Copain den 12 mars

 

Det är alltid trevligt när vi får besök av amerikanska vinmakare, den här kvällen sympatiska Wells Guthrie från Copain Wines i Russian River Valley. Wells har en intressant bakgrund inom vinet och började faktiskt som provningskoordinator på Wine Spectator innan han bestämde sig för att börja göra vin. Studieresorna och ett par års arbete i Rhône och Bourgogne gav rätt kunskaper och känsla och med tiden har vinerna blivit riktigt bra. Idag hör Copain till firmorna inom grupperingen In Pursuit of Balance och renhet, elegans och nyansrikedom är tre ord som mycket väl definierar stilen. 

Som aperitif serverades firmans vita viner. Vi började med 2013 Tous Ensemble Chardonnay från 25-30 år gamla stockar i Ferrington Vineyard och DuPratt Vineyard i norra Anderson Valley, en dalgång i nordvästra Mendocino County som Wells har varit något av en pionjär och galjonsfigur i trots att hans hemmaplan är Sonoma County. Det här vinet har en medelfyllig kropp, det är rent och friskt med en nyans av mandel och citrus och även en lätt blommighet. Som väntat av Wells och hans försiktiga hantverk har vinet en absolut ren frukt och nästan total avsaknad av ek och man noterar också en liten mineralisk spänst i eftersmaken.

Chardonnay är en relativt ny del av vinportföljen hos Copain Wines och med det trevliga instegsvinet ökade nyfikenheten på de två nya vingårdsbetecknade viner som också stod till buds som aperitif. Det första av dem var 2013 Chardonnay DuPratt som ligger högt upp i bergen i den nordvästra delen av Anderson Valley (så högt upp att man tekniskt sett skulle få ange ursprunget Mendocino Ridge). Idag har Wells ett långtidskontrakt på den här vingården och säljer all Zinfandel (från omkring 100 år gamla stockar) till framför allt Carlisle, en av de bästa zinfandelproducenterna i Kalifornien. Det här vinet har en lite yppigare frukt, en fint stenig och mineralisk doft med en lite fetare känsla, också det här helt utan karaktär av ekfat. Wells använder enbart äldre ekfat, han vill inte att eken dölja vinernas ursprungskänsla, han arbetar också naturligt utan att justera syran och med också enbart med den naturliga jästen som druvorna har.

   ”Vi arbetar väldigt naturligt, alla vingårdar är ekologiskt odlade och vi trampar till och med druvorna för att ge musten en liten tids syrekontakt”, förklarar Wells.  Alkoholhalten i vinerna ligger på befriande friska 13 procent, helt rätt nivå för vinernas fina balans.

   Det andra vinet kom från en 1.60 hektar stor lott i en sex år ung vingård med kalkstenskifferjord cirka sex kilometer från havet väster om Carmel Valley i Monterey. Vinet, 2013 Chardonnay Laureles Grade, var än svalare och stramare med en tydligare mineralton som faktiskt inte låg särskilt långt från den kalkmineralitet man finner i vinerna från Bourgogne. Gott, verkligen, och friskt och superfräscht!

Middagen inleddes med en kvartett väldigt vackert klarröda viner. Från en blandning av vingårdar i Anderson Valley kommer 2013 Pinot Noir Tous Ensemble, ett vin med en ung och intensiv rödfrukt med ett visst djup och en koncentration som imponerar utan att vinet i sig är kraftig.

   ”Vi äger ungefär tio hektar vingård i Anderson Valley och det här vinet är slags villages från alla våra vingårdar där”, berättar Wells.

   Det är ett utsökt vin med en silkigt len och nästan viskös textur men frisk syra och finstilta tanniner. Smaken är lång, elegant och sånär som på den lite yppigare frukten är det ett vin som har en nästan bourgogneliknande finess och det är såklart vansinnigt aptitligt och gott.

 

I glaset intill samma vin men ett år äldre, 2012 Pinot Noir Tous Ensemble. Det här vinet är nästan mer parfymerat och blommigt, det är som att frukten är mer intensiv utan att vinet är fylligt  och fruktmättat. Elegans är ett ord jag skriver ett par gånger i mina noteringar, vinet är nämligen minst sagt förföriskt och tanninerna är silkeslena och finstilta och balanseras fint av en pigg syra och ljuvligt frukt.

  ”Inget av vinerna ser nya ekfat, jag använde mycket mer ny ek förr om åren och gjorde också vinerna i en rikare stil, numera söker jag en större transparens i vinerna”, säger Wells.

