söndag 21 december 2014

TB Grill Room den 18-19 december



Så intogs Sälens Högfjällshotell igen för ett par dagars utbildning. Den här gången kom vi så tidigt på säsongen, faktiskt en av de allra första dagarna, att hotellet var relativt tomt och alla restauranger ännu inte hade öppnat. Därför åt vi alla måltider i TB Grill Room, den stora hotellanläggningens version av ett amerikanskt stekhus. Sedan förra säsongen har restaurangen vuxit med ungefär 24 platser, helt i linje med hur populär den är. Inredningen är densamma, mörka tunga trämöbler, dov belysning och ett litet inslag av vilda västern med kohudar och svartvita fotografier. Om interiören är sig lik, känns det som att man rent menymässigt har höjt ambitionen. Maten är i grunden densamma, men rätterna är omgjorda och förnyade och presentationen är vässad och har fått nytt liv.

Medan vi satt och ögnade igenom menyn som innehåller smårätter, olika styckningsdetaljer av nötkött i generösa storlekar, mer eller mindre färdigkomponerade varmrätter och en svit av både klassiska och lite mer innovativa side orders, tog vi in en flaska champagne. Det blev NV Pure Extra Brut från Pol Roger, diskret brödig och aningen äppelfruktig med en frisk syra och helt torr, men faktiskt inte så stram smak som man kan förvänta sig av den här kategorin champagne. Extra Brut är normalt sett inte min stil eftersom jag tycker att den typen av champagne oftast är för snål och saknar textur och längd.

Det blev ett par förrätter, först ut en tartar av tonfisk smaksatt med citron och garnerad med Ocietra-kaviar och chips av jordärtskocka. Texturen var smältande len och smaken superb (kanske lite mild, men god), det var verkligen en riktigt bra tartar som också passade fint till champagnen trots att tonfisken är så rik på umami (som kan ge vinet en lätt bitter och metallisk nyans).

Hummer och kalvbräss är en trevlig förrätt, i vilken hummern är kokt och beredd till en liten sallad som serveras i rullader av gurka enligt den japanska idén gunkan. Dessa toppades av lövtunt skivat grönt äpple som hade syrats så till den grad att jag upplevde det för mycket och dessutom kände att det skar sig mot champagnen. Idén att syra äpplet gillade jag, men i den här versionen blev det lite för mycket. Kalvbrässen var friterad och tillagad till perfekt textur och eftersom kalvbräss är bland det godaste jag vet lyftes hela förrätten. Till det hela hörde en god dragonkräm. Totalt sett en riktigt god rätt som jag gärna skulle ha druckit ett antal olika vita viner till, av exempelvis Grüner Veltliner från Österrike eller mer eleganta och inte alltför gräsigt parfymerade viner av Sauvignon Blanc från Nya Zeeland.

Av varmrätterna valde vi två. Den ena var en secreto (en del av nacken och skuldran) av spansk gris Iberico, hastigt halstrad och skuren och sedan serverad med karljohanssvamp och grillad sticklök. Den var väldigt fint kryddad och smälte nästan i munnen, men det hade varit trevligt med lite mer svamp, det hade också ytterligare gift in rätten till det aningen mogna italienska vinet vi hade hittat i vinlistan.

Den grillade flap steak jag beställde var perfekt rosa och saftig och hade en väldigt god köttig smak och fint sotad grillyta. Till den hörde stekta padrones (milda chilefrukter) och majonnäs på ett grillat surdegsproblem. Jag tyckte nog att brödet till viss del var överflödigt, dels eftersom portionen blev så stor ändå, men än mer eftersom brödet blev mjukt och nästan degigt av köttsaften och majonnäsen. Det hade varit bättre om man hade gjort ett par mindre hårt grillade brödstavar eller krutonger och lagt över rätten för att på så sätt kunna bevara brödets fina krispighet. Nu var rätten väldigt god och välgjord ändå, men när jag är ute och äter tänker jag alltid på om man med några enkla grepp skulle kunna finjustera några detaljer i rätten, dess råvaror och utförandet, för att göra rätten ännu bättre.

Vinlistan på TB Grill Room är uppdelad i två, först en mindre med ett 60-tal vita och röda viner, de flesta av enklare och mer vardaglig typ medan andra är av riktigt hög klass. Tittar man bara på den här första delen känns den något obalanserad, med viner som 2001 Cabernet Sauvignon Hillside Select från Shafer Vineyards (4 995 kronor för magnum, mycket bra), 2005 Cabernet Sauvignon Cask 23 från Stag’s Leap Wine Cellars (2 690 kronor) och 1990 Richebourg Grand Cru från Domaine de la Romanée-Conti (12 000 kronor, fynd!) som är uppsatta här för att visa djupet bredden. Utöver de allra enklaste vinerna som kostar 395 kronor per flaska har man ett mellanspann med helt okej till riktigt goda för upp mot 1 000 kronor flaskan.

Den andra hälften av listan är en betydligt större och har under många års tid har byggts upp för att primärt försörja den finare restaurangen Onkel Jean, som fram till för några år sedan var betydligt mer besökt än idag. Idag har Onkel Jean på mycket mindre yta bara är öppet några dagar i veckan, men det är värt att boka in sig här, maten är ambitiös och väldigt bra och kan beskrivas vara en lite mer avskalad och modern variant av fine dining. I den här delen av vinlistan hittar man massor av viner från hela världen, fokus dock på det klassiska Frankrike (Champagne, Bourgogne och Bordeaux), men också med fina inslag från bland annat USA och Italien.
   Från den stora vinlistan valde vi 1997 Barbera d’Asti Bricco della Bigotta från Braida, en firma i Piemonte som både har satsat stort på och gjort sig kända för moderna kvalitetsviner av Barbera. Den misstanke vi hade av att vinet skulle kunna vara något för moget slogs bort så snart vi lagt näsan i glaset. Visst fanns här en viss mognad med något balsamiska och torkat fruktiga inslag, men vi noterade också en fortfarande vital och djup mörk körsbärsfrukt. Smaken har tidigare om åren varit lite mer spänstig avseende syra och tanniner, men vi upplevde vinet som sensuellt och tyckte allt mer om det ju längre det stod i karaffen. Vi tyckte också att det passade bra till våra varmrätter.

Pianobaren intill den japanskinspirerade Sea Food Bar på plan 2 är både trevlig, livfull och riktigt bra. I många års tid har man levererat cocktails av verkligt hög kvalitet och den trenden håller i sig. Det blev såklart ett antal goda cocktails både före och efter våra måltider. Den första jag tog var en Martinez, fint balanserad av gin och söt vermouth (Antica Formula, en av de allra bästa) och Maraschinolikör.
   En annan god cocktail var Honshu, gjord av Jägermeister, sötaktig plommonsaké, mirin, citron och ingefärssocker. När jag läste om den på drinklistan trodde jag att inslaget av kryddig Jägermeister skulle ta över, men till min förvåning var det inte alls så. I den andra Honshu jag beställde frågade jag därför om bartendern mest på kul kunde öka dosen Jägermeister en aning och jag tyckte personligen att den versionen blev en aning mer spänstig. Båda var såklart goda!

Hummersoppan i TB Grill Room var smakrik och god, men i sig inte speciell. Den var garnerad med små bakade tomater och kokt hummer, som dock var godare och finare i texturen än det mesta av hummer jag har fått i hummersoppa på andra etablissemang.

Vi drack faktiskt mitt eget vin här, 2011 Gap’s Crown Chardonnay från Soil and Soul, premiär för min del i fjällmiljö. Det är väldigt roligt att följa det här vinet, det har fortfarande kvar sin syraspänst och är stramare i smaken än vad det var tidigare och har också en lite mer om än försiktigt uttalad kryddighet. Till min hummersoppa satt det perfekt. Är du nyfiken på vinet? Passa då på att beställa det till vrålbra pris på Gaston Vin.

Vi tog också in ett lättare och friskare vin, 2013 Sancerre från Pascal Jolivet. Jag är ingen större fantast av den här vinstilen, men det här är ren, ganska diskret druvaromatiskt, friskt och torrt och har en fin mineralitet i den något korta men fina eftersmaken.

Jag hade sneglat på den i stor bit grillade piggvaren med ostron och hollandaise, men hittade så mycket annat på menyn jag också ville ha. Det blev ingen piggvar för min del, men så här läcker såg den ut när den landade på min bordsgrannes plats. Nästa gång …

Själv tog jag flamberad pepparstek, Högfjällshotellet är en av få restauranger i Sverige som håller flamberingskulturen vid liv och det vill man ju supporta. Köttet, en rejäl mittbit av oxfilé, hade stekts medium rare inne i köket. I matsalen sauterades schalottenlök och grönpeppar i en kopparpanna, i med köttet och sedan tända på så det flammade upp över huvudet på den unga servitrisen. Därefter slogs pepparsåsen på. Gott var det, möjligen en liten aning för mycket sälta i såsen, men frånsett det helt perfekt.

Jag provade också igenom de side orders som mina vänner runt bordet beställde in till sina köttbitar. Två tillbehör lyfte sig över mängden, dels en alldeles perfekt béarnaise (något jag sällan finner ens på andra riktigt bra restauranger), dels riktigt goda och fint friterade pommes frites (också det en tämligen misshandlat produkt på de flesta restauranger). Min potatisgratäng var också god, liksom de gröna bönorna som hade sauterats i smör tillsammans med rökt sidfläsk. 

Till våra varmrätter tog vi in två viner, två klassiker från Saint-Julien i Bordeaux. Den ena av dem var 1983 Château Talbot, ett slott jag har många goda minnen från. Det här vinet var helt moget, mjukt texturerat och elegant med en delikat kafferostad nyans i den milda och av mognad lätt intorkade frukten. Nivån i flaskan var hög skuldra, ingen fara men ändå inte helt perfekt ska tilläggas, och det kan möjligen ha medfört att vinet upplevdes moget och förhållandevis mjukt.
   I glaset intill stod ett lite mörkade och stramare vin, 1988 Château Léoville-Barton, också det ett slott som jag har haft många goda och stora vinupplevelser från. Även om här också fanns fina mognadsnyanser med drag åt söt cigarr, cappucino och tryffel, var frukten och strukturen mer intensiv och spänstig jämför med den i vinet från Château Talbot. Det var också det senare som gjorde att jag föredrog vinet från Château Léoville-Barton före det från Château Talbot. Tack och lov behövde jag inte välja, vi tog ju båda!

Kvällen rundades återigen av i Pianobaren med lite cocktails. Eftersom jag är närmast besatt av Chartreuse valde jag en Cartusian, en cocktail gjord av vit lagrad rom från Havana Club, grön Chartreuse, lite vaniljlikör (från Giffard, en av de bästa likörtillverkarna), limesaft och vaniljsocker, samt ett par stänk av chokladbitter. Den var helt underbar och med den här drinken har jag funnit ytterligare en anledning att köpa mer Chartreuse.

En sista uppfriskande nattstänkare behövdes. Den kom i form av 2011 Riesling från Domaine Trimbach i Alsace, en firma som så länge jag kan minnas har hyllats för sina exemplariskt torra och strama viner. Jag har dock inte alltid stämt upp i samma hyllningskör, oftare har jag upplevt vinerna lite sötfruktiga och ofokuserade jämfört med ryktet och mina tidiga minnen av dem, men den här tappningen var utöver en lätt sötaktig men förvisso helt druvtypiska arom och en liten nyans av mandel faktiskt riktigt god och frisk. I alla fall så här sent på natten …
 
Och så fick vi också lite underbart vacker vinterstämning att ta med oss hem till Stockholm till julen. Som en extra bonus till allt smakrikt och gott här på Högfjällshotellet i Sälen.

Inga kommentarer: