Det bor omkring 1.4 miljoner människor i Auckland som
numera utan konkurrens är den största staden på Nya Zeeland. Nere vid
Waterfront, dit alla kryssningsfartyg anländer och där det rent allmänt är hög
puls, finns det gott om restauranger av varierad kvalitet från väldigt
turistiska till lite mindre väldigt turistiska. Utan att kunna staden alls
vågar jag påstå att det är just så. Har man sett en meny på en turistrik ort,
har man sett alla.
Fisk och skaldjur ska man tydligen äta när man är här,
vilket är logiskt med tanke på de enorma svala havsmassor som omger Auckland,
både det Tasmanska Havet och Pacific Ocean beroende på vilken sida om det just
här smala fastlandet man befinner sig på. Min tanke gick just till havet, även
om det troligen fanns andra säkrare kort på den aningen turistiska krogen på en
av pirerna jag slog mig ner, trött i benen efter en god stadsvandring. Pacific oysters, tänkte jag, plockade
idag, serverade idag. Det kan ju aldrig gå fel, tänkte jag. Men det visade sig
att mitt halvdussin ostron var så tråkiga, feta, mjölkiga och helt utan frisk
havsarom, att jag åt ett som smakade jolmigt och trist och sedan ytterligare
ett för att konstatera det som det första ostronet sade mig, att jag skulle lämna
de fyra återstående orörda. Nej, de var verkligen inte alls goda! Vinet därtill
var dock gott och typiskt i alla avseenden, 2012 Sauvignon Blanc från absolut fantastiska Clos Marguerite i Awatere
Valley i den södra delen av Marlborough. Sauvignon Blanc från Marlborough är
nästan alltid goda, men sällan särskilt komplexa. Det här vinet var dock det,
rent och fräscht, balanserat friskt med en fin textur och till och med en liten
mineralton. Det smakade faktiskt som ett riktigt bra vin från Pouilly-Fumé. Inte
illa, tänkte jag.
Istället gick
jag in på varmrätten, som utan att beröra mig på djupet i alla fall vad god och
mättande. Jag hade beställt en tallrik green
shell mussels kokta i vitt vin, kokosmjölk, citrongräs och curry och de
visade sig vara riktigt goda faktiskt. Stora, köttiga, smakrika och lätt
kryddiga.
Vinet jag hade beställt till var en 2009 Chardonnay från Mount Difficulty i Central Otago,
ett vin som nu har fått ett par års flaskmognad och därmed rundats av och
vunnit lite fetma. Just det var av godo, det gjorde att vinet på ett riktigt
bra sätt mötte musslornas smakrikedom och än mer såsens feta textur. En detalj
som verkligen gick hem i mötet var just att såsen var inkokt med kokosmjölk,
som låg precis på millimetern i smaklinje med vinets ungefär motsvarande
krämiga textur och kokosnyans från faten. Mötet blev riktigt gott och slätade
ut missen med ostronen.
En sak som dock
gjorde mig väldigt förundrad var hur mina bordsgrannar tänkte (eller inte,
troligen). Till sina varmrätter, gratinerade stora humrar som såg riktigt
läckra ut, beställde de in en fruktmättad shiraz från Barossa Valley och firman
Peter Lehmann, ett vin som snarare matchar smakrika kötträtter än hummer i 20
graders sommarvärme. Ibland känns det rätt uppgivet att så idogt arbeta med att
lyfta fram känslan och konsten att matcha mat och dryck till fulländning när
man ser hur den vanliga gästen gör. Behövs mitt värv, behövs mina kunskaper
eller är de mest pretentiöst dravel jag håller på med som ingen människa har
behov av? Fan vet …
Jag antar att det
viktigaste ändå är att var kvinna och man får njuta på sitt sätt, på sin nivå,
bäst fan de vill helt enkelt. Men det känns ändå lite hopplöst ibland …
Gastronomisk bättring med råge därtill blev det på Te Awa Winery Restaurant i Hawke’s Bay dagen efter. I värmande sol och svalkande
bris, på ett bord i vingårdens utkant och med en ung och härligt positiv
servering, kändes det mesta på topp.
Menyn är liten
men allt såg gott ut. Ett par smårätter, ett par varmrätter, några sideorders. ”Gör som du vill, ta lite av
allt, ni kan delar rätter om ni vill, låt mig veta hur ni vill ha det så gör vi
precis så”, sa det trevliga servitrisen. Varför kan inte all servis i världen vara
så otroligt trevlig, charmig och villig att vara till lags? Hur svårt ska det
egentligen vara?
Det fick bli två
små första rätter. Tempurafriterad zucchiniblomma med grillad zucchini, en mild
kräm av getost och rostade pinjenötter var precis exakt så gott som det lät.
Den andra rätten var i all sin enkelhet helt oemotståndlig, grillad bläckfisk
med olivolja, lime och en aïoli färgad med bläckfiskbläck. Försvinnande gott!
Ett snabbt ögonkast på vinlistan resulterade i två glas
vin, cirka 13 lokala kiwidollar stycket. Det första valdes från husets eget
vineri, en torr och rätt elegant 2010
Chardonnay från Te Awa Winery här i Gimblett Gravels i Hawke’s Bay, måttlig i
alkohol såväl som ekfat, lätt i anslaget, frisk i syran och trevlig i största
allmänhet. Särskilt gott var det till zucchinirätten, mycket tack vare att
tempuran på ett perfekt sätt matchade den diskreta känslan av ekfaten och
därmed lyfte fram frukt och fräschör än mer, men allra mest för att vinets
textur var så gott som identisk med den i getostkrämen. Det här vinet passade
också väldigt bra till bläckfisken, inget snack om det.
Det vin jag hade
valt till varmrätten, 2012 Syrah
från Left
Field Winery här i Hawke’s Bay, var inte riktigt lika övertygande.
Delvis kan det bero på den svala och därmed för röds viner svaga årgången, jag
saknade nämligen djup och längd i det här vinet, även om det rent doftmässigt
fungerade rätt så bra.
Lammet vad alldeles fantastiskt, en skuldra som hade
bräserats långsamt till dess köttet nästan föll isär. Dess smak var himmelsk,
rik och saftig. Till det en kräm av vita bönor med olivolja samt lite rostade
morötter i bulgur med spiskummin (som kan vara så galet gott till syrahviner)
och sötaktig sticklök (som tillsammans med morötterna mötte vinets frukt på ett
bra sätt).
Det är oftast trevligt när vinerierna har egna
restauranger, inte bara känslan att sitta och äta i en vacker vingårdsmiljö,
kockarna lär också känna vinerna och kan anpassa maten bättre till dem. Här på Elephant Hill Winery Restaurant,
belägen alldeles vid kusten (vingårdarna ligger hundra meter från strandkanten)
i Hawke’s Bay var lunchen också riktigt lyckad.
Jag kunde ju
såklart inte låta bli att beställa in ett glas krispig, nästan Loireliknande 2013 Sauvignon Blanc från Elephant
Hills Winery och just den vingård som ligger intill havet i det område
som kallas Kidnappers Bay. Här är det inte riktigt lika svalt som klimatet är
intill andra hav i exempelvis Sydafrika och Sonoma Coast, däremot blåser det
konstant och gör att temperaturen sänks tre till fem grader mot vingårdarna i
Gimblett Gravels bara ett par kilometer inåt land. Vinet är riktigt läckert,
ett av deras stramaste och bästa faktiskt, och om det beror på det unika läget
i Kidnappers Bay eller att vinmakaren Steve Skinner jobbade en säsong hos
Pascal Jolivet i Loire är svårt att säga. ”Jag lärde mig i alla fall väldigt
mycket hur man arbetar med Sauvignon Blanc i Loire och det har jag tagit till
mig här”, säger han.
Det andra vinet
jag beställde in, till varmrätten såklart, var en 2010 Estate Syrah från samma firma. Jag måste tillstå att det var
ett av de godaste syrahviner jag har druckit från Nya Zeeland, här fanns både
en mörk och ganska tät bärfrukt utan att vinet i sig var kraftfullt. Istället
fanns det något köttigt och kryddigt, nästan lite rhônskt över vinet som jag
verkligen gillade.
Maten här är seriös och min öppna potatistortellini med getostkräm,
dadlar, friterade salvia och en tyvärr lite söt och överdådigt
överdimensionerade syltade pumpa passade alldeles fantastiskt gott till
sauvignonvinet, i alla fall om man undvek den lite för söta pumpan.
Syrahvinet skapade till varmrätten en ännu bättre
kombination. Ett anklår kokt confit, det brukar ju passa till alla möjliga goda
röda viner, men till det här hörde en rostad vitlökskräm (underbart god till
rätten, och till vinet), smörstekt shiitake samt smörslungade grönsaker, och så
lite doft- och smakmässig fullträff i form av ett torkad tryffelskum. Det feta
i ankan och krämens lite söta nyanser spelade väldigt fint till vinets frukt
och det var där någonstans grunden lades. Det var alldeles oavsett detaljerna i
mötet en riktigt bra kombination.
En god öl är alltid god och mitt i allt vinprovande är en
god öl ännu godare. Det var oväntat nog på vineriet Terra Sancta utefter
Felton Road i Bannockburn i Central Otago som jag ramlade på den supergoda Killerrabbit Double IPA som deras
vinmakare brygger. Något större volym rör det sig inte om, det generöst
maltaromatiska, fint brödiga och lätt rostade ölet, är intelligent humlekryddat
och sedan jäst i ekfat som har hyst firmas fina pinotviner till en alkoholhalt
på ändå rätt måttliga 7.2 procent. Jag måste tillstå att det var en synnerligen
gott öl!