Chef Anders hade gjort fyra smårätter och den första rätten var en rullad av kyckling fylld med svamp och kalvbräss och en touch av dragon som serverades med stekt baby gem-sallad med gräslök och persilja och till det en smörad kycklingfond. En fullkomligt magiskt rätt till de eleganta pinotvinerna.

De två andra pinotvinerna kom också från två årgångar med 2013 Pinot Noir Les Voisins i det första glaset. Det här vinet är lite djupare och till och med något jordigare och lite kryddigare jämfört med vinerna Tous Ensemble, kanske inte riktigt lika charmerande men riktigt stiligt. Man kan mycket väl säga att det har ett djup i stil med vinerna på nivån premier cru från främst Gevrey-Chambertin. Det är såklart ungt, kanske lite väl ungt, men samtidigt riktigt rent i frukten och väldigt gott.

   Det är alltid intressant att jämföra samma vin från två årgångar och med 2012 Pinot Noir Les Voisins fick vi samma känsla av årgångskillnaderna som vi fick med instegsvinet. Helt klart är 2012 en något mer bourgognelik årgång, finessen i den rena och intensiva rödbäriga frukten står i första rummet tillsammans med en fin mineralitet och med en sammetslen munkänsla med en god struktur av något mer uttalade men samtidigt snyggt polerade tanniner. Jämfört med Tous Ensemble är det hr vinet något mer strukturerat.  

Vi gick över till Syrah, också nu med fyra viner. Copain Wines, eller rättare sagt Wells Guthrie, har nämligen (liksom jag) en passion för både Bourgogne och Rhône och viner som är inspirerade av dessa fina vinregioner. Två år hos Michel Chapoutier i norra Rhône lade grunden för kunskapen om och känslan för Syrah som druvsort och den känslan har successivt utvecklats över åren.

  ”Jag ville göra elegantare vinerna redan 2005, men jag förlorade det mest av mina pinotviner från Anderson Valley det året på grund av frost och gjorde bara ett fat det året, men året därpå gjorde jag vinerna lite lättare i stilen och den vägen har jag också gått med mina syrahviner”, säger Wells när vi talar om vinernas utveckling över åren.

   ”Jag söker fräschör i vinerna”, säger han som förklaring och berättar, ödmjukt, hur han kanske inte alltid lyckades i början. Det var faktiskt efter två månader i Bourgogne (2005) som Wells kom tillbaka med en helt annan känsla för vinframställningen och mer precision och finess i vinerna.

   Det första vinet var 2013 Syrah Tous Ensemble, också det en blandning av druvor från flera vingårdar i Mendocino County. Omkring en tredjedel av klasarna vinifierades hela med stjälkar och allt, men något vegetalt annat än en liten kryddighet med nyanser av lakrits står inte att finna. Och resultatet är superbt. I 2012 Syrah Tous Ensemble är frukten möjligen en aningen ljusare och något rödare och det finns faktiskt något mer franskt (norra Rhône) i denna tolva än i motsvarande vin från 2013. Tanninerna är dock lika fina, något spår av de 15-20 procent stjälkar som är med under jäsningen finns inte.

På tallriken ett par skivor av rosastekt vårlamm från Pyrenéerna med en puré av schalottenlök och persilja och därtill en lammsky som är smaksatt med olivolja med vitlök. Helt fantastiskt … fy bubblan var duktig chef Anders är!

Yorkville Highlands är huvudursprunget för vinet Tous Ensemble, men i 2013 Syrah Les Voisins kommer alla druvor från denna högt belägna dalgång i södra Mendocino County. Det här vinet är fylligare och tydligt mer strukturerat, det är en aning stjälkkryddigt och stramt, men på inget sätt ogint. Smaken är dock ung, lite knuten, men frukten är lovande och jag skulle gärna se det här vinet igen om tre till fem år.

   Jag tyckte något mer om 2012 Syrah Les Voisin, som är ett mörkare fruktigt och lite mer kryddigt och strukturerat vin som också upplevs yngre och mer outvecklat, men på det hela taget mycket mer komplext. Det finns en fin blåblommighet, en ung och faktiskt rätt Rhônelik och nästan köttig nyans som är riktigt tilltalande. Med mer luft blommade vinet ut och blev riktigt gott … eller rättare sagt, till och med godare och mer personligt än jag upplevde det från början. Både 2013 och 2012 är unga viner som i nuläget mer drivs av sin fruktighet än någon direkt komplexitet, men jag måste ändå medge att båda vinerna är vansinnigt goda.

I det första av de tre nya glasen stod det kristallklart körsbärsröda 2012 Pinot Noir Monument Tree från en sval vingård i Anderson Valley. Vinet har en riktigt fin rödfruktig och elegant doft, massor av röda syrliga bär med inslag av både hallon och röda körsbär, syran är uppfriskande och tanninerna fina och eleganta. Det här är ofta, men inte alltid och särskilt inte i de svalare årgångarna, ett av firmans finaste viner och jag måste tillstå att denna tolva är riktigt god men helt klart något för ung och knuten för att verkligen visa sin fulla potential. Jag njuter nu, men jag vill veta hur det blir sedan. Jag är nyfiken!

   ”Det här är en svårarbetad vingård, den har en nordvästlig och väldigt svalt läge som utsätts för mycket svala kustvindar och dimmor, som ibland inte bränner bort förrän vid två på eftermiddagen”, säger Wells och förklarar vidare att druvorna knappt når mognad i svalare årgångar som 2010, 2011 och 2012.

   Redan halv fem hade man dekanterat vinet 2012 Pinot Noir Kiser En Bas, som är tydligt djupare i frukten, här trängs mörka körsbär med en liten nyans av kokta vildhallon. Det är ett tätare vin, kraftigare, men det har faktiskt samma finess och trots den rikare och sötare frukten också en fint komplex ton av kalksten … eller åtminstone mineralitet. Oj, vad gott det här är!

   Från en högre belägen lott i samma vingård kommer 2012 Pinot Noir Kiser En Haut, ett vin jag håller som det mest kompletta och mest komplexa av dem alla. Här är balansen mellan fruktighet, blommighet och mineralisk jordighet allra bäst, djupet större och längden mer imponerande. Även om det här är det elegantaste, är det ungt och lite knutet och även det här skulle jag gärna vilja komma tillbaka till om några år.  

Dikalvköttet var ljusrosa och saftigt, stekt till perfekt innertemperatur, det serverades på en bädd av stekt svamp och till det hörde en svamppuré, bräserad vårlök och en svampbuljong med persilja. Också det här var en elegant rätt som matchade de eleganta vinerna perfekt.

De fylligare vinerna av Syrah väntade vi med till sista serveringen. Det första glaset höll vinet 2012 Syrah Hawkes Butte från Yorkville Highlands, som var mörkfruktigt och något kryddigt med en fin och nästan köttig ton och med det blev vinet ganska Rhônelikt, om än ungt och primärfruktigt.

   Frukten var något mörkare och mer intensiv men inte sötare i 2012 Syrah Halcon som också kom från en vingård i Yorkville. Även i detta vin var tanninerna polerade och vinet upplevdes faktiskt nästan fullkomligt moget. Alkoholhalten i detta vin låg under 13 procent, något som både speglar lite av tidens trend i Kalifornien men också är typiskt just för Copain Wines. Som vanligt med eleganta viner av Syrah fanns här en lätt kryddig ton som drog åt lakrits och gav vinet en extra komplexitet.

   Det tredje vinet var 2009 Syrah Hawkes Butte, serverat ur halvflaska vilket normalt sett snabbar på mognaden. Visst hade vinet en viss mognadston med komplext jordiga och lite kryddiga nyanser, men jag fann vinet vara mörkare och köttigare och även med en ton av aprikos och fin sötma. Kanske rent av som ett vin från Côte-Rôtie. Jodå, det här gillade jag verkligen.

Svensk anka från södra Sverige hörde till syrahvinerna och under ankbröstet krossad stekt jordärtskocka och som garnityr en sky av anka med balsamicovinäger och även köttet från de konfiterade anklåren. Återigen en rent smakmässigt enkel men fullkomligt lysande god rätt till vinerna.

Någon dessert blev det inte, istället blev det eftersittning och med det också en extra flaska gott. Detta gott kom från den enastående Domaine Jean-Louis Chave och var en utmärkt god, mörkt fruktig, typiskt stenkrossaromatisk och nästan animaliskt komplex 2010 Saint-Joseph. I nuläget är vinet ungt, fem år till och en större komplexitet kommer att blomma ut, men det är redan nu superläckert och njutbart. Det här är en stil jag verkligen tycker om!

Framåt småtimmarna gick jag rätt på spritskåpet och försåg mig med ett (par) glas av den utomordentligt fina cognacen Réserve de la Famille från Delamain. Det är en vällagrad, djupt fruktigt och komplex cognac med fina nyanser av sultanrussin, karamell, kola och nougat och den underbara kryddighet som kommer med tiden i ekfaten och kallas rancio. Det här är en fantastiskt fin och välbalanserad cognac. Inte konstigt att jag tog påfyllning både en och två gånger!