måndag 20 januari 2014

En dygn i Auckland den 20 januari



The Foodstore är en riktigt trevlig och ambitiöst gastronomiskt satsande restaurang som drivs av den kända tevekocken Mark Southon. Den ligger nere i Waterfront i Auckland och är absolut väl värd ett besök. Såklart är maten bra, vinlistan likaså, därtill är servicen kunnig och trevlig. Och så är det lite fart och fläkt också. Inte illa med andra ord. Här kan man antingen beställa hela rätter eller dela upp dem i mindre portioner, det senare extra trevligt eftersom det då blir möjligt att smaka många rätter. Det var precis så vi gjorde den här lunchen.


Ett glas 2012 Chardonnay från Neudorf Winery fick inleda måltiden. Vinet kommer från Nelson och firman är en av landets allra bästa i sin disciplin. Det här vinet, förvisso deras instegsvin, var mycket fint balanserat med en ren frukt som drar åt gula äpplen, citrus och inte direkt söt gul stenfrukt. Det är absolut drivet av finess och klassisk elegans, strukturen är frisk och förhållandevis len, men inte smörig och fet. Jodå, ett riktigt bra och elegant chardonnayvin är det.

Vi valde att beställa in ett par halva portioner fisk och några med kött, mest för att jag alltid är så nyfiken på att smaka så mycket som möjligt. Den första rätten var en gammaldags klassisk cocktail av stora kräftor, milda i smaken och perfekt tillagade med helt rätt tuggmotstånd. I botten en kräftsallad med avokado och till det lite krispig sallad och en aning chilehet majonnäsbaserad sås. Suveränt gott, och bra passande till vinet, som i mötet med den lite fetare såsen upplevdes lite friskare.

Nästa rätt var en tartar av tonfisk med grapefrukt och tomat, ganska mild med en liten sälta och överlag mjukt smakande och på så sätt mycket behaglig till vinet. En liten sked sorbet med wasabi satte en fin krydda på det hela. God, men inte enastående.

En av mina favoriter var rätten med halstrad John Dory, en vit rundfisk, välsmakande och ganska fast i köttet med en diskret rostad halstringsyta som utgjorde en perfekt spegling av den i och för sig väldigt diskreta fatkaraktären i vinet. Filén låg på en bädd av krämig majspuré med couscous och blomkål med inslag av mandel och sultanrussin. Även dessa tillbehör speglade vinets fina fruktighet och nötiga nyans på ett föredömligt sätt.

Det röda vinet jag hade valt var en 2011 Pinot Noir Earnscleugh Vineyard från Grasshopper Rock i Alexander, det sydligaste distriktet i Central Otago. Det här är en av de tidigaste firmorna här nere, en pionjär om man så vill. Det är dessutom en firma som jag uppfattar som väldigt bra, inte minst med tanke på att 2011 är en lite svårare årgång och inte alls lika yppig, silkig och fint texturerad som exempelvis de utmärkta årgångarna 2010 och 2012. Trots det var frukten fin, len och elegant, en lätt jordig och till och med bläckig nyans gav det eleganta vinet en extra komplexitet.

Till pinotvinet var nästa rätt absolut perfekt, sett till både smakintensitet, textur och arom. Rådjursfilén från Raukmara var ytterst försiktigt rökt, vilket gav en riktigt fin spegling till vinets nyans av fat och jordighet. Den milda rotsellerikrämen och de friterade sellerichipsen är tillbehör som får nästan varje pinotvin (särskilt från soliga breddgrader) att jubla i balans och så blev det också här. Till och med de märkliga potatiskroketterna, som var försiktigt smaksatta med rökt ål, var synnerligen lyckade till både rätten och vinet.

Däremot var fläskrätten en aning tråkig eftersom köttet var en aning överlagat. Smakmässigt satt det dock ihop. Till denna fläsksida hörde en ragu av majs och konfiterat fläsklägg.

En liten dessert hann jag också med innan det var dags att lätta för ett spontanbesök på fantastiska Kumeu River strax utanför Auckland. Jag tog något som kallades för Classic Kiwi Pavlova, vilket visade sig var en fruktdessert med maräng snarare än en klassisk pavlova. Två typer av kiwi, både gul och grön, lite jordgubbar och hallon, fina maränger och lite citronkräm.
   Till den goda desserten rekommenderades jag att ta ett glas 2011 Late Harvest Sauvignon Blanc från Marlborough och producenten Jules Taylor Wines. Det gyllengula vinet var riktigt läckert och visade att man också har potential att framställa väldigt goda sent skördade viner här också, i detta fall ett vin med en medelfyllig och tydlig söt, len och nästan viskös smak och kropp, och med en god balans mellan sötma, syra och alkohol, i detta fall 10.5 procent.

Kvällen innan hade jag tagit en snabb middag i baren på den thailändska restaurangen Grasshopper intill hotellet mitt i Auckland. Tyvärr var vinlistan ganska medioker, men jag brukar inte förvänta mig fantastiska vinlistor på asiatiska restauranger. Det blev ett glas småflirtigt fruktsöt 2011 Equinox Riesling från Waipara Vineyards i Canterbury, mjukt fruktig och len med en hygglig syra och ett litet inslag av söt citrus och persika. Helt okomplicerat, men troligen passande till maten jag hade beställt.
   Den första rätten var räkor som var panerade i panko och kokos, sedan friterats och nu serverade med en sötkryddig chile- och limesås som vinet absolut både klarade av och gjorde sig gott till.

Till varmrätt fick det bli anka, dels det saftigt stekta och skivade bröstet, dels låret som var kokt confit. Även i den här rätten fanns det en liten sötma från både buljongsåsen och grönsakerna (blomkål, broccoli och kål) och rieslingvinet skulle därför också till ankan fungera bra, om än inte helt superperfekt.

En par intressant vingårdsbesök och en avslutande middag med grundaren och vinmakaren på stora familjeägda Villa Maria Estate på praktiskt tiominutersavstånd från flygplatsen kändes som en rätt lyckad idé. Villa Maria Estate gör förvisso en hel del lite enklare viner, men rättframma och typiska. Jag imponerandes särskilt av deras riktig fina 2010 Cabernet Merlot Reserv Gimblett Gravels från Hawkes Bay, ett vin med rätt intensiv mörk bärfrukt som landade precis mitt emellan Bordeaux och Napa Valley, men med en syra och struktur som snarare var fransk. Det är precis den här typen av vin man gör på grusjordarna i Hawkes Bay. Ofta är de riktigt goda, som just det här exemplet. Ge vinet fem års flasklagring så ska du se att lurar byxorna av rätt många blindprovare...

Jag var helt ärligt inte så hungrig efter den rejäla lunchen, därför blev det bara en varmrätt. Återigen fick jag John Dory på tallriken, denna filé lite större än lunchversionen, men lika fint tillagad och precis lika fast i hullet och god i smaken. Den serverades med spagetti slungad i en krabbsås med en hel del umamisött och gott krabbkött.

I glasen valde jag ett vitt och ett rött från två olika firmor. I den vita ringhörnan en alldeles förträffligt god 2012 Chardonnay Reserve Series från Vidal i Hawkes Bay, en liten kvalitetsfirma som gör riktigt fina, karaktärsfulla och eleganta viner med klassisk struktur och till och med en liten livgivande mineralitet. Faten var fördömliga, bara en liten gnutta rostade. Den känslan bantades ner en liten aning i mötet med den fina krabbsåsen, som också hade en diskret rostad nyans.
   Det röda vinet kom från Esk Valley och var en något alldeles livsfarligt förtjusande hallonaromatisk och rent fruktig 2012 Pinot Noir från Marlborough. Jag kanske inte riktigt blev lika tagen av smaken, som förvisso var ren, frisk fruktig och silkig, men jag måste tillstå att det var ett alldeles underbart och framför allt riktigt drickbart vin. Det kändes som en värdig avslutning på äventyret för den här gången.

Så återstod bara 35 timmars resa hem, och hur det rent smakmässigt gick får du veta i nästa post.

Inga kommentarer: