Mer av det goda i Rhône i början av juni

Det är så fascinerande att resa omkring i södra Rhône, ett vidsträckt område med lika många appellationer som för de flesta vindrickare okända appellationer. Det är nämligen så att de flesta vindrickare har en ganska smal innehållsförteckning i sina privata vindrickarböcker. Här i södra Rhônedalen brukar den stanna vid den generiska Côtes du Rhône och det ”exklusiva” och sedan många hundra år tillbaka hyllade distriktet Châteauneuf-du-Pape, kanske också det vidsträckta Côtes du Rhône Villages, den lilla högklassiga byn Gigondas, rosévinsappellationen Tavel och för gottegrisar som mig själv det söta vinet av Muscat Blanc à Petit Gains från Beaumes de Venise.

   Men hur är det med alla andra vinbyar och appellationer, som Rasteau, Séguret, Sablet, Vacqueyras, Lirac och Ventoux med flera? Här finns det hur mycket som helst att upptäcka och vid sidan om vinerna kan man njuta av det fantastiskt vackra och av blommor och kryddor väldoftande landskapet.

En trevlig och väl rekommenderad restaurang på slättlandet nedanför Gigondas är Coteaux et Fourchettes, som sedan några år tillbaka drivs av en ung ambitiös kock som tidigare arbetade på den (i och för sig bättre) krogen Oustalet i Gigondas.  Inte bara maten, utan också vinlistan har en bra nivå och här hittar man alltid en massa gott att njuta av. För 41 euros beställde jag en flaska 2014 Cairanne Haut Coustias från Domaine Oratoire St Martin, en av de alla bästa firmorna i Cairanne. Här gör Frédéric och François Alary ett antal underbara vita viner som jag vid besök på domänen också har lärt mig ha en väldigt bra lagringspotential – något som inte är självklart för vita viner från södra Rhône. Just det här vinet är ett av deras fylligare vita, dessutom är det jäst och lagrat en kort tid i ekfat. Tack vare den svala årgången har vinet dock en utsökt fräschör och en läcker mineralitet till den något citrusskalsfeta, honungsnyanserade och vitblommiga doften. Det är verkligen riktigt läckert.

Jag hade valt menu fourchettes för 44 euros (51 euros om man också väljer osten, vilken jag stod över). Efter lite småplock till aptitretare serverades den första rätten, en luftig bavaroise av hummer (tänk dig en smakrik, luftigt skummad men krämigt texturerad hummersoppa som serverades med en kall sallad av ytterst fint skurna försommargrönsaker som hade blancherats i några sekunder, sedan blandats med hummerkött och en god dressing av mild olivolja och citron. Till det en len majonnäs med citron och dragon. Det är ungefär så här som ”modern” ambitiös fransk mat är idag, lite överarbetad och god, men egentligen inte alls på den nivån man hittar maträtterna på en genomsnittlig restaurang i Stockholm idag. Nåväl, mitt vita vin passade riktigt bra till så det blev tummen upp för det här.  

Vinmässigt blev det ett par nya bekantskaper för mig, bland annat 2014 Ventoux från firman Martinelle (som jag aldrig tidigare hade provat något från) som grundades 2002 av Corinna Faravel, som idag har 12 hektar vingård. Ventoux är en appellation som gränser till Beaumes-de-Venise och som om möjligt är ännu mer okänd och i den mån folk har någon åsikt om den och dess viner är nog omdömena ganska svala. Men här finns faktiskt en riktigt stor potential, särskilt i de områden som ligger uppe på sluttningarna eller de vingårdar som exponeras för svalkande vindar. Det här vinet hade en fin, mjukt fruktsötma med typiska drag av Grenache, som dominerar cuvéen, men också en trevlig kryddighet och god struktur från inslaget av Mourvèdre, med flera druvor. Det var absolut inte stort och komplext, men gott och lättdrucket.

Även om jag tyckte att vinet från Ventoux var gott, var jag mer tillfreds med de två andra vinerna från Martinelle jag fick chansen att prova, först 2013 Beaumes-de-Venise som kommer från en årgång som många odlare i södra Rhône hade problem med. Anledningen var en ojämn blomning och fruktsättning för huvuddruvan Grenache som medförde att vinerna hade en mindre andel Grenache än vanligt och med det också en lite annorlunda karaktär och struktur. I den här lite lättare, något mer kryddigare och aningen strävare årgången bestod vinet till 60 procent av Syrah och resten Grenache. I den lite rundare och bara ett uns mer mogna 2010 Beaumes de Venise var förhållandet druvorna emellan det motsatta. Visst tyckte jag lite bättre om det här vinet, dels för att det har lite större kropp och med en lenare textur, men också för att Grenache ger så läckra viner här.

