuin kväll, fylld av goda smaker och vällagad mat på Hotell Borgholm. Nu får jag väl längta lite till dess jag har vägarna förbi där nästa gång …