fredag 7 juni 2013

Stjärnsprakande bortamatch den 6 juni


 
Oemotståndligt. Sanna mina ord. En stjärnprydd inbjudan om att dricka nobel bortamatch med kan inte annat än att förgylla vilken torsdag som helst. Särskilt när solen skiner och sommaren har kommit, särskilt när det är nationaldag, särskilt när de vinvirtuosa vännerna samlas, och särskilt när adressen är just den som den här bortamatchen skulle spelas på.

Kallt, stramt, ungdomligt syradrivet och mineraliskt men ändå med en viss citrusfruktfetma. Det var de första intrycken av champagnen jag serverades blint vid ankomst. Då jag redan nu insåg att kvällen skulle vara blind (egentligen helt som vanligt – de senaste 20 åren är det inte särskilt många av de flera tusen flaskor vi har druckit, som har provats öppet), förstod jag att jag utöver att prova vinet, också skulle behöva agera något sånär kunnig och smart. Alltså kalkylerade jag vinets doft och smak, vägde det mot memorerad fakta och levererade svaret 1996 Cristal från Louis Roederer. Korrekt.
   En riktigt god champagne ur magnum som egentligen har samma mognadsarom (faktiskt) som flaskversionen, men som har en mer syrastram smak.

Med denna första fullträff i ryggen kändes det skönt att höra att kvällen skulle vara en lagtävling snarare än en nöjesåkning. Jag och Lady Bz gjorde team, och lade våra näsor i kors för att krossa vare uppstickare på den blindgissningens väg vi hade framför oss.
   Men först en blind, men utom tävlan föråkare. Vit bordeaux, definitivt, läckert liljetung doft med inslag av passionsfrukt, grapefrukt, vanilj och rostade fat, en medelfyllig, intensiv och frisk smak, och vansinnigt god. Etiketten avslöjade 2005 Château Smith Haut Lafitte (min gissning var ett år yngre, och Château Pape-Clément).

Som grund den kommande, krävande första halvlek i vintävlingen, serverades ett antal fat med goda kavringssnittar med en krämig sallad av krabba, hummer och räkor. Gott, och väldigt gott och passande till det vita bordeauxvinet.

En poäng vardera för ursprung, årgång och dominerade druvsort av Cabernet Sauvignon, Cabernet Franc eller Merlot. Kan tyckas vara en enkel match, men hur duktiga provarna än var skulle det redan tidigt i matchen vara tydliga poängskillnader mellan lagen.

Vinerna provades i par om två, och de två första vinerna var riktigt unga och täta. Det första hade en mörk, blåbärsrik och supermodern, absolut ren frukt och en fantastiskt fint balanserad ekfatskaraktär och polerade tanniner. Ett supersnyggt vin vi fick till Merlot från Napa Valley (Kapcsándy), men som visade sig vara 2009 Château Pontet-Canet från Pauillac.
   Det andra vinet var om möjligt ännu tätare, dessutom påtagligt mer ekfatskryddat och hade, vad vi tyckte i alla fall, en kalkig mineralitet påminnande om den i en chablis! Ytterst förvirrande för oss. Det hela var så tight sammansatt, så knutet. Och vi var väldigt förvirrade, men satte till slut vinet i Pauillac och 2008. Inte så pjåkigt ändå, det vi hade fått var 2009 Château Durcu-Beaucaillou från Saint-Julien. Ett ungt och slutet vin som då jag återbesökte karaffen med det en dryg timma senare tyckte mycket bättre om än som relativt nyupphällt.

Nästa duo lurade oss rejält, nästan i alla fall. Cabernet Franc prickade vi in på första vinet, mycket tack vare sin täta och aromatiska vinbärsfrukt och fina gröngräsiga nyans. Men vi trodde det var ett tätt och modernt vin från Saint-Emilion, men när vi fick reda på att det kom från Kalifornen var det inte så svårt att placera det hos firman Jonata i Santa Ynez Valley, 2006 El Alma de Jonata. Riktigt gott, fint strukturerat och elegant, men ungt. Återigen ett vin som behöver mycket luft!
  Det andra vinet ville vi placera i Australien, det hade just en sådan rik fruktighet och lite värmande alkohol, en lätt salt jordighet och även ganska tanninrikt. Men den lilla bitterheten i eftersmaken drog oss ändå till Italien, men vi var inte alls säkra eller ens nöjda med det förslaget. Cabernet Sauvignon var det enda vi kände oss säkra på. Och så tvekade vi igen och tänkte Australien. Vad ska man säga, vi var ju ändå rätt nära, men Nya Zeeland hade bara flyktigt svävat förbi mig och sedan bort i det otänkbara. Men vinet kom från Hawkes Bay på Nya Zeeland, och där producenten Craggy Range, och vinet var deras fina bordeauxtolkning 2008 Sophia Gimlett Gravels. Gott, men alldeles för ungt att visa komplexitet.

Cykelturen i fel jord fortsatte i nästa flight, där vi sa Merlot och Pomerol i första vinet, mycket för dess knäckiga och komplext jordiga frukt som bjöd på fina toner av viol och tryffel. Fel, helt fel. Men årgången knep vi i alla fall i detta riktigt goda vin, 1995 Sassicaia från Tenuta San Guido, som kändes redo att dricka rent mognadsmässigt.
   Nästa vin hade en doft som starkt påminde om en riktigt god vintage port, sötfruktig med nyanser av plommon och torkad frukt, vinet hade en mognad och väldigt fina tanniner. Jag kunde inte tänka på något annat än 1997 Harlan Estate, men fick snart stå med rumpan bar i rodnad prakt då 1998 Cyril Henschke Cabernet Sauvignon (med lite Merlot och Cabernet Franc i cuvéen) från Henschke i Eden Valley avtäcktes. Helvete … nu låg vi lite småpyrt till i poängräkningen.    


Fallet utför skulle fortsätta ännu en vinvända. Den superbt mogna men ändå fortfarande rikt fruktiga 1996 från ett fint slott i Pauillac som jag och Lady Bz ansåg att vi hade i våra glas, visade sig förvisso vara dominerad av Cabernet Sauvignon, men kom inte från Bordeaux, utan från Stellenbosch i Sydafrika. Nog för att jag har lurats av vinerna från duktiga Vergelegen förut, men jag har inte fått dem till toppslott i Bordeaux förut, men det fick oss denna 2004 Vergelegen Red att tro. God så in i bänken, men helt ärligt en aning för brådmogen för sin ålder. Men, som sagt, vansinnigt god och komplex. Kvällens överraskning, minst sagt!
   Kalifornien, toppfirma i Napa Valley, årgång 2008 och sjukt gott, men väldigt ungt och knutet. Så skrev jag innan smygpratet med Lady Bz satte igång. Sötmogna björnbär och blåbär, ordentlig struktur, viss stenmineral och en god portion nya franska ekfat som gav sig uttryck i både lakrits och choklad. Nog var det Cabernet Sauvignon alltid. Men inte från Kalifornien, utan från Mendoza i Argentina och mer närmare från Bodegas Catena Zapata. Och än mer precist, toppvinet 2004 Nicolás Catena Zapata. Vi fick med oss ett par poäng, men igen direkt självkänsla.

Vid halvtidsvila låg vi på andra plats, och fick lite kallskuren plockmat som vi sköljde ner med diverse goda slattar från första halvlek.
 
Samtidigt serverade Seniorstekaren en blindbock som hade en fint mogne bordeauxliknande doft och smak med nyanser av grafit, torkade körsbär och blodapelsin. God, men svårplacerad. Bordeaux kändes som en lika trolig som inte alls trolig plats. Och fel plats. Vi skulle ha hållit oss i Italien, i Toscana, och hos firman Fattoria di Felsina, som verkligen hade lyckats med den nu mognadskomplexa 1997 Maestro Raro.

När vinerna börjar mogna är det alltid svårare att pricka in ursprungen, ibland även druvorna. Vi kände trots att frukten var så rik och fortfarande nästan yppig, att nästa vin var 12-15 år gammalt, vi lade vår gissning på Cabernet Sauvignon för strukturens skull, och tack vare den lilla bittra körsbärstonen i slutet av smaken, sa vi Italien. Landet fick vi rätt för, men inte druvan, som var Merlot. Vinet kom från Tua Rita och var deras prestige 2001 Redigaffi. Jag blev, måste jag medge, lite förvånad över att vinet inte alls var så maffigt det brukar vara, och att det var så tanninstrukturerat. Man lär sig något nytt varje dag, och tur är väl det…
  Nästa vin hade jag aldrig ens hört talas om, så hur ska man då kunna gissa på 2002 The Benburnie, en cabernet från Jim Barry. Jag trodde nog att vinet var flera år yngre (2008), men att det var gjord av mestadels Cabernet Sauvignon och att det kom från Australien hade vi skrivit upp i vårt block, och det vann vi poäng på. Tätt fruktigt och insmickrande, och ursprunget var det aldrig någon tvekan om.

Vi knaprade sakta med säkert in i poängjakten, lika mycket för att vi var halvbra och några andra i tävlingen lite mindre halvbra. Fler poäng fick vi nu, när vi knep både ursprung och druvor på båda vinerna, två klassiskt komplexa viner med mognad från Bordeaux. Det första av de två var ett av kvällens mest finnyanserade vin, det formligen osade klassisk bordeaux och distriktet Pauillac om det. Underbart, vilket läckert vin. ”Vad trevligt det blev nu”, kommenterade Lady Bz. Vi missade dock årgången med ett ynka år, i glaset 1989 Château Pichon Comtesse de Lalande.
   I glaset intill stod minsann ingen blyg utmanare, utan en stor och riktigt läckert fruktknäckig 1990 Château Troplong Mondot från Saint-Emilion, där vi knep både druva och distrikt, men hade en gissning på 1995 snarare än 1990. Jämfört med grannvinet, var det här dock en aning stumt, åtminstone till doften.

Jag var så gott som säker på att vi med första vinet i nästa flight inte alls hade tagit avsteg från Saint-Emilion, dock hade vi gömt oss i ett högambitiöst på gränsen till överambitiöst garage hos en liten toppvinmakare som inte någonstans hade sparat på nya ekfat. Tvärtom var vinet så kryddigt av nya ekfat att man knappt noterade något fruktrondör. Frukt var vinet förvisso fullpackat av, men den var knuten och låg mest i bakgrunden. Jag kunde i ärlighetens namn inte bestämma mig om jag tyckte om vinet. Hur som helst, var det på tok för ungt, bråkigt och knutet, denna garagejästa Merlot från Saint-Emilion. Som visade sig vara hundrapoängaren 2002 Cabernet Sauvignon från Quilceda Creek i Washington State. Det här är ett otroligt hyllat vin som jag väldigt sällan hyllar ens hälften så mycket som många andra gör. Det har på något sätt alltid varit ungt och bråkigt! När ska man dricka det? Inte heller fick vi ett enda poäng med oss.
   Då var grannen 2000 Château La Mission Haut-Brion från Péssac-Léognan så otroligt mycket bättre och mer elegant, ung och tät även den, bläckigt och generös, men med en riktigt fin textur och god längd. Det här var i min gom ett av kvällens vinet, och här plockade vi med oss välbehövliga poäng för att ligga väldigt bra till inför sista omgång.

Tack och lov är det benen jag är trött i, inte huvudet, och jag och Lady Bz höll skärpan på topp så till den milda grad att vi med full kraft tog oss förbi allt motstånd och plockade hem segern i kvällens maratonblindprovning. Det vin vi fick upp segervittringen på var en superbt eleganta 1990 Chinon Vieilles Vignes från Clos de la Dioterie, där vi spikade druva och ursprung när våra medtävlare var ute och köpte varmkorv i vingårdarna i både Bordeaux och Kalifornien. Ceder, blyerts, fortfarande en diskret gräsighet (men nu torkad, inte färsk), ett lätt och sirlig kropp med mjuka tanniner på ett sätt man inte direkt finner i Bordeaux. Det var just som ledde mig. Att vi lyckades pricka detta mindre vanliga vin, berodde på att vi båda hade druckit en del av det förr, och såklart att jag direkt fick tanken till Loire och Cabernet Franc innan hjärnan försökte lura iväg mig åt annat håll.
   Och inte var sämre på nästa vin, där vi direkt noterade Cabernet Sauvignon från Napa Valley med ålder, 1987 eller 1990, men troligen 1990. Frukten var tydligt solmogen, men också åldersmogen, tanninerna fortfarande vitala och mineraliteten en annan än i vinerna från Bordeaux. Jag ville till en vingård, Lady Bz sa att det borde vara Robert Mondavi Winery, vilket det var. Och vinet var 1990 Cabernet Sauvignon Reserve. Full pott och stilpoäng, och vinnare.

Till ostarna blev det allehanda slattar i karaffer och flaskor, innan vi serverades en god mousse av passionsfrukt och till det ett gyllene vin med en liten knäckig mognad, men framför allt intensiv doft av söt gul tropisk frukt, honung, vanilj och påtagligt mycket saffran. Sauternes, självklart, hög kvalitet och en liten ålder. Jag gick fel på slott, rätt slott och vin var 2001 Château Suduiraut. Tack vare att den här årgången är så rik, och desserten var aningen syrlig, gick mötet fint. Annars brukar sauternesviner vara något för torra för desserter.

Kvällen avslutades i den fortfarande ljumna sommarluften med en av de allra godaste champagner jag vet, 1996 Comtes de Champagne från Taittinger, en intensivt och granska rikt citrusfruktig och lätt brödig champagne med en fortfarande vital syra och fräschör som är otroligt förförisk. Den är hur god som helst att dricka idag, men kommer leva minst ett årtionde till.
 
 

Inga kommentarer: