Slutsiffra 3, den 31 maj

 

"Välkommen hem till mig, vi ska dricka viner från sex decennier, 1953 till 2003, men bara från årgångar som slutar på 3, och du behöver inte ta med dig något om du inte vill".

  Så löd den, inbjudan. Svaret blev … Ja, jag kommer!

Sommaren hade äntligen kommit, vilket vi inte minst uppskattade med tanke på att utsikten på sagda plats är bedårande. En tio gommar stark skara vinälskare, lite god mat, en samling flaskor som alla provas blint för det sanna nöjets skull. Vad kan gå fel?

Den första champagnen hade först en omisskännlig doft av champinjonkräm, alltså tydlig mognad, något som också bekräftades av den lite gyllene färgskalan. Samtidigt som doften var mogen upplevde jag smaken oväntat frisk även om kolsyran inte direkt var spänstig. Efter en liten stund i glaset vädrades champinjonerna bort, och istället växte det fram en lite yngre doft av kanderade citronskal, torkad frukt och mandel. Rätt gott, och troligen en blanc de blancs. Årgången och vinstilen knep jag, producent missade jag. Det vi inledde "slutsiffra 3" med var en 1973 Brut från Diebolt-Vallois.

Så blev det rosé. Eller var det en riktigt mogen vanlig champagne? Ibland, med ålder, kan de två typerna av champagne faktiskt mötas i en märkligt snarlik koppargyllenrosa nyans. Det som motsade tydlig ålder i denna champagne, var att kolsyran var livlig och sprudlade ur roten av glasets botten.

   Färgen var djupt laxrosa, doften ungdomlig och primär och smaken riktigt läckert stram med god syra. Min första tanke var Taittinger och 2003 Comtes de Champagne Rosé, men det visade sig vara 1993 Comtes de Champagne Rosé. En förvånansvärt ungdomligt stram sådan!

Maten den här kvällen var god och vällagad, men syftet var inte att vi skulle ägna oss åt kulinariska och moderna utsvävningar utan om just "god mat". Det blev ett par snittar av mörkt bröd med räkor och forellrom medan vi drack bubbelvinerna och njöt av utsikten och den friska men fortfarande ljumma försommarluften.

Nu behöver man i och för sig inte göra nykokt vit sparris med hollandaise till något modernt. Allt sedan rätten skapades har den varit precis allt man kan önska, så också idag.

I glaset ett ljust bärnstensfärgat vin med läckert sötknäckigt torkad citrusfruktig doft med toner av botrytis. Helt klart en sent skördad riesling med mognad, och det intressanta med den här typen av vin är de har en charmerande sötma i den initiala smaken, men en närmast torr finish. Hur gammalt ett tyskt rieslingvin av den här typen är, tycker jag är väldigt svårt att sia om. Tjugo, trettio eller till och med sextio år? Ja, jag vet inte. De är ju så långsamt mognande och långlivade. Trettio var rätt svar den här dagen, och etiketten avslöjade 1983 Forster Mariengarten Riesling Auslese från Rheinpfalz och producenten Winzerverein Deidesheim.

   Hade vinet varit yngre, hade det varit för sött för sparrisen, men tack vare åldern hade en del av sötman börjat klinga av, därmed satt smakbalansen riktigt bra.

Kvällens andra vita vin delade gruppen i två tydliga läger. Färgen var förhållandevis ung och blekt halmgul, men doften något fet och kändes faktiskt, liksom smaken, en aning slapp. Visst fanns en liten ton av nejlika som normalt sett kommer från nya fat, men också honung och akacia. Min första tanke var en amerikansk chardonnay av lite mer klassiskt snitt, men på grund av den låga syran, satte jag ner foten i Hermitage i Rhône.

   Fel! Men nu efter att vinet hade fått luft, lämnade jag Kalifornien som andra gissning och gick till Bourgogne och byn Puligny-Montrachet, men lade min röst för kvalitetsnivå grand cru. Vilket var rätt respektive fel. Det i och för sig rätt trevliga, men också något för slappa och alldeles för syra- och mineralfattiga vinet (för vad etiketten lockade med) kom från Domaine Leflaive och var 2003 Puligny-Montrachet Premier Cru Clavoillon. Det var kvällens svagaste kort.

Om vinet var måttligt upphetsande, gjorde maträtten det åtminstone väldigt passande. En god, smörstek gös fick vinet att lyfta och uppföra sig godare. Det är precis det här som är så trevligt med kombinationerna mellan vin och mat, vin handlar ju inte bara om vinet i sig, utan om helheten.

Kvällens vin, kanske, stod i nästa glas. Lika stor som lättsam och elegant, lika förfinat mogen som ungdomligt spänstig, klassisk och välstrukturerad med toner av ceder, grafit, skogsgolv och djup frukt, och alldeles förföriskt god. Åldersmässigt trettio år och helt klart Bordeaux, vilket ledde min gissning till kommunen Margaux som lyckades särskilt väl detta år. Och så var det också, 1983 Château Margaux, i min gom helt perfekt att dricka nu och en tid framöver. Vilken sagolik balans och mognadsgrad!

Har man en ytterst unik flaska, får man bryta temat, vilket gällde för Mäster J denna kväll. Alltså strök vi slutsiffra 3 för att gissa vidare. Mogen, med drag åt gammal, samtidigt med en god tanninstruktur, en fin syra och liten men alltjämt vital rödfruktighet, därtill en nyans av mint och lite choklad. Att vinet hade en betydande ålder misstänkte vi alla, men jag hade svårt att bestämma mig om ursprung och tänkte att det kunde komma från Rhônedalen. Den bourgogneliknande flaskformen skulle möjligen indikera det också, för en bourgogne var det inte (tanniner och kraft talade emot Bourgogne). Men när vännerna började tala om Bordeaux som ursprung, slog det mig att det kunde vara en gammal härtappning från Bordeaux från en négociantfirma i Bourgogne. Den luringen har jag varit med om tidigare.

   Bordeaux var rätt, min idé var fel.

   Vinet visade sig ha kommit från en stor vinsamling som en gång hörde till familjen Sager (som bland annat bodde i det som kallas Sagerska Palatset), men som har sålts till en privat samlare. En annan intressant detalj var att slottet i Haut-Médoc som gjorde det här vinet har sålts och som vinmärke inte längre existerar, istället säljs slottets viner numera som Château d'Agassac.

   Men det vin vi hade i glaset var 1928 Château Ludon. Ett vin som fick oss alla på fall, men med ett leende på läpparna. En sannerligen vital 85-åring!

Ny blindbock, klart yngre, lite rustika tanniner som i tillägg till den lite rikare frukten (trots att vinet hade en läcker mognad) drog mig till Kalifornien, där Napa Valley och troligen från en bergsvingård. Först var frukten väldigt intensiv och yppig och lurade mig till ett klart yngre vin än det jag inom bara fem minuter skulle klassa som ett vin med en nobel första mognad, och även om det fanns gott om klassiska aspekter som drog mig till Bordeaux, andades hela det rika fruktpaketet Kalifornien. Så var det tanninerna. Dunn? Togni? Chappellet?

   Nej, det skulle visa sig var den allra första årgången från Dominus Estate i Yountville, 1983 Dominus. Jag skulle senare återkomma till det här vinet, och notera att den bråkighet det hade som nyupphällt, klingade av och gav utrymme för med finstämda beskrivningar. En trettioåring som fortfarande behöver luftning för att blomma ut, noterade jag i min lilla bok.

Det är så befriande att gå vilse ordentligt när man sitter still vid ett matbord. Inget ont kan hända då, man blir aldrig rädd och vet att det snart vankas mer vin, och varmrätt. Min felgång den här gången tog mig till massiv pinot noir med ett djupt fruktigt, blommigt, aromatiskt och sensuellt inslag av körsbär och solvarma vildhallon. Bourgogne, tänkte jag. Så vispade jag runt vinet i glaset, fick en kryddpåse i näsan, och när jag smakade på det växte det med den lilla luften fram en ökad munkänsla och stenighet. Côte-Rôtie, tänkte jag.

   Mycket mer rätt, och den självklara gissningen blir (i det här gänget) alltid att det är en av de tre "la-la-la", men då vinet fortfarande såg så ungt ut att jag kände mig säker på att det kom från 2003, valde jag bort Guigals viner, inte minst eftersom deras nolltreor alltid har varit så kraftfulla. Jag tänkte ett litet tag på Delas och René Rostaing. Fast rätt svar var just 2003 Côte-Rôtie La Turque från Guigal, förvisso dekanterad tre timmar innan servering. Ser man på…

   Renkalvstek med klassisk gräddsås och gelé blev ackompanjemang till de röda vinerna. Skönt med en riktigt rejält klassisk rätt!

Så var det dags att klättra ner i ålder med två viner som verkligen klarar av att bli både femtio och sextio år med bevarad vitalitet och fortsatt utvecklingskurva framför sig. Till den goda och lite kryddiga grönmögelosten skänkte Hansa upp en förtjusande, fortfarande rödfruktig och körsbärsaromatisk 1963 Vintage Port från Quinta do Noval. Mjukt eldig, lena tanniner, vidunderlig eftersmak. Ett vin som inte behöver annat sällskap än den som dricker det!

Men kvällens vin, eller åtminstone ett av dem, var nog ändå det majestätiska, rika men eleganta, saffranskryddiga och nästan oändligt väldoftande 1953 Château d'Yquem som serverades till glass med färska bär. Crème caramel, kanderad citron, apelsinskal och knäck noterade jag vidare, en sammetslen textur, en god syra, och en fantastisk eftersmak som precis mot slutet klingade av i en nästan helt torr finish. Ren magi, helt enkelt.

Slutstation denna kväll blev Café Rotsunda, som passande nog har en adress med gatunummer 13. Cirkeln slöts, slutsiffra 3 hölls ända till det bittra slutet. Jag somnade 01.33.