Bortamatch den 1 februari

När Alsace invaderar Stockholm en dag i vinterkulna januari blir det alltid en trevlig middag på kvällen. Den här gången var det Bege som stod värd och det gjorde han med bravur, både sett till arrangemanget och den extra goding som korkades upp när kvällen hade blivit tidig natt. Det är något särskilt med druvsorten Riesling, något som vi alla verkar älska. Som ung bjuder den på en livgivande frisk syra, en förförisk blommighet och delikat citrusfruktighet och allt som oftast en vibrerade mineralitet. Allt det här är såklart fantastiskt, men det som sedan börjar hända med vinet under de kommande tio åren, tjugo åren, trettio åren, är än mer spektakulärt. Frukten torkar in, bjuder på en större komplexitet, nyanser av kanderade citronskal, grillad citron, lätt rostade mandlar och honung, allt detta samtidigt som smaken blir mer förfinad och nyanserad, men fortfarande är lite frisk och mineralisk med mer fuktig och jordig ton av vinrankornas födelseplats. Så upplevde jag kvällens extravin, 1983 Riesling Cuvée Frédéric Emile från FE Trimbach, ett riktigt gott vin. Tack för det!

Middagen hade dock börjat i lite enklare stil med en mjukt fruktig NV Crémant d’Alsace från firman Michel Fonné i Bennwihr. Vinet är gjort till 70 procent av Pinot Blanc och resten Pinot Noir, det hade en god men inte stram syra och en fruktig och torr men inte stram smak, ungefär så som de flesta crémants från Alsace brukar vara. God, men inte mer än så. Till det mousserande vinet serveras små goda tarte flambée med krispigt bröd och diskret söt lök som speglade vinets fruktighet på ett fint sätt. 

Maten levererades av Pontus Catering, som gjorde ett bra jobb. Den första rätten var en halstrad liten hummerstjärt som serverades med en bakad kronärtskocka och rikligt med riven vintertryffel från Périgord.

Vinet till var det bästa kvalitetsmässigt av den ordinarie vinlistans viner. Det kom från Domaine Léon Beyer i Eguisheim och var deras utsökta 2008 Riesling Comtes d’Eguisheim, till vilken druvorna har hämtats från en sydligt exponerad vingårds inom grand cru Pfersigberg med både sandsten och kalkstensjord. Vinet upplevdes fortfarande ungt rent smakmässigt och strukturellt, men det hade fått en första antydan av mognadsnyanser i doften, nästan som en liten rökighet. Små stråk av sötaktig och nästan torkad stenfrukt fick mig att förnimma en god druvmognad, vilket bekräftades av vinmakaren som berättade att man hade fått en ordentlig mognad och koncentration i druvorna. Smakmässigt kunde man också känna en diskret fruktsötma, framför allt i början av smaken, men den friska syran och tydliga mineralsältan gav ändå vinet en helt torr finish.

Anklever är en typisk rätt i Alsace och såklart skulle vi få en sådan rätt serverad även den här kvällen. Det blev en helt vanlig terrin som serverades på traditionellt sätt med en rostad brioche och en lätt syrlig druvgelé. Gott, men inte överraskande eller märkvärdigt.

Till anklever dricker folket i Alsace gärna ett vin med en liten sötma i och så blev det också nu. Vinet, en 2013 Pinot Gris Grand Cru Sommerberg från Albert Schoech i Ammerswihr (firman grundades 1840 men införlivades på 1980-talet i det lokala kooperativet) kommer från en sydligt exponerad vingårdslott med så mager granitjord att rankorna ofta får kämpa för att hitta vatten. Det förklarar till viss del vinets rikedom och djupa frukt, som drar åt det exotiska. Den magra jorden verkar ha bidragit till den fint stenrökiga nyansen i doften som är den detalj som gör det ändå ganska enkla vinet något mer komplext. Annars är det den typiskt smöriga och runda fruktkroppen som gäller här, i just den här årgången med en liten svartpepparkryddig nyans, en restsötma på 16 gram per liter och en syra som har landat på cirka sex gram per liter.

En typisk rätt i Alsace är choucroute, surkål, som förekommer i många varianter men oftast är en något rustik och fet variant med korv och fläskkött. Till sådan dricker man såklart ett syrafriskt vin av framför allt Riesling. Den här kvällen skulle vi, om jag tolkade det hela rätt från de lika förvånade som entusiastiska vinmakarna som satt runt borden, begå premiär för en surkålsrätt serverat till ett rött vin av Pinot Noir. Vinet kom från Cave de Ribeauvillé, grundat redan 1895 och med det landets äldsta vinkooperativ. Det är ytterst sällan jag imponeras över kooperativen i Alsace, som jag oftast tycker gör ganska slätstrukna och glesa viner. Med tanke på en rundresa i Alsace jag gjorde för två år sedan och fann att bara knappt tio procent av de provade pinotvinerna (en bra bit över 250 pinotviner provades) fick godkänt, var min förväntningar på denna kooperativtpinot inte direkt skyhöga. Var det just därför jag ändå blev rätt förtjust i det fint rödfruktiga, ganska lent texturerade och friskt balanserade 2013 Pinot Noir de Rodern? För jag tyckte faktiskt rätt mycket om vinet, i alla fall just här och nu under middagen. Visst saknades finess, nog var frukten kanske lite stum och det fanns ju också en viss jordighet här, men det fanns också fina toner av saftiga körsbär som jag ändå gav bonuspoäng för.

Så hur var det nu med surkålen? Nja, det blev ju verkligen inte någon traditionell surkålsrätt, det låg dock en lite sked med fint syrlig kål på ena delen av tallriken, men kålen fick nog allra mest ses som ett litet tillbehör av måttlig betydelse i det hela. Istället var det en klassisk rödvinssås, en liten men naggande god och smakrik rådjurskorv samt en rosastekt ytterfilé av rådjur som stod för rättens dominanta inslag. Och det var ju såklart därför som den fruktiga pinotvinet också passade så bra till rätten.

Ost och vitt vin är ett annat stående inslag i kosthållningen i Alsace och inte heller det hade undgått kocken från Pontus Catering. Tre ostar blev det, en hård alpost i form av Comté, en fet och något kryddig Münster samt en ännu kryddigare och fetare texturerad Maroilles. Jag satsade på ostarna och hoppade över den söta kompotten som hörde till, inte för att jag inte tycker om söta tillbehör till osten utan mer för att jag känner att osten i sig inte behöver det söta till.

Domaine Charles Bauer var en för mig ny bekantskap. Firman håller till i Eguisheim och gör vin från sina 17 hektar stora ekologiskt skötta vingårdar. Det vin vi hade fått serverat till osten var deras 2013 Gewurztraminer Grand Cru Pfersigberg som bjöd på en absolut skolboksmässig karaktär; stor och rikt fruktig doft med inslag av plommon, persika och tunga röda rosenblad, dessutom med en diskret nyans av svartpeppar. Smaken var drygt medelfyllig och fet kropp med en balanserad men inte slapp syra men med en påtaglig sötma som kom att bli perfekt i mötet med de smakrika, feta och salta ostarna. Jag vet att Gewurztraminer inte hör till de mest uppskattade och lättanvända druvsorterna, men det finns inga skäl till att helt avfärda druvan – har vinet en gnutta sötma känns det som ett perfekt vin till feta ostar.

Kvällen skulle sluta med lite söt vinterfrukt i form av ett karamelliserat päron på en spröd flarnbotten och till det hörde en krämig pistaschglass. Enkelt och gott.

Vinet därtill om från den stora och välkända firman Domaine Dopff au Moulin, som drivs i trettonde generation och kanske mest är kända för sina mousserande viner, crémants. Såklart hade de gärna velat visa upp sina crémants, men den här kvällen fick de istället chansen att bjuda på något sött, detta i form av en 2007 Pinot Gris Vendange Tardive som kom från vingården Schoenenbourg. Tack vare en värmebölja i slutet av sommaren fick de senare skörade vinerna den här årgången en särskilt rik och yppig fruktighet som gav vinet en känsla av sötma som upplevdes lite rikare än den man normalt sett finner i viner av typen vendange tardive.

Det är alltid lika trevligt när vinmakarna från Alsace kommer och hälsar på i Sverige, vi har starka band och Sverige är faktiskt, trots sin storlek, en av de viktigaste marknaderna i världen. Och det var såklart en bra och trevligt middag – det var egentligen bara en sak jag saknade, en riktigt god och värmande stänkare av typen Marc de Gewurztraminer som nattfösare. Det fick bli en flaska god kalifornisk pinot med min Rose när jag kom hem, en 2014 Pinot Noir Les Larmes från Anderson Valley och toppfirman Littorai. Pigg och aromatisk, förhållandevis stor och yppig med fina toner av hallon och rosor och jord, rik men inte tung kropp och silkiga tanniner som ytterligare lättas upp av en god syra. Riktigt gott helt enkelt. God natt!