tisdag 18 mars 2014

Le Montrachet den 15 mars


Skolavslutning! Om än efter bara tre dygns hårdskolning. Det och att vår omåttligt kunniga professeur Jean-Pierre fyllde år, firade vi på Le Montrachet i Puligny-Montrachet, en av regionens mest ansedda restauranger. Här har jag ätit otaliga gånger de senaste 15 åren, oftast luncher som kan vara riktigt bra men ibland lite långsamma. På tal om långsamma, särskilt sniglarna här är värda att beställa, de är bland de bästa i Bourgogne. Sedan man renoverade och gjorde en nysatsning för några år sedan har man belönats med en stjärna i Guide Michelin, en stjärna man möjligen kan diskutera. Nog för att maten är bra, till och med så pass ambitiös att den är värd en fransk stjärna, men hade krogen legat i Sverige hade den inte varit påtänkt för en stjärna. En svensk stjärna i Guide Michelin motsvarar ungefär två franska. Exempelvis har Esperanto, Mathias Dahlgren Matbaren, Operakällaren, Thörnströms Kök och trevliga Bhoga i Göteborg har en betydligt högre och mer träffsäker gastronomi än den man njuter av på Le Montrachet och enstjärniga franska restauranger. Ett par av ovanstående svenskar skulle säkert förtjäna två stjärnor om de låg i Frankrike.

Vi började med mousserande vin, 2009 Crémant de Bourgogne Brut Vintage Cuvée Jean-Baptiste Chautard från bubbelspecialisten Louis Picamelot i byn Rully i Côte Chalonnaise. Det här är en av de allra bästa producenterna av crémant och just den här lite exklusivare tappningen är gjort av två tredjedelar Chardonnay och en tredjedel Aligoté från Côte Chalonnaise och Côte d’Or. Basvinet är delvis jäst i ekfat och efter assemblage och en andra jäsning har vinet mognat under 40 månader på sin jäst innan dégorgering. Just den här cuvéen görs bara i magnum, passande för oss festprissar en kväll som denna. Torr, frisk, delikat mandel- och äppelaromatisk, hyggligt fyllig och långt och absolut torrt smakande (dosagen ligger på fem gram per liter).

Jag älskar tilltuggen här på Le Montrachet, kalla och ljumna, perfekt salta till antingen torr vit bourgogne eller till frisk crémant. Små bitar god jambon persillé, små ljumna petits choux med lite ost i samt filodeginbakad kyckling som friteras krispig. Väldigt gott!

Middagen hade regisserats till fyra rätter med två viner till vardera och därefter dessert och smågodis. Till den första rätten serverades vi två vita viner. Det första av dem var en förhållandevis lätt och friskt fruktig 2012 Saint-Véran från Domaine de la Feuillarde, ett fin som bjöd på en försiktig frukt som till en början mest drog åt gröna äpplen och citrus och först med en stunds luft i glaset växte till lite större djup och en aning mer komplex jordighet.
   Samma doft- och smakresa från blyg till större pondus upplevde vi också i 2012 Pernand-Vergelesses Premier Cru Clos Berthet från den lågmälda kvalitetsfirman Domaine Dubreuil Fontaine, en firma som jag är väldigt förtjust i. Den högt och svalt belägna vingården ger alltid ett stramt och tydligt mineraliskt vin som antingen behöver ett par års flaskmognad eller en stunds luftning för att visa sitt djup och sin komplexitet. Eller helst både och. Det här vinet är så ungt och det först upplevdes relativt neutralt, något som gjorde mig en aning besviken eftersom jag känner vinet sedan tidigare årgångar. Men efter först en kvart i glaset, sedan ytterligare en kvart, kom den där djupa kalkstensjordiga komplexiteten att blomma upp och ge doft och smak den fetma och nyansbredd jag först saknade. Lärdomen är tydlig, ung vit bourgogne behöver massor av luft.
 