Det var nästan en svindlande surrealistisk känsla att i
svischande fart susa fram genom det dramatiskt vackra bergslandskapet i
vinregionen Central Otago, med en riktigt god craft beer i ett Riedelglas, till den charmerande orten Arrowtown
en liten bit utanför Queenstown i Central Otago. Det här är en liten stad med
stor historisk känsla, minnen av guldrushen på 1860-talet såväl som det varma välkomnandet
av världens rika och kulturella elit i nutid. Den här kvällen skulle
tillbringas på den lilla och supercharmerande krogen Saffron, mitt i den lilla staden. Att ambitionen är hög märktes
direkt med den lilla experimentella aptitretaren, en tomatgeléblåsa fylld med
en supergod Bloody Mary och toppat med ett kryddigt sellerisalt.
Kvällens första vin blev 2012 Chardonnay Block 2 från Felton Road, den producent som efter
dagens omfattande provningar tydligt bekräftade det jag egentligen redan
visste, att de inte bara är den bästa producenten för pinot- och rieslingviner
här i Central Otago, utan också är den utan konkurrens bästa producenten av
chardonnayviner här (andra riktiga bra nyzeeländska chardonnayproducenter är
Kumeo River och Neudorf). Denna årgång känns dessutom som den kanske bästa de
någonsin har gjort av detta vin. Stilistiskt sett är det här vit bourgogne av
riktigt hög kvalitet och det höga inslaget av aktivt kalcium i jorden (som dock
är mycket yngre är jordarna i Bourgogne) gör att vinet får ungefär samma
tuggbara mineraliska struktur som vinerna från Corton-Charlemagne. Det är
alltid ett fantastiskt elegant, rent och stilfullt vin, men den här årgången är
minst sagt exceptionell i sin absoluta renhet och stringens.
En lokal specialitet som jag rekommenderades att prova
var friterad whitebait, en pytteliten
fisk (som en liten löja) som vänds i frityrsmet och friteras. Egentligen inte
mycket till smak men totalt sett ändå väldigt god rätt, särskilt tack vare den
lite kryddiga chilesåsen och majonnäsen som kryddats med saffran.
När jag berättade för kocken om min superdåliga
ostronstart på resan öppnade han upp ett par Bluff Oysters, till vilka han hade
gjort en dressing med mild vinäger, saké och schalottenlök. Han ville att jag
skulle få äta riktigt bra ostron och det fick jag verkligen här. De var
utsökta, friskt havssalta och eleganta och de passade som hoppats alldeles
suveränt till det mineralstinna vinet. Kocken berättade att det inte var
särskilt ovanligt att krögare på mindre ambitiösa restauranger köper ostronen
frysta, för att de på sätt ska kunna servera ostronen ”färska” närsomhelst. Jag
har då aldrig hört något liknande, vilket rackarns stolleprov.
Efter en liten extra mellanrätt av anka serverades
kvällens två röda viner. I det första glaset blev det självklara valet 2012 Pinot Noir Block 3 från Felton
Road och ett till chardonnayvinet alldeles intilliggande litet block
med en schweizisk klon som alltid verkar ger ett mer ljusrött elegant, frisk
mineraliskt och även en aning gräsigt nyanserat vin. Så uppförde sig även denna
tolva, som dock var en aning knuten till en början. Årgången är utmärkt och
vinerna från 2012 behöver lite mer mognad eller luft (eller både och) för att
öppna upp sig och bjuda på sin sagolika charm. Detta skedde successivt under
middagen och vinet var alldeles förträffligt got
Intill detta
goda vin ett pinotvin från Nya Zeelands allra första pinotpionjär av rang, Ata
Rangi i Martinborough på Nordöns sydspets. Denna 2011 Pinot Noir bjöd på en utmärkt frukt, en aning elegantare och
lättare i stilen än den i vinet från Felton Road, men det hade också ett
diskret jordigt inslag, något jag ofta finner i pinotvinerna på Nordön och även
(i de flesta fall) från Marlborough och Wairapa på Sydön. Helt ärligt är 2011
inte den vassaste årgången, men det här vinet levererade ändå riktigt bra och
utvecklades också till ett ytterst komplext och gott vin genom middagen. Min
favorit var dock vinet från Felton Road, men i rättvisans namn måste man betona
att 2012 är en toppårgång i Central Otago och Block 3 är en toppbuteljering.
Jämförelsen blir därför en aning orättvis.
Till varmrätt hade jag valt kanin, en filé samt lite
confitkokt lår som tillsammans med en blodkorv hade bakats in till en krispig
rullad som serverade med lite inkokta körsbär (som speglade pinotvinernas röda
frukt och fräschör på ett fint sätt), en kaninsky samt lite smörsauterade baby gem salad. Det här var en typiskt
elegant rätt till pinotvinerna, som såklart tog slut väldigt fort!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar