Napa, ett par kvällar i juli

Tarla är ett trevligt och förhållandevis nytt brasserie på First Street i centrum av staden Napa. Hit kommer alla möjliga typer av människor, och rätt mycket lokalt folk, vilket är både trevligt och en garanti för kvaliteten. Numera vimlar det av bra restauranger i Napa Valley, och deras enda chans att locka just lokalbefolkningen är att vara väldigt bra, i annat fall kommer man inte tillbaka.

  Tarla visar sig också vara bra, inte enastående, men generöst och vänligt, med god mat och en rätt hyggligt vinlista som är mycket måttligt prissatt. Den här kvällen tog vi dock med oss viner och betalade då bara 10 dollar i korkavgift per flaska. Så här skulle jag vilja ha det hemma också, inte minst för att man själv har så galet mycket bra viner i sin vinkällare, och än mer eftersom svenska sommelierer och krögare fortfarande inte har fattat att de på allvar måste tänka över sina överprisade vinlistor!

Vi började med en torr och uppfriskande stram aperitif i form av 2009 Sauvignon Blanc från Alienor, som görs av det duktiga och trevliga vinmakarparet May-Britt och Denis Malbec. Druvorna, 90 procent Sauvignon Blanc och resten Sémillon, kommer från Lake County och musten jäses i neutrala ekfat. Det är ett elegant och aningen bordeauxlikt vin med fina toner av citrus, grapefrukt och även krusbär, och med en fin textur tack vare fatjäsningen.

   Intill detta hade vi 2009 Gap’s Crown Chardonnay från vår egen firma Soil and Soul, ett vin som efter en halvtimmas dekantering visar sig utmärkt med en fin fruktighet, en liten nyans av ekfat, en lätt rostad jordig mineralitet och en fin syra.

Min förrätt bestod av tre goda, köttiga köttbullar, som serverades med en krämig sås smaksatt med tryffel, och till det smörstekt brysselkål. En god rätt som dock var lite för smakrik för de vita vinerna.

Alltså serverade vi 2009 Alienor Grand Vin från firman Alienor, också det av druvor från Lake County, men här en cuvée av Cabernet Franc och Merlot. Vinmakaren Denis Malbecs uppväxt och tio år som vinmakare på Château Latour i Pauillac ger sig väl tillkänna i vinet, som har en påtagligt bordeauxisk komplexitet och nyanser av grafit och ceder i den rika men samtidigt eleganta vinbärsfrukten. Med luft blommar vinet ut alltmer och vinner en karaktär som lättast kan beskrivas som ett utmärkt äktenskap mellan Bordeaux och Napa Valley. Det här gillar jag skarpt, men vinet är fortfarande ungt.

Tre cabernetviner från Soil and Soul, för första gången ställda mot varandra. Dels hade vi den tidigare omskrivna 2009 Cloudy Cabernet Sauvignon i första glaset, som vanligt rikt fruktig och elegant på samma gång, med fina toner av ceder och bläck, något charmerande men ändå med en god struktur. Det var väldigt intressant att ställa detta vin mot uppföljaren 2010 Cloudy’s Cabernet Sauvignon, som till skillnad från sin föregångare inte behövde något strukturellt tillskott från To Kalon Vineyard (fem procent i årgång 2009) eftersom 2010 var en lite svalare och stramare årgång. Tian är också lite mer strukturerad, dess fräschör är en aning större och mineraltonen uttalad, samtidigt finns det en charmerande mörk bärfrukt även här.

   Ett helt nytt vin är 2010 Mountainside Cabernet Sauvignon, en druvren cabernet från en bergsvingård i den sydöstra delen av dalgången. Det här är, om man nu kan säga så, ett lite snyggare och framför allt lite mer klassiskt stringent vin som väckte stor uppskattning hos de allra flesta som njöt av det under middagen.

Min varmrätt utgjordes av en krämig risotto smaksatt med tryffel, toppad med långkokt kött från revben, bräserat i rött vin av Cabernet Sauvignon och granatäpple. Lite söthet chile hörde till, liksom smörstekt svamp. En god och krämig rätt som på ett fint sätt plockade upp de unga vinernas strävhet och polerade den. Krämighet är en fantastisk komponent i maträtter till unga sträva viner. Min favorit till den här rätten var vinet Mountainside, men egentligen passade alla viner lika bra till. En av de viktigaste komponenterna till unga cabernetviner är en krämig textur som fångar upp vinernas strävhet, sedan löser sig det mesta i kombinationen av sig själv.

Kvällen avslutades med ett glas kyld 2008 Blanc de Noirs från Schramsberg, ett av de mest framstående husen för mousserande vin i Kalifornien. Just den här tappningen var ganska rikt fruktig med toner av röda vinteräpplen, samtidigt torr och nästan lite stram, men den hade inte den komplexitet som viner lagrade länge på sin jästfällning brukar ha. Vinet görs till cirka 90 procent av Pinot Noir och faktiskt resten Chardonnay (för fräschörens skull), och man låter vinet mogna 24 månader på sina jäst och ger det 11 grams dosage. Ett okej, men inte stort vin.

Har man känningar på Robert Mondavi Winery och tar dit grupper med ”viktiga kunder”, vilket jag gör emellanåt, som nu, finns det alltid en chans att få beställa en lunch i deras historiska Vineyard Room. Här har sedan slutet av 1960-talet otaliga vinmåltider avnjutits, att sälja vin handlade för Robert Mondavi alltid om att sätta vinet i dess rätta miljö, till maten. Den filosofin håller man fortfarande på, och tusentals måltider signerade många av landets skickligaste kockar har tillagats här för ett oräkneligt antal gäster, många av dem att räkna till den moderna vinhistoriens verkliga potentater. Det är inte konstigt att man känner vördnad, ödmjukhet och litenhet av att bara bänka sig vid det dukade bordet här.

Ett glas 2011 Fumé Blanc Reserve To Kalon Vineyard, såklart från Robert Mondavi Winery, serverades som aperitif, och skulle sedan göra oss och maten följe ett litet tag. Det här är gott, riktigt gott, uppfriskande fräscht med nyanser av grapefrukt, lime och citrus, en somrig blommighet och ett uns vanilj från de franska ekfat vinet är jäst och uppfostrat i.

Gott!
   Vi fick först en uppfriskande kall amus bouche, en slätmixad och diskret sötaktig men också friskt smakande soppa av vattenmelon med en mild olja av gräslök och i den lite gurka. I all sin enkelhet blev melonens aromer och friska smak absolut helt perfekt till vinet.

Precis lika perfekt om inte ännu mer perfekt, blev vinet till salladen med krämig getost, svagt rostade mandlar och under den kaliforniska solen mogna och närmast genant välsmakande persikor. Herre min skapare vad perfekta kombinationerna blir om man först söker en lika stor smakintensitet mellan vinet och rätten, sedan hittar den identiska nivån av sötma och syra i vinet och maträtten, och därefter försöker spegla vinets dofter med motsvarande råvaror i maten. Den här salladen var absolut hundraprocentig till vinet. Lika barn leka bäst …

Det godaste pinotvin jag någonsin har druckit från Robert Mondavi Winery var den 2011 Napa Valley Pinot Noir Reserve från distriktet Carneros som nu skänktes upp vid cirka 16 grader i det stora bourgogneglaset. Stort och väldoftande, men elegant, med en intensiv röd, söt och friskt syrlig fruktighet med drag åt hallon och jordgubbar, men också röd citrus. En underbart silkeslen textur, mjuka tanniner och god syra, och en kvardröjande eftersmak.

Att det historiska vineriets ikonvin Cabernet Sauvignon Reserve är ett vin som kan åldras till absolut pondus har jag känt till länge. Många årgångar provade de senaste åren har vittnat om det, bland dem 1994, 1990, till och med den svala årgången 1989 (och den allmänt sett negativt omskrivna 1998), den fantastiska 1987 och även klassikern 1979. Den här lunchen var det dags igen för 1979 Cabernet Sauvignon Reserve, ett vin som vid ett flertal tillfällen har uppfattats som en riktigt fin bordeaux vid blindprovningar. Så uppför den sig fortfarande. Färgen är tydligt mogen, ändå med en djup kärna, och doften är relativt stor, huvudsakligen med mogna aromer som multna löv, skogsgolv, lite tryffel, finaste tobak och en sötaktig nyans av torkad frukt, samtidigt finns det fortfarande en vital spänst i frukten. Smakmässigt har vinet en läcker textur och sammetslena tanniner, men också här med en vitalitet. Det är utsökt gott och komplext, och har man en fin flaska på ett perfekt ställe, kan vinet mycket väl hålla sig i minst fem år till. Jag ser dock ingen anledning till det, idag är det sanslöst gott att dricka!

Varmrätten bestod av en perfekt tillagad hälleflundra som serverades med en puré av potatis och mild vårvitlök och till det lite smörsauterad spenat och en romescosås. Tack vare de milda råvarorna kom faktiskt båda rödvinerna att passa perfekt till, bland annat för att de hade rätt smakintensitet för den eleganta maträtten. Pinotvinet dessutom för att det hade en så ljuvlig fruktsötma och fint balanserande syra, det mogna cabernetvinet just för att det var moget och lent. Dessutom ska man inte underskatta betydelsen av att sitta i den historiska miljön, och veta att en del av den moderna amerikanska föddes just här, i detta rum, med fantastiska viner från både Robert Mondavi Winery och andra förstklassiga vinegendomar runt om i världen. Och såklart har otaliga kända och på sin tid ännu inte kända kockar passerat revy här genom decennierna. Det bor formligen mat- och vinkultur i den här matsalen.

En kväll i Napa, när det var folkfest i staden (gatufestival med restaurangstånd och musikunderhållning på gatorna) blev planeringen inte som tänkt. Min intention var att gå på den lilla och supertrevliga restaurangen Zuzu, nere på Main Street. Inriktningen på lite exklusivare och mer lagade tapas i en genuin, personlig och livlig miljö är svårslagen. Ett stort minus är att man inte kan boka bord, något jag själv tycker är väldigt gästfrånvänt och egentligen en stor lathet från ägarens och personalens sida. Detta trots att jag redan två månader tidigare var här och berättade att jag skulle komma med åtta restaurang- och vinreserärer från Sverige, och trots att jag först tre timmar innan det tänkta besöket ringde och frågade om bord, och då fick hänvisningen att komma förbi en timma innan och sätta upp mig på väntelista. Enligt instruktionen gjorde jag det, för att mötas av ett absolut nekande. Verkligt oprofessionellt och tråkigt, tycker jag. Sådana restauranger är svåra att rekommendera, även om de rent smakmässigt är verkligt bra.

Räddningen blev restaurangen Angele tvåhundra meter bort. Här har jag ätit vid ett flertal tillfällen och varit nöjd, alltså ett säkert alternativ. Även här blev det lite tråkigt, en så lång väntetid på bokat bord och en tilltänkt cocktail under tiden, att vi till slut inte ville ha någon cocktail. Maten visade sig dessutom vara högst ordinär, inte dålig, men heller inte särskilt märkvärdig denna kväll.

   Däremot var ett par av vinerna verkligt fina, inte minst de två röda. Det första av dem kom från Keplinger (Helen Keplinger är en mycket skicklig vinmakare och sedan 2009 ansvarig på Bryant Family Vineyards), Vinet, 2010 Lithic som är en cuvée av 44 procent Grenache, 31 procent Mourvèdre och 25 procent Syrah, har en mörkt fruktig och ganska tät doft, och först efter en liten stund i glaset började mer kryddiga, nästan animaliska och även lite för Grenache så typiskt rödfruktiga aromer välla fram. Det här var riktigt gott, och det passade väldigt bra till min trio av kalv (lättrökt kalvtunga, långkokt kalvbringa och en smörstekt kalvfilé).

 

Det andra röda vinet kom från Arnot-Roberts, en firma jag håller mycket högt för sina personliga, klassiskt eleganta och komplexa viner. Denna 2009 Cabernet Sauvignon Bugay Vineyard kommer från en högt belägen vingård i Mayacamas Range, och framställningen skiljer sig på en punkt från den hos i stort sett alla vinmakare i Kalifornien – hos Arnot-Roberts vinifieras cabernetvinerna oftast med omkring 20 procent hela druvklasar. Det ger märkligt nog ingen örtkryddig doft, frukten är ren och aromatisk i en intensiv men mycket elegant stil, däremot får vinet en annan struktur, men en god fräschör och en lätt kryddig känsla. Det här är otroligt gott, och kan bara drömma om hur läckert komplext det kommer att bli om fem, kanske rent av tio eller varför inte 15-20 år!

Det är inte alltid så att maten och vinerna spelar på samma nivå och är lika minnesvärda. Ibland blir det så att vinerna överträffar maten. Så var det den här kvällen, och vid närmare eftertanke tänker jag inte klaga på det särskilt mycket. Däremot vet jag inte om jag är så sugen på att ta mig tillbaka till Angele på ett tag. Det finns ju så mycket annat gott att välja på i Napa.