Efter en rätt märklig amus av räkor och avokadomousse toppad med skum av ricotta (den kändes verkligen 1990 när jag då själv lekte fine dining på min restaurang) fick vi den första rätten, en variation av gul- och rödbetor (råa, kokta, pureade, strimlade och lätt syrade) med halstrade pilgrimsmusslor, en god men inte märkvärdig rätt som till viss del (delvis rödbetornas doft och sötma och mer de syrade) störde vinernas finess en aning. God var den förvisso, men inte perfekt anpassad till vinerna.

Vid nästa servering blev det återigen två vita viner. På pappret såg mötet intressant ut, det händer faktiskt rätt ofta att jag misstar bra viner från Meursault med fylligare viner från Chablis, särskilt grand crus. I det här mötet skulle en inledningsvis blyg (på grund av ungdomen) 2011 Chablis Premier Cru Montée de Tonnerre från La Chablisienne serveras först. Då det är en av de allra bästa av premier crus hade vinet ett bra djup, särskilt med luft, då den feta känslan av ostron och kimmeridgejord blommade ut och gav vinet en god kropp till den kittlande mineraliteten.
   Innan det hände och innan 2011 Meursault Premier Cru Charmes från Domaine Michelot hade fått samma chans till utveckling, var vinerna faktiskt hyggligt lika. Men medan chablisvinet vann finess och mineraliskt komplexitet, skulle meursaultvinet snarare växa åt ett lite smörigare och fatigare håll, vilket gjorde att det förlorade lite av sin finess. I min gom var det inte ett särskilt bra meursaultvin, snarare standardmässigt.
 
En filé av havsabborre hade ugnsbakats och serverades på en bädd av basmatiris med en klassisk currysås. Fisken var perfekt tillagad och i sig var det en god rätt, men mycket mer åt lunchservering till än en rätt med stjärnglans. Currysåsen var dessutom lite för doftrik för de eleganta vinernas skull.

När de röda vinerna skulle serveras, var jag först en aning upprymd. En producent som jag är väldigt förtjust i, Maison Jessiaume i Santenay, stod representerad med ett av deras imponerande viner, 2010 Corton Grand Cru Le Rognet et Corton. Tyvärr var vinet tvärkört, defekt och ogint. Usch!
   Det byttes dock i all hast ut mot en magnum av 2001 Givry Premier Cru Clos de Cellier des Moines (en av de allra bästa vingårdarna i Givry) från Domaine Joblot, som idag inte längre gör det här vinet. Baserat på en viss besvikelse och den kunskap jag har om både årgången (som nu börjar bli fullt mogen och till och med torka in), producenten i sig och regionen som helhet, var mina förväntningar inte på högsta nivå. Men vinet skulle visa sig vara alldeles utsökt, fortfarande ungt och primärfruktigt och ljuvligt aromatiskt och elegant med en fin mineralitet, god fräschör och silkig textur. Det här vinet blev det en ordentlig påfyllning av.
   Lika imponerad var jag inte av 2010 Clos de Vougeot Grand Cru från Domaine Jacques Prieur, som i hustypisk stil var generöst och djupt fruktig med god syra och fin mineralstruktur, men som också var lite väl fatkryddigt för att upplevas harmoniskt just nu. Om ett par år kan det mycket väl vara mer och bättre sammansatt, det är i alla fall min upplevelse av att ha provat vin från dem under många års tid. Men idag kändes vinet ekigt och kantigt och inte blev det heller särskilt mycket mer balanserat med luftning. Ett noll till Givry mot Clos de Vougeot med andra ord! Bourgogne i ett nötskal, tänkte jag. Ett på pappret enklare vin kan ibland utan större problem slå ett på samma papper ”bättre vin”.
 
Pièce de Boeuf Charolais, burgundernas paradkötträtt, stekt perfekt medium rare enligt mitt önskemål. Köttet Charolais hyllas av fransmännen som det allra bästa, men jag tycker ofta att det är ganska smaklöst och jag tror inte att köttmästare Johan Jureskog är särskilt imponerad av denna franska ögonsten. Jag är det i alla fall inte. Att dessutom servera det goda stompet och den krämiga såsen av majrova i ett litet glas på tallriken kändes sjukt mycket 1990 (återigen, något vi tyckte var snyggt och à la mode för ett kvartssekel sedan) och inte alls värt en stjärna i den franska däckguiden. Gott var det i alla fall …

En fransk måltid utan ost är ingen fransk måltid. Här på Le Montrachet har man en formidabel ostvagn som man blir helt överväldigad av, men då vi var en hel skolklass (14 vindårar från halva världen) hade man gjort färdiga osttallrikar åt oss. I vänster ringhörna en fantastiskt god, mild och försiktigt krämig Abbaye Pierre qui Vire av komjölk från nordöstra Bourgogne (det var min favorit av de tre), i mitten en helt vanlig Saint-Maure och till höger en Epossies (en komjölkost som tvättas i marc från Bourgogne) som än så länge var civiliserad och både luktade fint och stannade kvar i en slags ursprunglig form på tallriken. Så långt allt gott. Men … så hade man återigen lekt fine dining på ett banalt sätt med ett par duttar av en kräm av mango, duttar av sötsyrlig balsamico och en liten sallad av druvor, blekselleri och valnötter. I min värld ett helgerån i Frankrike och snarare något man gör i Sverige för att ”piffa till” och göra det lite ”extra festligt och fint”.  Jag åt ostarna med stort behag och lämnade resten på tallriken åt diskaren att raka ner i soptunnan.

Min kanske lite snobbiga inställning till att lämna saker på tallriken jag inte uppskattar handlar framför allt om mötet med vinerna, i detta fall ett vitt och ett rött. Samtliga tillbehör i just den här serveringen skulle nämligen få vinerna på fall, och det vill jag inte.
   Det vita vinet var en 2012 Mercurey Vieilles Vignes från Domaine François Raquillet, lätt till kroppen, frisk i syran med en livlig mineralitet och helt utan känsla eller textur av ekfat. Det här vinet tyckte jag passade allra bäst till de två elegantare ljusa ostarna och så är det nästan jämnt – vitt vin är det mest eleganta till ostar. Ofta beror det på att ostarna är feta och salta, två egenskaper som torra och friska vita viner tycker väldigt mycket om. Lika handlar det om att ostarna är väldigt rika på umami vilket ibland kan lyfta fram en metallisk nyans och även tanninerna i röda viner.
   Till den krämiga och smakrikare osten Epoisses var däremot det röda vinet lite bättre anpassat. Vinet var en 2011 Marsannay Les Longeroies från Domaine Jean Fournier. Det här vinet var som väntat av appellationen och årgången relativt mjukt, något saftigt fruktigt och försiktigt syrligt med en ganska kort men angenäm eftersmak.  
 
Till dessert blev det en liten inte särskilt söt paj av kastanj och till det glass smaksatt med Grand Marnier (utan att jag kände det) och lite citronkaramell. Något dessertvin serverades inte, istället blev det ett glas NV Crémant de Bourgogne från Cave de Lugny, vilket inte alls passade till. Jag vet att man ofta serverar crémant till desserter i Bourgogne, men det är inte min grej. Vinet är helt enkelt för torrt och upplevs bara ännu torrare och surare.

Liksom aptitretarna här på Le Montrachet är suveräna, är också mignardiserna det. God krämig kola, trevlig apelsinmarmelad, fina macarons med pistasch och choklad och skumgodis som i detta fall var lite väl överparfymerade av viol.
   Summan av kardemumman är att Le Montrachet är en bra restaurang, men ingen självklart enstjärna. Alla de gånger jag har ätit à la carte här har varit bättre än middagen den här kvällen och helt ärligt tycker jag att det är anmärkningsvärt att man inte kan prestera en mer modern och framför allt lite finare meny till ett sällskap på 14 än vad man gjorde den här kvällen. Med det sagt kommer ni se mig här igen. Jag äter alltid lunch här när det är lunchdags i Puligny-Montrachet. Det borde faktiskt alla göra!                                                                                     

Inga kommentarer: