Bortamatch den 15 augusti

 

När styrkorna av den femte av de sju dödssynderna träffas efter sommaruppehåll, blir det en riktigt rolig, härlig och av mat och vin ordentligt välfylld kväll. Det är ju precis så som vi vill ha det, det är så vi lever, och det är också just det här vi också lever av. Vinkylaren laddad, rödvinerna dekanterade, grillen tänd, gänget på plats. Leken kan börja.

Men dessförinnan hade jag haft en fin eftermiddag i det soldränkta Stockholm, med ett par cocktails signerade Awesome MadRap på Corner Club, en flukt in i det av sensommarmenyns nya rätter väldoftande köket på Frantzén, och sedan ett par rejäla klunkar ren kärlek i vackra Cadierbaren på Grand Hôtel. Gillar man intensivt smakande öl är K:rlek Pale Ale i vår- och sommarversionen 2013 från Mikeller precis rätt, en av finaste amerikanskt aromhumle välbombad pjäs med både blommor, solmogna stenfrukter och lättrostad müsli i doft- och smakprofilen. Helt klart ett oändligt mycket godare öl än den urvattnade, bleka och tunt smakande Carlsberg Hof som fick bli en sista proviantering på Sturehof innan bilresan ut till syndens näste i skärgården.

Vi möttes upp med ett stort glas av den alldeles underbara 2003 Dom Pérignon från Moët et Chandon, en champagne till i likhet med många andra nolltreor som på inget sätt är märkt av att årgången var varm. Egentligen är det inte så märkligt, är säsongen varm och druvorna når snabbare mognad än vanligt kan man ju välja att skörda tidigt, eftersom man till champagne i alla fall ska skörda druvorna strax innan de når sin fenoliska toppmognad. Alltså bevaras fräschör och stringens. Möjligen kan man påtala att den här champagnen redan nu, bara tio år gammal, har utvecklat lite mer av den superläckra rostade mandelnyans man oftare finner efter ännu fler års mognad av detta vin.

   Den här flaskan tog snabbt slut, men vad gjorde det när nästa elegant skänktes upp i våra champagneflöjtar, 2002 La Grande Année från Bollinger. Lite lättare i stilen, både svalare och yngre avseende mognadskomplexitet, men med en hustypisk krämighet och stor finess.

Ett fat med franska ostron gjorde champagnerna sällskap och mötet känns alltid gott, äkta och lyxigt, det här är en lika underbar som försvinnande snabb njutning. Men vår värd Tom Nicola hade annat njutbart på faten, små snittar med löjrom och crème fraiche, andra små snittar med anklever (som om de har en salt hellre än sötaktig smakbalans, passar alldeles perfekt till champagne, särskilt lite rikare eller mer mogna champagner och i detta fall nolltrean Dom Pérignon).

Även den andra champagnen tog slut innan Tom Nicola hade blivit klar med grillbestyren, därför fick en flaska 2006 Private Reserve Chardonnay från Beringer Vineyards sätta livet till medan vi fortfarande var på stående fot. Det är ingen vidare elegant och lättsam chardonnay, även om den är avgjort med försiktig nuförtiden (lite lägre mognadsgrad, klart mycket mindre ekfat), är det här en skolboksmässig amerikan i format stor, rik och fruktig. Doften präglas av solmogen gul frukt, kola och vanilj från ekfaten och rent smakmässigt är karaktären satt av en god fyllighet, en krämig kropp med rondör, balanserad syra och lite nejlikekryddiga ekfat. Egentligen ett vin att servera till rika fisk-, skaldjur- och kycklingrätter hellre än som aperitif.

Under tiden låg ett par dinosauriestora porterhousestekar och gottade till sig på grillen. En vacker och hungerskapande syn för potenta köttälskare som oss, dessutom en syn kopplad till en underbar doft som lockar fram alla ursprungliga jägarinstinkter i en.

Efter en dryg timma i karaff skänkte jag i det första glaset upp en 2001 Gran Reserva från Bodegas Remirez de Ganuza. Som ungt var det här vinet kraftfullt och lite fatkryddigt i modern stil, nu med ett dussin års vila i framlutat sidoläge var det betydligt mer subtila dofter och smaknyanser vi exponerades mot. Frukten var förvisso fortfarande ganska stor, det här är ingen ”gammal rioja”, det här är ett förhållandevis koncentrerat vin, samtidigt subtil och väldigt fint balanserat med en liten och för bra modern rioja klassisk ton av blyerts och violpastiller. Snyggt balanserade tanniner, en liten mineralton, en fortfarande ungdomligt och rik frukt, och en lång, angenäm eftersmak. Kort sagt, ett riktigt gott vin som även tvivlare av riojaviner skulle ha en hel del riktigt fint att säga om.

   Och precis som jag visste kom vinet att passa perfekt till det grillade köttet, bra rioja är rent allmänt sett ett givet grillvin!

