1313 Main den 24 maj

Så hade vi installerat oss i Napa efter ytterligare en helt fantastiskt dag med underbara vinupplevelser hos DuMOL och Ramey Wine Cellars i Sonoma och Aubert Wines i Napa Valley. Det var en samling slagna hjältar som samlades till middagen, som blev lite rörig och framför allt långsam. Och felet kanske till stor del var vårt eget. Middagen var bokad på den ungefär två år gamla restaurangen 1313 Main som ligger på nämnda adress i staden Napa, en ambitiös och trevlig restaurang som är etablerad av en vinhandlare och därför har satt vinet i första rummet när hela konceptet har planterats. Vinlistan är också riktigt bra och innehållsrik och det var just den som var en av de tunga anledningarna till att jag hade valt just den här restaurangen.

Vi började med två viner från min gode vän Kurt-Inge, som tillsammans med Denis Malbec gjorde ett par viner tillsammans. Hans etikett Shutter vittnar om bakgrunden som fotograf, ett yrke han fortfarande praktiserar nu när han bor i Napa Valley. I det första glaset hans 2014 Sauvignon Blanc Windrem Vineyard från Lake County, en lätt och frisk sauvignon, jäst i äldre ekfat och lagrat på sin jästfällning under en tid. Ett trevligt, mjukt citrusfruktigt vin i den friska snarare än komplexa stilen.   

   Från tre vingårdar uppe i Howell Mountain kommer vinet 2013 Cabernet Sauvignon Barrel Selection, ett ungt och intensivt mörkfruktigt vin med en liten kryddighet och ett litet inslag av de steniga jordar som vinet är vuxet i. Vinet är ungt, lite kryddigt och fast strukturerat, det är välgjort och riktigt gott (det kommer att växa till sig till större nyansrikedom med fem till tio års flasklagring) men med en prislapp på 175 dollar flaskan är konkurrensen mördande och samtliga runt bordet tyckte att de var ett alltför modigt pris sett till vad andra mycket mer välkända och välmeriterade vinetiketter kostar. Men så är det ofta i Napa Valley.

Själva middagen inleddes med lite mousserande vin från Schramsberg, deras NV Mirabelle Brut Rosé, gjort av Chardonnay och Pinot Noir med omkring 15 procent reserveviner i och lagrad i 18 månader på sin jästfällning. Vackert rosa och fint rödaktigt bärfruktig med inslag av röda äpplen och hallon, en lätt och frisk kropp med god fruktighet men helt torr smak. Gott!

Vi fick två vackra och goda aptitretare till, först ut en spröd tarte fylld med citronkräm och fänkål. Ett knippe med krispiga sallatssorter och örter med en kräm wasabicrème fraiche kom i nästa servering, en skönt försomrig rätt med läckert klorofyllrik blommighet. Båda rätterna vittnade om den rätt höga och fräscha matfilosofi man har här på 1313 Main.

Tatomer är en firma grundad av den passionerade vinmakaren Graham Tatomer, som är skolad i Österrike med idag verksam i Santa Barbara County. Härifrån fick vi 2014 Grüner Veltliner Paragon från Edna Valley, ett torrt och ungdomligt stramt vin med en liten blommighet, en nyans av citrus och grapefrukt, dess syra är frisk och det finns också en viss mineralitet som gör gott här. Men det är ungt och det är stramt, gott men utan den fetma som hör druvsorten till, men vinet skulle matcha den första riktiga rätten väldigt bra.

Rätten var superfräsch, en kräm av krossade gröna engelska ärter med ett krispigt flarn, en citrussyrlig ricotta och en variation av örter, ärter, sugarsnaps och blommor ovanpå. En modern rätt i lättare stil som fungerade fint till de vita vinerna.

Tablas Creek Vineyards från Paso Robles kom i form av deras vita 2005 Esprit de Beaucastel Blanc, en tolkning av de vita vinerna från Châteauneuf-du-Pape som till 70 procent gjordes av Roussanne med 25 procent Grenache Blanc och 15 procent Bourboulenc i cuvéen. Trots sina tio års ålder upplevde jag inte vinet särskilt moget, vilket var intressant eftersom samtliga inblandade druvor kan vara lite oxidationskänsliga. En viss honungston noterades dock, liksom en fetma, men annars tyckte jag att vinet hade en god fräschör (trots måttlig syra) och även en mineralisk spets.

Det blev ett extravin, inköpt blint från listan av team Al och Hal. Helt klart en Pinot Noir, lite rustik till doften men samtidigt yppigt fruktig med en frisk syra, fina tanniner och en god syra, ett vin som vann stort på att luftas då än större komplexitet och lite klarare röd fruktnyans växte fram. Ska man lyfta fram en något negativ sida var det att alkoholen upplevdes lite värmande i eftersmaken. Men med fruktens yppighet och fint charmerande sötma kom vinet totalt sett att upplevas väldigt gott och balanserat. I glaset en 2007 Pinot Noir Marcassin Vineyard från Marcassin Vineyards, detta sällsynta och dyrbara vin som jag så sällan dricker. Tusen tack för den.

I en stor skål kom nästa rätt serverad – den såg nästan övermäktig ut och var förvisso mättande, men jag skulle inte säga att den var tung. Den utgjordes av potatis och ägg som hade legat tillsammans med svart tryffel i några dagar och då absorberat tryffelns distinkta dofter. Ägget hade pocherats och lagts i botten, därpå skummades en luftig mousselin (som en krämig och luftig sopp) av potatisen. Det hela toppades med friterad potatis och friterad purjolök, dessutom lite picklad rödlök. Den krämiga texturen i rätten polerade effektiv både strävhet och eldighet i pinotvinet och skapade en riktigt fin kombination. Allra helst hade jag dock sett att man hade rivit lite tryffel över rätten också.

Jag hade beställt ett vitt vin med viss mognad till den här rätten och denna 2008 Chardonnay från klassiska Mount Eden Vineyards högt upp i bergen i Santa Cruz Mountains var oväntat ljus i färgen och ung, frisk och rätt mineralisk i doften. Tyvärr var den andra flaskan oxiderad och tråkig och när jag fick påfyllning av vinet från den flaskan direkt efter att jag hade provat vinet från den första flaskan blev blandningen i mitt glas helt förstörd. Det var såklart en sommeliermiss – men utan diskussion tog han bort flaskan från notan … proffsigt.

Sedan blev det tre mogna cabernetviner från Napa Valley, de två inledande med 34 års ålder. Den första var lite oren, jordig och källarsmutsig i doften, några gäster menade att den var korkdefekt men jag höll inte till en början med, jag tyckte mest att det var ett orent vin med en mer rostig än sötaktig doft. Således gick det inte riktigt att bedöma denna 1982 Monte Bello från Ridge Vineyards på ett korrekt sätt … och efter 20 minuter i glaset gick det inte längre att bortförklara korken.

   Nej, jag gick över till nästa vin som var en helt magnifik 1982 Volcanic Hill Cabernet Sauvignon från Diamond Creek Vineyards, mörk i färgen, tät och djup i frukten, det hade en frisk syra och en liten mineralisk ton och tanninerna var fortfarande tydliga. Trots den nästan ungdomliga strukturen fanns här en något mogen nyans i doften, men frukten var vital och tät med en oväntad intensitet.

En firma som tyvärr alltför sällan får uppmärksamhet i det totala vinbruset är Corison Wines i hjärtat av Napa Valley. Här har Cathy Corison gjort riktigt eleganta och mer klassiskt strukturerade viner i ett par decennier och vid alla tillfällen jag har provat äldre viner från henne eller provat en serie viner i vertikala provningar med henne har det bekräftats för mig att hennes viner har en stor lagringspotential. På vinlistan hittade jag hennes 1990 Napa Valley Cabernet Sauvignon i magnum ($318 på listan) och kunde inte motstå att beställa in en för dekantering. Mogna viner i Kalifornien har faktiskt ett behov av luft, det noterar jag gång på gång, på gång …

   Till en början var vinet en aning stängt, men med luft började en djupare fruktig och jordig komplexitet av blomma upp, sedan kom fina nyanser av söt tobak och cederträ, följt av en riktigt fin ton av tryffel. Smaken var medelfyllig, sötmogen i den stil jag brukar beskriva som ålderssöt just eftersom tanninerna har rundats av och med det lyft fram fruktsötman. Just den här graden av mognad på bra kaliforniska cabernetviner känner jag vara optimal – frukten finns fortfarande kvar, men tanninerna har rundats av och frukten har fått sällskap av mer komplexa nyanser.  

Varmrätten, ja, vad ska man säga om den. Rent visuellt var det en katastrof som mest fick mig att tro att kocken hade kallat kallskänkan slampa så hon blev uppretad och klappade till honom rejält i samma stund han lade upp tallrikarna. Det såg nämligen ut som om fan hade trillat ner från taket och landat i färgpytsen. Vi kan lämna det visuella därhän, för smaken var det minsann inget fel på. Köttet, en grillad och samtidigt rökt stek, var riktigt gott och smakrika och mådde verkligen bra tillsammans med de smakrika och kryddiga vinerna som hade serverats (se nedan). Det färgstarka och stökiga på tallriken var rödbetspurén som formligen hade stänkts över och smetats ut över tallriken. Gott såklart, men förskräckligt fult. Till det lite sötsyrlig rödlök och en spets av lite rostad rosépeppar.

Till köttet kom Ed och Barbie in i matchen med två medhavda viner, det blir gärna så när vi möts på middagar eller resor. Det första vinet hade en mörk och tät doft, den var peppar- och lakritskryddig och hade en svag nyans av dillfrö och bara en aning känsla av ekfat. Redan innan jag smakade vinet ”visste” jag att det kom från Cayuse Vineyards i Walla Wall i Washington (egentligen det som idag är appellationen District of Milton-Freewater i nordöstra Oregon), stilen är så pass unik (en blandning mellan Rhône och Kalifornien med en god portion av Medelhavsörter) att jag sällan missar den. Det kraftigt smakande men helt torra och fint tanninstrukturerade vinet placerade jag som 2008 Syrah Cailloux Vineyard, detta för den fina mineralitetens och elegansens skull, men det visade sig vara det än mer exklusiva toppvinet 2008 Bionic Frog, en druvren Syrah som framför allt kommer från Cocinelle Vineyard som planterades 1998.

   Det andra vinet trodde jag först var gjort av Grenache, det hade nämligen en lite rödare frukt med en fin laktristkryddighet och förhållandevis milda tanniner – precis så som jag ofta beskriver druvan Grenache. Men det var inte Grenache. Däremot trodde jag att vinet kom från Cayuse, av flera anledningar. Så jag höll mig kvar där och gissade och gissade till dess Eddy visade flaskan, 2011 Horsepower Syrah The Tribe Vineyard som buteljeras med Christophe Baron som producent och avsändare, densamma som ligger bakom Cayuse Vineyards. Just serien Horsepower kommer från biodynamiska vingårdar som är så tätt planterade att de måste plöjas med häst. Just The Tribe Vineyard ligger intill En Chamberlin Vineyard och planterades till 1.30 hektar 2009. Här är det Syrah som dominerar, med en 0.04 hektar liten sektion har också planterats med blandade gröna druvsorter. Densiteten ligger på cirka 8 700 stockar per hektar, något som Christophe menar bidrar till att vinerna får en större finess. Och finess var just var det här vinet hade!

Det sista vinet för kvällen hade beställts in blint av team Al och Hal. Det hade en så tät och sötmogen frukt och kryddig och vaniljsöt ekfatskaraktär att jag direkt kom att tänka på kraftpaket som Hundred Acre och liknande. Att tanninerna var massiva men fina fick mig upp i bergen att leta efter vinet, troligt ursprung var Mount Veeder men det kunde lika gärna vara Howell Mountain. Nu var inte särskilt mycket av ovan nämnda rätt, det var med nöd och näppe jag prickade druvsorten (gissningen var totaldominans av Cabernet Sauvignon), däremot satte jag Napa Valley på det unga och fortfarande totalt primärt fruktiga vinet. Allra mest rätt hade nämligen varit att vinet kom från Dalla Valle Vineyards, som är så kända för att göra finstilta och superbt balanserade viner, och att vinet mer exakt var deras 2009 Maya, en cuvée av 67 procent Cabernet Sauvignon och 33 procent Cabernet Franc. Direktupphällt var vinet rätt hårt, men efter 30 minuter i glaset började väldigt mycket trevligt att hända – och den utvecklingen var väldigt lovande.

Därefter återstod bara desserten, en vacker presentation av luftig sockerkaka med vispad mascarpone, krispiga flarn av mjölk och lavendel, vårens första jordgubbar och kokossnö. Lika vacker och aptitretande som god.