Franciacorta på Villa Källhagen den 25 april

Det är drygt 50 år sedan Franciacorta blev ett vindistrikt, man kan således säga att det är ett ungt distrikt. Av Italiens alla appellationer sticker det 40 kilometer långa och 20 kilometer breda och inte ens 3 000 hektar stora Franciacorta ut, man gör nämligen bara mousserande vin här. Mycket mousserande vin – de 115 producenterna här gör sammanlagt 16.5 miljoner flaskor förra året och i just år troligen lite mer än så. Det gör Franciacorta till det största mousserande vinet i Italien. Det är dessutom klassificerat som DOCG, men det nämner man inte ens på etiketterna, odlarna här tycker nämligen (med all rätt) att Franciacorta är ett så bra vinområde att man inte behöva draghjälp av någon kvalitetsbeteckning för att marknadsföra vinet.

En vackert solig vårkväll samlades en grupp sommelierer och ett par representanter för distriktet Franciacorta på Villa Källhagen i Stockholm, en restaurang om under mina 18 år där med min vinklubbhar blivit väldigt duktiga på att arrangera vinmiddagar. Vi började på verandan med ett glas väl kyld 2010 Franciacorta Satèn från Contadi Castaldi som hade en mjuk citrusfruktig och charmerande smak med god men inte stram syra men i gengäld en fin kolsyra. Ett trevligt sommarvin, inte särskilt komplext, men rätt god och lättdrucken.

   Satèn är en speciell typ av vin härifrån, alltid blanc de blancs och alltid torrt (dock aldrig extra brut) och med ett kolsyretryck som ligger under fem bar, således strax under champagne.

   Glas nummer två innehöll 2011 Franciacorta Satèn från Barone Pizzini, som hade ungefär samma typ av fruktighet (citrus och gula äpplen) men upplevdes lite torrare och friskare och med det också mer elegant. Någon större komplexitet av jästfällningen kände jag inte, men det fanns en liten nyanserad brödig ton som jag härledde till lagringen. Framställningen är klassisk och man reglerar lagringens tid till minst 18 månader för årgångslösa viner (det längsta lagringskravet i världen för mousserande vin) och 36 månader för årgångstappningarna (av vilket minst 30 månader måste vara på jästen före dégorgering).

   Det blev ytterligare en aperitif, 2010 Franciacorta Pas Dosé från Cavalleri som inte alls hade någon dosage och därför kvalade in i kategorin extra brut men inte satèn. Den hade också en tydligt torr smak och god syra, men frukten var stramare och hade en lite mer uttalad ton av gula äpplen. Samtliga tre viner var gjorda uteslutande av Chardonnay, som är den totalt sett dominerande druvsorten i Franciacorta. Pinot Bianco är en annan godkänd druvsort för den torra stilen satèn, och såklart för andra stilar på det mousserande vinet härifrån. Pinot Noir är den tredje druvan för mousserande vin här.

Den första serveringen bestod traditionella svenska smaker; en gravad lax med senapssås och sill, Skagenröra, löjrom, hårt bröd och vispad crème fraiche. Och så lite rå rödlök och gräslök. Helt ärligt är det här inte mat för vin, viner trivs inte alls särskilt bra till den här typen av råvaror och smaksättningar. Även om vinet vi nu hade klarade sig förhållandevis hyggligt, mycket tack vare sin fruktighet och goda syra, kan jag inte påstå att det var en önskvärd eller rekommenderad kombination.

NV Alma Franciacorta Brut från Bellavista, dominerat av Chardonnay (med 22 procent Pinot Nero och en liten skvätt Pinot Bianco) från flera av distriktets underområden på 250-300 meters höjd, blev det vin som fick uppdraget att möta den goda men inte särskilt vinvänliga första rätten. Trots att det var en årgångslös cuvée upplevde jag vinet som mer nyanserat och komplext (tack vare en 40 månader lång lagring på jästen) med en fint brödig och citrusfruktig doft, en helt torr och mycket frisk smak. Ett riktigt gott vin med klassisk finess, helt klart av hög kvalitet och med en känsla av att kunna utveckla ännu större komplexitet under fem till tio års flasklagring. Det serverades svalt i en hög champagneflöjt.

Nästa rätt var mycket mer vinanpassad. En slät och elegant soppa av potatis och lök, kokt med buljong och vitt vin och sedan inkokt med grädde och mixades slöt, som serverades i med lite friterad savojkål och forellrom. En klassisk, god och till vinet mycket väl matchande soppa. Bravo!

Nästa vin blev en satèn, serverad i ett glas i en lite större kupa. Det tycker jag är trevligt och det gör att vinets doft upplevs lite mer intensiv. Vinet, gjort uteslutande av Chardonnay, var en 2011 Franciacorta Satèn Brut från Mosnel som började göra mousserande viner 1976 (innan det sålde de sina druvor och viner till andra tillverkare). Omkring 40 procent av vinet har lagrats en kort tid i ekfat innan blandning och den andra jäsningen och därefter har det mognat 36 månader på sin jästfällning innan dégorgering. Också det här vinet har en mycket fint nyanserad doft, det finns en fin citrusfrukt och en delikat nötighet som jag upplevde hörde både till druvorna och jästfällningen och möjligen också ekfaten. Jodå, det här var också riktigt gott, och absolut helt torrt i slutet av smaken.

För att visa våra italienska vinvänner mer av svensk gastronomi, blev det ännu en svensk klassiker: en halstrad torskfilé serverad med räkor, ägg och riven pepparrot, till det brynt smör och dill. Egentligen är inte heller det här den mest vinvänliga rätten, vare sig hackat kokt ägg eller räkor brukar lyfta fram det bästa ur vinet. Det som fungerar som en brygga och gör kombinationen hygglig, är det brynta smöret och faktiskt ren rivna pepparroten. Därmed fungerade det hela rätt bra, måste jag tillstå.

I en stor bourgognekupa serverades 2009 Franciacorta Brut från Lo Sparviere. Det här är en liten firma, bara 25 hektar stor, det här vinet är gjort av Chardonnay och basvinet får först sex månaders lagring på sin jästfällning innan assemblage och den andra jäsningen och efter den långa lagringen innan dégorgering har man get vinet en dosage på sex gram per liter. Det här var också ett riktigt gott vin, det kändes ha lite mer extrakt, om än till en början lite knuten och nästan en aning reduktiv, men med luft i det stora glaset vann vinet en utsökt och stram fruktighet, den typiska nötigheten och en subtil och trevlig blommighet.

Vi skulle serveras ett rosévin och det var till det som varmrätten serverades. Det blev ankbröst med halstrad anklever och tryffel, en smörbakad potatis, lite smörstekt svamp och en sås kokt med mousserande vin från Franciacorta. Ankan var helt perfekt stekt, vackert rosa och saftig med en hög och rik smak som kom att matcha vinets fruktighet på ett fantastiskt bra sätt. Den feta texturen i anklevern blev en mycket lyckad komponent till vinets rika frukt och trots att rätten uppfattades som kraftig och vinet var ett mousserande rosa, kom mötet att bli helt förträffligt. Det berodde allra mest på vinets rika fruktighet.

Det rosa vinet NV Berlucchi ’61 har fått sitt namn efter pionjären Berlucchi som 1961 var den första här i Franciacorta att producera mousserande vin enligt den klassiska metoden. För rosévin måste man enligt regelverket ha minst 25 procent Pinot Nero i cuvéen, men i det här vinet utgörs cuvéen av 40 procent Pinot Nero och resten Chardonnay, således mer av röd bärighet i doft och smak. Fyra år på jästen har vinet fått och med det också en fin mognadskomplexitet. Färgen är vackert djupt rosa, doften medelstor och bärigt fruktig i en charmerande men inte söt stil och denna sötaktiga känsla noterar man i den inledande fasen av smaken, som bjuder på toner av blodapelsin, men slutet var helt torrt.

   Så, hur var det då till ankan? Jodå, det blev en riktigt bra kombination, trots att vinet i sig inte hade samma tyngd som rätten. Det som gjorde mötet var den intensiva fruktigheten i vinet.

Middagen avslutades med en dessert av rabarber som serverades med en sabayonne gjord med vin från Franciacorta. Tack vare dessertens syra och måttliga sötma, kom vinet därtill att fungera rätt bra, dock inte helt perfekt. Vinet var en NV Franciacorta Nuvola Demi-Sec från Bersi Serlini, det hade en viss sötma men kan inte beskrivas som ett sött eller ens halvsött vin. Det som gifte sig med desserten var nog mest vinets frukt och fräschör …