Vi tog oss till Napa Valley och Beringer Vineyards med de två följande vinerna. Det första var i min gom det mest nyanserade och bättre av dem och det visade sig vara ett av de enskilda vingårdsvinerna som ger firmans prestigevin Private Reserve Cabernet Sauvignon. Varje år buteljeras omkring tusen flaskor av vardera sådant vingårdsvin så att även vi vanliga vindrickare kan få en inblick i vad varje komponent i en totalblandning smakar. Det mörkt fruktigt, något blommiga, en aning stenmineraliska, diskret ekfatskryddiga men överlag väldigt goda vin vi hade framför oss, 2007 Cabernet Sauvignon Chabot Vineyard, kommer från en av de mest tongivande vingårdarna i slutblandningen. Den ligger på upp mot 80 meters höjd öster om St Helena, planterades efter vinlusen om 1992 och har en mager, stenig jord med tydligt vulkaniskt inslag. Likheterna rent strukturellt och fruktmässigt med vinerna från Howell Mountain är slående, därför förlade jag felaktigt min gissning till det ovanför belägna distrikt.    

   I mitt tycke föll 2006 Private Reserve Cabernet Sauvignon, också den från Beringer Vineyards, i skuggan av vinet från Chabot Vineyard. Nog för att denna rika men samtidigt eleganta cabernet är riktigt god, men den upplevdes inte alls lika följsam, välnyanserad och elegant, vilket inte ska tillskrivas att årgången är sämre (den är lite svalare), utan att vinet är ungt. Dagen efter njöt jag och AJ Styles en 1996 Private Reserve Cabernet Sauvignon när vi åt på PM och Vänner, och det vinet var (som väntat av sin flaskmognad) fullkomligt ljuvligt i sin klassiska, mogna, subtila och (om man får säga så) Bordeauxliknande komplexitet.

På tal om Bordeaux, nästa vin kunde inte komma någon annanstans ifrån är just Bordeaux, och där definitivt den västra stranden. Mycket riktigt kom den strama, klassiskt eleganta och fortfarande unga 2006 Château Léoville Barton därifrån, och närmare bestämt från Saint-Julien. Det här vinet är såklart mer finlemmat och stilfullt än de amerikanska vinerna, men inte desto mindre ett väldigt fint vin till grillat kött, i alla fall om man som denna kväll höll sig till rena, klassiska smaker från grillen.

Köttet var välhängt, vackert marmorerat, smakrikt och såklart av högsta kvalitet – något annat är inte aktuellt i det här gänget. Grillat medium rare – något annat är inte aktuellt i det här gänget. Och smaksatt med salt och peppar och inga märkliga grilloljor – något annat är inte aktuellt i det här gänget.

 

Till detta lite potatis som blandades i smörstekta kantareller, denna vackraste och godaste av alla augustiskatter. Vi hade också smörslungade haricots verts och en mild, god och krämig béarnaisesås. Med sådan rent smakmässigt enkel mat, där inget sticker ut och den feta såsen fångar upp och rundar av eventuella unga hörn i vinerna (tanninerna, fatkryddighet, beska från ekfaten, ung markerad syra) så att de upplevs sammetslena.

På den nedre sluttningen av Mayacamas Range en liten bit norr om Beringer Vineyards ligger den lilla charmiga St Clement Vineyards. Här gör man numera ett antal rätt goda viner, och den 2007 Cabernet Sauvignon vi hade fått i glasen bjöd på en generös men samtidigt ganska elegant strukturerad mörk bärfrukt, som ramades in i en liten ungdomlig ton av nya franska ekfat. Det var ett trevligt och rätt gott vin som passade utsökt till de sista bitarna av porterhouse jag hade på tallriken.

Inte för att det egentligen behövdes så mycket mer vin, mer för att det fanns en möjlighet och det är så galet gott med goda viner, dekanterades ytterligare ett källarsvalt vin. Till en början var det lite stramt och återhållet, inte direkt knutet, snarare blygt, vilket gav ett aning vresigt strävt och fatigt intryck. Det tog dock inte mer än ett par minuter förrän det började röra på sig i glaset, och ett alltmer tilltagande fruktdjup började resa sig i den nu helt plötsligt fylliga kroppen. Efter tio minuter i glaset var vinet fullkomligt sanslöst läckert och auktoritärt, men det stannade inte vid det … under den kommande kvarten skulle ännu mer frukt, orientaliska kryddor, bläck, cigarr och tryffel blomma upp och komplettera doft- och smakbilden.

   Att vi var i Bordeaux och på hög kvalitetshöjd förstod vi direkt, och jag blev faktiskt inte särskilt förvånad när det visade sig att det vi hade fått oss till livs var 2000 Château Mouton-Rothschild från Pauillac, som jag inte har druckit på tre år men nu börjar visa sig alldeles underbar. Förvånad blev jag som sagt inte, däremot lycklig och tacksam.

Det verkar finnas inom oss alla, i alla fall alla jag känner, en längtan efter något friskt, fräscht och elegant vitt efter en kött- och vinorgie som denna. Och nog är det uppfriskande och lite vederkvickande med ett relativt lätt, lent, mineraliskt och syradrivet vitt vin eller champagne, därför landar vi allid med ett sådant innan det är dags att bryta upp. Den här kvällen var det en alldeles förträffligt elegant, frisk och strukturgivande mineralisk men samtidigt fruktfet och långt smakande 2009 Saint-Aubin Premier Cru La Chatenière från den superskickliga Pierre-Yves Colin-Morey som gjorde oss sällskap samtidigt vi såg solen ner bortom horisonten.