Till vinerna hörde en väldigt fint stekt kalvkotlett som hade trancherats och serverades med en smakrik kalvsky, konfiterad morot och lite andra grönsaker. Vanligen ser man nog röda Rhôneviner som kraftiga och att de därmed ska serveras till kraftigare maträtter, men även om den här kalvrätten inte var kraftfull tyckte jag att den passade utmärkt i smakintensitet och smakbalans till vinerna.

En dag åt jag lunch på den restaurangen Le Four Chaux i Ventoux. Maten var god, men i sig inte så märkvärdig att jag behöver rapportera om den, det intressanta med lunchen var temat för vinet – nämligen det söta vinet Muscat Beaumes de Venise. Vi drack det nämligen genomgående till förrätten (sparris), varmrätten (kalv med risotto) och desserten (jordgubbar). Okej, helt ärligt var inte maten direkt anpassad till vinerna, men uppskattar man söta viner finns det helt klart njutning i att dricka dem även till annat än dessert.

   Jag hade sällskap av Guy Sartron du Jonchay från den kvalitetsinriktade négociantfirman Vidal Fleury i norra Rhône och den karaktärsfulla vinodlaren och vinmakaren Alain Ignace från firman med samma namn. Från Vidal-Fleury drack vi en mer klassisk vit 2014 Muscat de Beaumes de Venise, som liksom förväntningar jag hade på vinet levererade precis, således en lätt blommig och druvparfymerad doft med en lätt kryddighet, en medelfyllig och lent söt smak (omkring 110 gram  restsötma per liter) med mjuk syra och diskret kryddighet. Serverat svalt vid cirka 10 grader vinner vinet den fräschör det saknar till följd av sin måttliga syra och jag tycker att det är en rätt god vinstil.

   Glaset intill var däremot tveklöst min favorit, egentligen i alla avseenden. Denna 2014 Muscat Beaumes de Venise från Vignoble Alain Ignace var nämligen ett spektakulärt och läckert vin, gjort i en upplaga om ungefär 3 000 flaskor och av den ursprungliga varianten av Muscat à Petit Grains, nämligen den rödskaliga. Färgen var således vackert klarröd, doften stor och ljuvligt hallon- och körsbärsfruktig men med typiskt blommiga och parfymerade drag av familjen Muscat. Smaken var sensuellt len, yppigt till frukt och sötma och bara en försiktig kryddighet och trots en alkoholhalt på 15.5 procent upplevdes vinet behagligt och mjukt även i eftersmaken. Det var ett sagolikt sött rött vin som gick loss på larviga 16 euros för en halvlitersflaska. Till jordgubbarna var fullkomligt lysande, men det kommer väl inte som någon överraskning.

Lirac är en annan lite bortglömd appellation som har förmåga att producera en hel del riktigt trevliga viner, också de till en struntsumma. Det här är faktiskt en av få appellationer i Rhône där man gör både vita, rosa och röda viner, men i kvällssolen och den svala mistralvinden från norr var det ett läckert vitt vin jag hade i mitt glas, 2015 Lirac från den bra firman Château d’Aqueria, som rent fysisk ligger i Tavel där de med 70 hektar vingård är en av de större firmorna. Det hr unga, pigga och trevligt mineraliska vinet är gjort av de klassiska sydfranska gröna druvorna, främst Grenache Blanc och Clairette, men också Bourboulenc och lite Roussanne och Marsanne. Sjukt trevlig aperitif.

   (Egentligen borde jag inte hylla de vita Rhônevinerna så mycket som jag gör, bara sex procent av allt vin i Rhône är vitt och tillgången är därför inte den största - men jag kan inte komma på en enda vintyp i världen som är i närheten av kvalitetsprestanda per krona som de vita Rhônevinerna, de är nästan ofattbart billiga!)

Sista middagen njöt jag av på restaurangen Entre Vignes et Garrique (som också är ett trevligt hotell där jag bodde över) som ligger alldeles intill vindistriktet Tavel och det var också roséviner från Tavel som stod tema. Här äter man någon av de olika menyerna eller à la carte, vi var besvärliga och valde ett mellanting mellan den stora menu confidence för 115 euros och menu de inspiration du moment för 62 euros (en meny som innehåller ett par valmöjligheter mellan rätter och kan fås med samtliga rätter för 75 euros). Först serverades ett par små aptitretare, bland annat en god friterad terrin av kalvkind och en rostad krutong med en kräm av getost. Därefter som ett stort glas fyllt med en mild kräm av ostad röd paprika, på vilken ett lager med kräm av grön sparris hade skummats ner varefter det hela toppades med en sval glass av getost.

