El Dorado Kitchen den 23 maj

Sonoma är en liten trevlig stad i den södra delen av Sonoma County, en historisk stad som en gång i tiden stod som ett viktig centrum för vinets utveckling i Kalifornien. Här byggdes den nordligaste och senast etablerade av de 21 missionsstationer som spanjorerna hade som bas, här grundades Buena Vista Winery som det idag äldsta av existerande vinerier och här planterades vingårdar på stora arealer redan på 1800-talet. Vinet har såklart fortfarande den mest centrala rollen i Sonoma och den charmiga staden fylls till bredden av vinturismen, nästan året om faktiskt. Här tog vi in på det nyligen topprenoverade anrika El Dorado Hotel, som varmt kan rekommenderas, och åt också middag i deras trevliga och rätt ambitiösa restaurang El Dorado Kitchen, som också varmt kan rekommenderas.

Innan vi ens kom igång med beställning av maten skickade Rob på oss ett blint vitt vin, svagt disigt, medelstor doft med en frisk citruston, en mild fatkaraktär och också en vis komplexitet. Med tanke på den höga syran borde vinet komma från en sval årgång, jag gissade på 2011 som är den kallaste av dem alla. Och årgången var rätt, men vinet visade sig vara 2011 Chardonnay Gap’s Crown från min egen produktion Soil and Soul. Superkul … för varje gång jag provar vinet blir det alltmer komplext. Det finns fortfarande kvar några flaskor att köpa hos Gaston Vin – skynda dig att köpa dem innan jag köper tillbaka dem.

Champagnen kom ur magnum från Hansa och hade en läcker kombination av frisk på gränsen till stram syra med en fin mineralitet som tillsammans med torrheten gav en superbt fin balans med den gulaktiga frukten. Till en början noterade jag en liten orenhet, men den vädrades bort med luft när vinet stod i glaset. Vinet var den ljuvliga 1990 Blanc de Blancs Brut från Pierre Peters i Le- Mesnil-sur-Oger, en firma som gör utmärkta champagner med klass och finess men tyvärr sällan nämns i den liga där de allra mest namnkunniga firmorna finns. Det här är bara ett exempel på hur supergoda champagner Pierre Peters gör.

Så kom blindvin nummer tre, också det från Hansa, nu ett stilla vin med en påtagligt mogen färgnyans, dessutom en aning oklart till utseendet. Men doften var märkligt nog en aning stum, utöver en smörig och lite kolaliknande nyans saknade jag lite parfym. Men den tog sig ganska ordentligt med luftningen och blev efter cirka 15 minuter i glaset riktigt läcker – nästan lite fetaktigt burgundisk med en fint kryddig ton av mint och en mogen antydan av hasselnötter. Smaken var fyllig och lite smörigt fet, syran var ganska återhållen och alkoholen (som hade landat på 15.1 procent) var kännbar i eftersmaken. Vinet kom från Williams Selyem och var deras 2004 Chardonnay Hawk Hill Vineyard från Russian River Valley.

Maten på El Dorado Kitchen är riktigt bra, gästerna var verkligen nöjda. Några åt den fantastiska tartaren av ahi tuna med avokado, asiatiskt päron och wasabi, några andra beställde in musslorna som hade kokats i hummerfond tillsammans med finskuren chorizo. Själv beställde jag in en lokal
burrata som serverades med spröda gröna engelska ärter, lite salsa verde och en mild och diskret sötaktig och något frisk sås av piquillo peppers. En underbar och somrig förrätt som fungerade hyggligt bra men inte helt perfekt till sviten av chardonnayviner.

Sedan körde vi tre chardonnayviner till, två klassiker och en ny stjärna. Först ut var 2008 Chardonnay ($69) från Stony Hill Vineyards som till en början var lite blyg i glaset, men med luftningen började lite mer burgundisks toner att växa fram. Fat är aldrig en karaktär i vinerna från Stony Hill, faten som vinet är jäst i är nämligen väldigt gamla. Jag gillar stilen, den är aldrig imponerande jämfört med mycket av vinet som görs idag. Men det är klassiskt och det är historiskt. Och rätt gott!

Hanzell Vineyards i bergen ovanför Sonoma Valley är en av de allra mest klassiska vinfirmorna för Chardonnay i Sonoma County. De planterade Chardonnay tidigt och var också pionjärer med Pinot Noir, faktiskt en av de allra första i Sonoma County med den första vingården planterad 1953. Deras tidiga arbeten med Chardonnay innefattade experiment med ekfatsjäsning och malolaktisk jäsning, arbeten som kom att förändra synen på Chardonnay och också hur andra vinmakare kom att framställa sina viner. Den 2012 Chardonnay (ca $135) vi nu hade i glaset hade en riktigt fin fet och nästan bourgognelikt mineralisk doft med en försiktig ekfatsnyans, en rik och len textur som får spänst av en pigg syra och god mineralitet och doft såväl som smak blommade långsamt ut med luft. Väldigt ofta är det så att vinerna behöver luft innan de visar sin fulla potential och ger man dem inte den tiden i karaff eller glas går man således miste om nyanser i vinerna, nyanser man faktiskt har betalt för.    

Det tredje vita var 2013 Hartford Court Chardonnay Seascape Vineyards (ca $136) från Hartford Family Vineyards, en medelstor kvalitetsdriven firma som grundades av Don Hartford och hans fru Jennifer (dotter till Jess Jackson) och har satt sitt fokus på främst Pinot Noir och Zinfandel (de gör riktigt läckra zinfandelviner), men också Chardonnay. En gemensam nämnare är att de vingårdar de jobbar med har ett svalt läge. Det här vinet har en ganska djup fruktighet, gul till färgen om man ser dofter på det sättet, mogen med sval, lite mineralisk och nästan ståligt ren och helt utan ekfatsdofter. Smaken är medelfyllig, mjuk och fruktig med en god syra och en liten mineralisk spänst i slutet av smaken. Några tyckte det här chardonnayvinet var godast, andra tyckte att vinet från Hanzell Vineyards var bäst … smaken är som ….

Jag hade tagit med ett par mogna viner från min egen vinkällare i Napa Valley (bring your own är en helt fantastisk idé som jag skulle önska kunde finnas i Sverige också) och det första av dem var 1992 Volcanic Hill från Diamond Creek Vineyards, en klassisk firma som redan på 1970-talet förespråkade terroir genom att lyfta fram vingårdsläget snarare än druvsortens namn på etiketten. Doften var riktigt fin, mogen med nyanser av tobak och ceder men inte gammal, det fanns en läckert rostad och jordig nyans som bidrog till nyansrikedomen – smaken gick i precis samma fina mogna och komplexa linje, tanninerna (som i det unga vinet normalt sett är markerade) hade nu polerats och kändes väldigt fint integrerade i den fina och fortfarande fruktiga kroppen.

Vinet intill kom från Ridge Vineyards, en firma som är känd för högsta kvalitet och viner med en väldigt bra lagringspotential. En annan sak som skiljer Ridge Vineyards från de flesta andra firmor är att de enbart använder amerikanska ekfat, men den typiska vaniljsötman som kännetecknar den amerikanska eken noterades inte alls i 1992 Monte Bello, som istället mest bjöd på en läckert syrligt och jordig mognadston men fortfarande har en god fruktighet kvar. Tanninerna, som i de unga årgångarna är så påtagliga att vinerna upplevs knutna, var nu snart 24 år senare fortfarande tydliga, men i sammanhanget upplevs de väldigt fint balanserade. Gott, med andra ord.

Som varmrätt hade jag beställt in en medium rare stekt New York Steak som serverades med en variation av rotsaker, rostad lök, en grönsak som kallas fiddlehead samt en klassisk rödvinssås. Inte märkvärdigt, men gott och riktigt bra matchande till de röda vinerna.

Tablas Creek Vineyards ligger i Paso Robles och har kommit att bli en av de tongivande specialisterna på Rhônedruvor. Inte konstigt, det är ju trots allt Château Beaucastel i Châteauneuf-du-Pape som ligger bakom och det var mycket genom deras försorg som kvaliteten på Rhônedruvor i Kalifornien skulle höjas ordentligt på 1990-talet och framåt. Det blev kanske lite konstigt att servera det yngre och fortfarande knutna vinet efter de två mogna cabernetvinerna, på så sätt kom vinet mest att kännas rödfruktigt och lite kryddigt, det var förvisso riktigt gott, men ganska anonymt. Cuvéen i 2013 Esprit de Tablas utgjordes till 40 procent av Mourvèdre, 28 procent Syrah, 22 procent Grenache och tio procent Counoise och uppfostran har skett i stora ekliggare i typisk sydfransk anda. En rätt trevlig tolkning av vinerna från Châteauneuf-du-Pape. Men som sagt, lite ung.

Al kunde inte hålla fingrarna i styr utan sprang iväg till servitrisen och beställde i hemlighet in en ny blind flaska. Vinet var mörkt, riktigt mörkt, doften var tät och koncentrerad med tydliga vinbärstoner och en lätt sötaktig kryddighet som är sprungen ur lagringen i de nya ekfaten. Att det var ett vin dominerat av Cabernet Sauvignon och att det kom från Napa Valley tvekade jag inte en sekund på, exakt vilket vinet var skulle visa sig vara en betydligt svårare uppgift. Efter lite lirkande och ledtråden att det var en cuvée av 75 procent Cabernet Sauvignon, tio procent vardera av Merlot och Petit Verdot samt en skvätt Malbec och Cabernet Franc, kändes det inte direkt långsökt att gissa på Joseph Phelps Vineyards och med det deras toppcuvée, en ung sådan årgång. Facit låg precis där, 2012 Insignia ($380 på listan). En helt fantastisk avslutning på en fantastisk dag.