Två bortamatcher den 31 januari

 

Jag vet faktiskt inte vad som är på väg att hända. Kalas två fredagar på raken? Det hör inte till vanligheterna i mitt liv även om jag försöker leva livet som om vore fest varje dag. Men fredagar? Nej, då brukar jag jobba eller hålla mig borta från flaskan. Den här fredagen blev det dessutom inte en bortamatch, utan två!

   Det första lilla kalaset blev på Grands Veranda på Grand Hôtel i Stockholm i forma av en härlig lunch med superentreprenören Terry Peabody som bland annat har grundat Craggy Ranch på Nya Zeeland. Minst sagt passande eftersom jag helt nyligen besökte dem i Hawkes Bay. Det blev en lunch i tre akter där vi började med en trio pinotviner. Det allra bästa av dessa var 2011 Pinot Noir Limited Edition Block 16 från deras Te Muna Vineyard i Martinborough. Det var första gången de specialbuteljerade denna cuvée, men mer än 900 flaskor blev det inte. Vinet har en djup och väldigt läcker fruktighet i mogen men sval, sensuell och ytterst elegant stil med frisk syra, silkeslena tanniner och en väldigt fint integrerad kryddighet av de stjälkar som medföljt under jäsningen. Jämfört med den vanliga 2011 Pinot Noir Te Muna Vineyard, som är lite lättare och friskare i stilen, och 2011 Pinot Noir Aroha, också den från Te Muna Vineyard men lite mer mineralisk, var specialbuteljeringen det djupaste och stilmässigt mest komplexa. Min favorit, tveklöst.

Grands Veranda har fått ett fantastisk ansiktslyft och är idag ljust, fräscht och elegant. Det var flera år sedan jag åt här och därför hade jag inte särskilt stora förväntningar, men det skulle visa sig att även det gastronomiska har putsats upp och förfinats. Förrätten utgjordes av väldigt god tartar av anka med lite majonnäs, tryffel och rödbetor och till det krispigt bröd. Det var en väldigt god rätt som tack vare ankans smakrikedom, tryffels jordighet och den milda sötma från rödbetorna passade väldigt bra till pinotvinerna.

Sophia heter firmans prestigevin i Hawkes Bay. Det är en cuvée dominerad av Merlot från det grusiga område som kallas Gimblett Gravels som är ett fantastiskt område för just bordeauxdruvor. Av de tre årgångar vi drack till varmrätten höll jag 2007 Sophia som det just nu godaste, mycket tack vare sin lite rikare och mer tillgängliga mörka bärfrukt, förvisso fortfarande primär och lite sötaktig, men totalt sett med en typiskt grusig mineralitet och fina tanniner. Jämfört med den egentligen mycket mer eleganta och stringenta 2010 Sophia (som just nu är lite knuten) hade nollsjuan i och för sig en lite mer uttalad fatsötma, och 2011 Sophia var både längre, djupare och mer tillgänglig men fortfarande ung. Det här är viner som gärna får bli minst tio år gamla och då kommer de blir förvirrande bordeauxlika och komplexa.

Varmrätten bestod av renkalv, vilket var intressant med tanke på att jag inte ätit renkalv på flera år, sånär som på den lite misslyckade rätten jag lagade hemma häromdagen. Och det här var långt mycket bättre, även om jag tyckte att också kockarna på Grand Hôtel hade överstekt den en aning. Köttet var kryddstekt och väldigt gott och tillbehören av smörsauterad kål och champinjoner var goda. Ingen märkvärdig rätt, men god och dessutom trevlig till vinerna.

Frågar man Terry Peabody om vilket vin han gillar mest får man svaret Le Sol, firmans syrahvin från Gimblett Gravels. Även här blev det tre årgångar som rent stilistiskt följde samma smakprofil mellan årgångarna som Sophia. Min favorit här var 2010 Le Sol, som bjöd på en lite svalare fruktig och något mer köttig och kryddig jämfört med den mer fruktmättade 2007 Le Sol eller den unga och fortfarande något knutna men väldigt fint balanserade och eleganta 2011 Le Sol. Liksom de unga årgångarna av Sophia skulle jag gärna göra återbesök hos den här trion viner om några år. Det hela ser rätt lovande ut.

 

Hårdosten kom från Jürss Gårdsmejeri, en vällagrad hård komjölkost med en fin kryddighet. Till den hörde lite tryffelhonung. Enkelt och gott. Sammantaget var jag väldigt nöjd med både maten och servicen på Grands Veranda.

Kvällen tillbringades hos Hansa, som hade föreslagit "en orgie i mogen bourgogne", ett erbjudande som bara en dåre kan tacka nej till (förutom de osaliga själar som hade råkat tacka ja till annat kalas eller som hade flyg som landade för sent och därmed tvingades lämna walk over). Kocken från Café Rotsunda stod vid spisen och viner och rätter sköts rakt från höften, så där skönt improviserat. Det är oftast så de bästa kalasen tillkommer.

   En närmast skrämmande stor svensk hummerhona hade fått sätta livet till för att blidka de fem frälsta själar som bjudits in till syndens näste. En majonnäs smaksatt med citron och hummerrom breddes på smörstekt bröd och toppades sedan med det saftiga och välsmakande köttet. Högst improviserat och väldigt gott.

Vi körde två årgångar och därigenom två generationer Faiveley som stående aperitif till det små hummerdelikatesserna. Den äldsta av dem var 1992 Corton-Charlemagne Grand Cru som trots all risk för oxidation faktiskt var oväntat vital och fortfarande bjöd på en fräschör, en gul äppel- och citrusfrukt som förvisso hade vunnit en viss nötig mognadskomplexitet men alltjämt var stramt kritmineralisk.

   Även om den var väldigt god var det ett helt annat ljud i skällan i 2006 Corton-Charlemagne Grand Cru, som var mer intensivt, fetare och friskare och dessutom en aning rökigt jordig av den kalkstensrika märgel som dominerar jordlagret på den här delen av kullen. I min gom är det så här vit bourgogne ska smaka, ung och pigg, såvida man inte har turen att dra korken ur en perfekt mogen men vital vit bourgogne med ålder.

Den 1995 Corton-Charlemagne Grand Cru från Domaine Bonneau du Martray som hade öppnats men med stor besvikelse visat sig vara ålderstrött och förpassade alltså till kocken som kvällens matlagningsvin. Ett skamligt sätt att använda en tusenlapp på … men så är det dessvärre med alldeles för många knappt ens mogna vita bourgogner nuförtiden. Förbannade oxidation!

   Anklåren var kokta confit och låg nu i ugnen för att bli varma och få ett krispigt skinn. Till dem hörde en ragu av smörstekt tärnad potatis och klyftad brysselkål som kokats in i mörk kalvfond med lite tranbär (för att möta pinotvinernas rödfrukt och syra) och just 1995 Corton-Charlemagne Grand Cru.

I det första glaset stod en ljus, ganska lätt och syrligt rödfruktig 1971 Charmes-Chambertin Grand Cru från den lilla och anrika négociantfirman Camille Giroud, vars viner alltid var strama och tjurigt glesa som unga och emellanåt med ålder bjöd på något mer njutbart. Jag var väldigt positivt överraskad av det här vinet, som jag tyckte var oväntat gott och i sin fjäderlätta och eleganta stil mycket mer påminnande om vinerna från Chambolle-Musigny (främst vingården Bonnes Mares) än de från Gevrey-Chambertin.

   Intill denna möttes vi av det mer kalkmineraliskt vin med större djup och tydligare struktur, en aning moget men helt klart yngre än det första. Det visade sig vara en 1995 Corton Grand Cru från Domaine Bonneau du Martray, deras ganska sällsynta röda version från en liten lott med Pinot Noir i den lägre delen av vingården En Charlemagne. Det blev en skön revansch för den korkade dito jag öppnade upp för Gertrud i höstas. Nu fick jag prova en korrekt flaska av vinet och det var en väldigt positiv upplevelse. De nu snart 20 åren sedan skörd har gjort vinet gott, som ungt är det här alltid ett rätt kantigt vin.

Det blev ytterligare en revansch, en för mig rent personligt viktigt sådan. Hansa hade nämligen köpt en renkalvstek som jag fick äran att tillaga (det var då märkligt hur många gånger jag skulle äta renkalv den här veckan, och två gånger just denna dag). Nu fick jag till den helt perfekt, 54 graders innertemperatur och rött, saftigt och väldigt välsmakande. En bädd av späda morätter, broccoli, smörstekta champinjoner och sockerärter fick bli tillbehör, liksom en fantastiskt god gräddsås, kokt av kalvfond, lite tryffel, vitt vin och grädde. Klassiskt 1980-tal i köket till klassiska viner i glasen, en given framgångssaga.

   Med sådan mat på tallriken sjunger ju nästan alla viner i glasen. Men de viner som Hansa hade serverat skulle minsann sjunga stämsång med sig själva precis alldeles oavsett, de stod nämligen majestätiskt stolt och elegant i de präktiga kuporna i serien Riedel Sommelier vi hade framför oss.

  

Domaine René Engel var en av de allra bästa firmorna i Vosne-Romanée (idag finns firman tyvärr inte kvar) och hans viner bjuder alltid på en säregen och alldeles magnifik och förförisk parfym som är av samma dignitet som den vinerna från Domaine de la Romanée-Conti har. Mörka hallon, röda rosor, torkade aprikoser, kalksten och med mognad en liten doft av tryffel och skogsgolv. Denna 1996 Clos-Vougeot Grand Cru var himmelsk och i mitt gom kvällens allra finaste vin. Vilken parfym, vilken textur, fortfarande ungdomlig fräschör, och vilken magnifik längd!

   Nästa vin var väldigt roligt att få prova, det var nämligen den första årgången från Domaine Anne Gros eftersom hon tog över ansvaret från sin far François just detta år, 1996. Sedan dess har hon tydligt visat att hon hör till toppskiktet bland producenter i byn, men redan denna 1996 Clos Vougeot Grand Cru Le Grand Montpertui visade att hon redan då absolut visste vad hon höll på med. Det blommade upp fint i glaset och hade fortfarande en frisk blommighet  och delikat fruktig parfym, till det en frisk syra (årgångstypiskt) och len, rätt elegant struktur.

En kväll utan extraviner är ingen riktig vinkväll och kvällens första extravin var en absolut underbart vital, intensivt rödfruktig 1989 Le Chambertin Grand Cru från Maison Louis Jadot, som checkade in fint som en av kvällens allra finaste vinupplevelser. Vilken sanslöst läcker doft, den gick helt enkelt inte att värja sig från. Bland sommelierer verkar det dock inte vara fint nog att köpa och rekommendera viner från Maison Louis Jadot, men för mig är sådana åsikter fullkomlig nonsens och vittnar mer om att man inte kan tillräckligt mycket. Men visst, köp annat och lämna den här typen av toppviner till oss genuina vinälskare…

Vi hade en förrädare bland oss, en slampa med sug efter Cabernet Sauvignon. Visst är det gott, men när man har så mycket god bourgogne omkring sig längtar åtminstone inte jag efter annat. Nu var det ju i och för sig ett alldeles magiskt läckert vin som dundrade in på bordet, svalt och upphällt i karaff för både luftningens och blindprovningens skull. En tät, mörk och fortfarande ungdomligt intensiv bärfrukt slog upp mot näsan och inslagen av stenkross och vulkanisk mineralitet, därtill mognadsnyanser som korinter, tobak och tryffel, fick mig först till Kalifornien, där till Napa Valley, där högst troligt till den norra och varma delen av dalen där solen är större och jorden mer mineraliskt. Men åldern, strukturen, parfymen och storheten kunde vinet i min värld bara komma från Chateau Montelena, och så var det. I glaset en 1987 Estate Cabernet Sauvignon, ett av egendomens mest legendariska viner och ett av kvällens bästa viner.

Det blev ytterligare en sidospår och snedsteg denna kväll, då nutidens elegant i Napa Valley, Kapcsándy Family Winery i Yountville, bars upp ur det djupa källarvalvet i form av den fortfarande busunga och nästan helt oförlösta 2006 State Lane Vineyard Roberta's Reserve. Det är firmans merlotvin från en lott med lite bördigare jord nere mot Napa River. Det unga vinet stod med sin massiva mörka blåbärs- och björnbärsfrukt i bjärt kontrast med det mycket mer eleganta och komplexa cabernetvinet från Chateau Montelena, och hur gott det än är tror jag inte att dess verkliga storhet kommer av skönjas förrän om tidigast fem år. Det är tredje gången på ett år jag har druckit denna merlot och vare sig doft eller smak har utvecklats en millimeter under denna tid. Gott, men ungt och lite monolitiskt. Fem år i framstupa sidoläge i vinkällaren rekommenderas.

Ordningen skulle återställas med ett stort glas 1999 Meursault-Charmes Premier Cru från Domaine des Comtes Lafon. Det här är en firma som har haft stora problem med oxidation i sina vita viner och när vi tidigare på kvällen öppnade vinet upplevde vi en liten nötigt och äpplig ton som låg någonstans mellan perfekt mognad och oxidation. Jag stördes dock inte så mycket av den tonen, även om den fanns där och obönhörligt lät oss veta att doften och smaken hade varit piggare och renare för ett par år sedan. Men nu, flera timmar senare och med lite mer luft, hade vinets andra komponenter vuxit till sig och till liten del kompenserat vinets lite mognare toner. Eller så var det min förmåga att känna detaljerna som hade mattats av med allt vin. Oavsett vilket var detta sista stora glas både väldigt gott och väldigt nödvändigt.