Det första rosévinet var 2014 Tavel från Domaine Florence Méjan som ingår i grupperingen Vignobles La Compagnie Rhodanienne. Florence Méjan hör till de mest respekterade odlarna och vinmakarna i Tavel och hennes viner är väldigt goda. Liksom alla roséviner från Tavel hade det här en ganska djup rosaröd färg, en förhållandevis stor och generöst rödfruktig doft med en fin kryddighet som drar åt lakritsrot och fänkål. Det var riktigt gott och tack vare den yppiga frukten passade det riktigt bra till den första rätten (och även den andra, anklevern).

Jämförelsen med 2015 Tavel från Château de Ségiès var intressant och gav ett tydligt besked om att årgång 2015 har gett smakrikare, fruktigare och djupare viner mot dem från 2014. Egentligen var allt lite större här, frukten var mer yppig, lakritskryddan mer uttalad, strukturen lite tydligare och eftersmaken lite längre.

Just det senare vinets kraft och intensiva frukt, som trots att vinet var helt torrt tangerade en liten sötma, gjorde att vinet passade alldeles förträffligt till den halstrade anklevern, som serverades med en reduktion av persika och det söta vinet Muscat Beaumes de Venise, lite krispig sallad samt ett kryddbröd till.

Det rosévin som imponerande allra mest på mig var 2012 Tavel La Reine des Bois från toppfirman Domaine de la Mordorée, som i mitt tycke är den allra bästa här i Tavel (det är här de har sin bas, en de gör också förstklassiga viner från Lirac och från nästan fem hektar i Châteauneuf-du-Pape). Det är ofta sagt så att rosévinerna från Tavel har en förmåga att utvecklas med lagring, vilket egentligen inga andra roséviner har. Här kom beviset, det här vinet hade fortfarande inte nått vad som kan beskrivas vara toppen av sin utveckling, det var dock ytterst elegant och finstämt fruktigt med nyanser av solmogna jordgubbar och skal av blodapelsin, smaken var sensuellt len och ganska lång, men det fanns fortfarande spår av det som kan liknas vid en lätt tanninstruktur och det var helt enkelt så förtvivlat gott att det blev ett fullt glas till av det. Egentligen är det bara att köpa upp sig på ett par flaskor av den årgång som finns tillgänglig nu, 2015, för nästnästa sommars rosévinssäsong.

Vinet från Domaine de la Mordorée skulle bli mitt val till det rosastekt katalanska lammet, som serverades på en bädd av couscous och i olja hastigt sauterade grönsaker (majs, kikärter, sticklök, zucchini, sockerärter, svamp) och till det också hade en riktigt god lammfond. Jag saknade verkligen inte något rött vin till här rätten, det aningen mogna rosévinet var precis det som behövdes.

Men så kom ett rött vin i alla fall, också det från Domaine de la Mordorée. Också det vinet hade en viss mognad men hade heller inte nått den optimala platån för allra största njutning. Jag gissade på 2008 eller än troligare 2010, och det var rätt; i glaset deras 2010 Lirac som görs till ungefär lika delar av Grenache, Mourvèdre och Syrah. Det var mörkt till färgen, nästan opakt blåsvart, det enda som vittnade om några års ålder var en lite ljusare färg. Frukten var tät, mängder med mörka körsbär trängdes med sydfranska toner av lagerblad, salvia och lavendel, men också lite nymald peppar, och tanninerna var fortfarande så markerade att vinet behövde både 20 minuter eller mer i glaset innan det öppnade upp sig. Och än mer behövde det mat till, tack och lov hade vi den goda lammrätten att förlita oss på – och även om jag nyss inte hade saknat ett rött vin till den, insåg jag att även det röda vinet från Lirac passade fantastiskt bra till.

Precis innan jag skulle åka från hotellet dagen därpå, hann jag med en snabb lunch, den tog inte mer än 20 minuter eller så. Jag måste säga att det nog var den bästa fast food jag kan minnas att jag har ätit. Inom de 20 minuterna hann jag med att få en len och god ankleverterrin med lite sötaktig kompott av aprikos och till det en fruktig olivolja med lite balsamicovinäger i, en precis lika fin och supergod klassisk lantterrin, lite mer av den konfiterade och friterade kalkkinden, spröda krustader med en getostkräm smaksatt med torkade sydfranska örter, lite lätthalstrad tonfisk med sesamfrön och en liten kopp med utsökt bouillabaisse. Snacka om leverans – på 20 minuter!

Även glasen fylldes med på lite gott rosévin. Jag hade valt två av de godare ur den större provning jag hade gjort på morgonen, dels den lite lättare och eleganta med årgångssolmoget fruktiga 2015 Tavel från familjefirman Domaine Lafond Roc-Epine, dels den lite mer strukturerade och mer finstämt nyanserade 2015 Tavel Beaurevoir från négociantfirman M Chapoutier. Hade jag tvingats välja en, hade jag valt vinet från M Chapoutier, nu slapp jag det och kunde njuta gott av båda. Precis så som jag vill hade det!