Kött och rött den 7 juni

 

Solen skiner, gräset är grönast på änklingarnas sida, det är fotboll på tv, magiska Hakan levererar kött av dignitet från sin låda i Helenelund (kan inte missas!) och det råkar vara olåst i vinkällarna. Dukat för framgång med andra ord!

   Korvarna är heta, kryddiga, goda, köttet välmarmorerat och tempererat i två timmar utanför kylen (annars får man fan i mig inte grilla det!) och färskpotatisen står snyggt i kokande vatten och blir färdig. Spelet kan börja…

Det första vinet, som skänks i all hast, är förföriskt läckert moget, läder och tobak finns där, men en ganska solmoget rik frukt med djup och kvardröjande längd finns fortfarande kvar. Tanninerna är tydliga men mogna och fint polerade, syran måttligt till god, och eftersmaken sensuell. Kalifornien, Napa Valley, en producent med klassisk känsla, början av 1990-talet. Och jävligt gott. Det skulle kunna ha varit Philip Togni, det gissade jag först på, men tanninerna var en aning för polerade, men den tydliga bordeauxkänslan var densamma. En annan klassiker. Kanske Opus, de gör den här typen av viner, men oftast lite lenare eftersom det är Oakville. Nej, det borde vara Dominus Estate. Och det är kanske 1992? Nej, sa Gun och täckte av flaskan, men väldigt nära. Etiketten sa 1991 Dominus Estate. Sjukt kul, sjukt gott.

Nästa vin var mörkare, rikare, kryddigare, och framför allt mycket yngre. Det kändes på något sätt större, utan att vara egentligen vara så mycket tätare, det var mer mineraliskt (bergsfrukt, troligen) och även om det fanns en del nya fat här, var faten väldigt fint integrerade. Fan i gatan, det här kändes stort. Ikväll var Gun på gång, den saken var klar. Nog fanns tanken där, men jag hann inte förrän Hansa sa det, Colgin, nog är det väl så? Och precis så var det, Colgin Cellars, högst uppe på Pritchard Hill, och i glaset deras fullpottare 2006 IX Estate Cabernet Sauvignon.

   Vi hade vinet kvar i karaff och glas under 30-40 minuter, och kunde med glädje och njutning notera hur fint det blommade ut, polerades, växte, blev elegantare … med luften och tiden. Mycket gott!

Medan dofterna spred sig från grillen dekanterade jag mina två viner. I tema såklart. I glas ett det lite ljusare och påtagligt mycket mer kryddiga, en liten violton och nyans av garrigue fanns att skönja i den solsöta hallon- och plommonfrukten, men överdådigt var det inte. Syran var måttlig, alkoholen något värmande, vinet var helt klart ungt men växande och alltmer komplex ju längre tid det fick stå i glaset.

   Det andra vinet tätare, mörkare fruktigt, lite mer animaliskt, rätt kryddigt det här också, men så generöst att en del av både grafit, lakrits och även ekfat i stort sett helt doldes. Tanninerna var lika tydliga här, men också föredömligt inbäddade i frukten.

   Två absolut enastående viner, men båda rätt unga. Jag hade luftat dem i tre timmar innan jag tog med dem till grillmiddagen, men slagit upp dem i karaff bara en kort stund innan servering.

   Båda vinerna kom från kultförklarade och "hard to get" firman Cayuse Vineyards i Walla Walla, Washington State, en firma grundad och driven av den begåvade Christophe Baron som lämnade Champagne och familjens firma där bakom sig för att istället för en medelmåtta med sura bubbelviner i Champagne bli de främsta och bästa vinmakaren i Washington State! Tack för det.

   Det första vinet var 2009 Syrah Cailloux Vineyard, i vilket fem procent Viognier ingick tillsammans med 95 procent Syrah. Från motsvarande steniga jordar, kom också det andra vinet, 2009 Syrah En Cerise Vineyard, men detta en druvren syrah.

Köttet grillades medium rare, allt annat tycker jag är lite av köttmissbruk eftersom man då inte får fram aromerna ur den kvalitet köttet är av. Dött kött är … dött kött. Tyvärr. Vår kött var rött kött. Gott!

   Ordentligt med salt och lite peppar, världens två bästa smaksättare tillsammans med olivolja, smör och citron. Grilloljor används enbart av amatörer som köper fel kött, kött utan arom och egen smak. Resten av smakerna den här kvällen kom dels från den heta korven jag också grillade, och från den lite chilekryddade bearnaisesåsen.

   Och från den gröna sparrisen, bara hade grillats hastigt och sedan legat och mått gott i ett foliepaket på grillen i väntan på att köttet skulle bli klart.

Gott vin lockar dårskap ur gott folk. Cayuse är en sådan vinproducent som inspirerar, och Gun är en sådan folktyp som går bärsärk i vinkällaren när dårskapen presenterar sig i glasen. Alltså ett blint vin i karaffen.

   Jag tog vinet tämligen fort, eftersom jag den här gången liksom förra kände igen stilen som ett vin som om inte vore 1989 Château Haut-Brion, åtminstone ville vara en sådan, eller i alla fall försökte klä ut sig doft- och smakmässigt till en sådan. Eller inte. Stilen på vinet är tät, djupt fruktig med en komplex nyans av tryffel och orientaliska kryddor, silkigt texturerad med en god energi av mineral och tanniner, samtidigt fantastiskt fint balanserad och ännu inte ett tecken på att vika ner sig av ålder.

Mitten på 1990-talet och en producent som förenar rikedom med klassiska känsla var mina första idéer kring vinet, men av erfarenhet och ovanstående känsla personifierad i glaset, gick jag rakt på Harlan Estate i Oakville och vinet 1994 Harlan Estate. Hur jävla galen den gissningen än var.

   Men den här kvällen var den mitt i prick! Mitt i prick satt vinet i min gom och själ också. Tack för det Gun.

Lite mer av gott rött skänktes i karaff för att blomma upp. Det här vinet var kvällens tätaste, generösaste, yppigaste och djupaste. Mitt i alla tät frukt fanns också kryddighet med drag åt lakrits och anis, det hade en alkoholvärme (jag såg senare att etiketten visade 15.5 procent) och faktiskt något jag tolkade som mineralitet. Men vinet var ungt, oförlöst, kanske rent av lite stängt och framför allt drivet av all sin frukt. Min gissning gick till huvudsakligen Grenache med troligen ett stänk Mourvèdre, och till 2009 i Châteauneuf-du-Pape och där förmodligen en så kallad toppcuvée.

   I grund och botten en riktigt bra gissning, fick jag veta. Men ändå rätt mycket fel sett till de faktiska detaljerna. Först och främst var vi i Kalifornien, i Paso Robles, dessutom fel årgång (marginellt fel), och såklart fel på eventuella producentgissningar. Men idén var helt rätt, 2008 James BerryVineyard från Saxum, och cuvéen bestod av 52 procent Grenache, 31 procent Mourvèdre och 17 procent Syrah.

   Strunt samma att jag gissade fel, att träffa rätt är inte det viktigaste, mest kul. Det viktigaste är att vinet, blint eller inte, är gott. Och det var det här…