torsdag 27 oktober 2016

En regnig dag i Stockholm den 25 oktober


Sex grader visade termometern, himlen var grå i sju olika nyanser, och så regnade det. Inte den mest mysiga dagen med andra ord. Men nu när hösten har intagit vårt land, får vi sprida solvärme i själen med hjälp av soliga viner från Kalifornien och Toscana. En inbjudan till en provning av en bunt härliga modernt eleganta kaliforniska viner på den lilla restaurangen Babette fick mig att med glädje skutta ur sängen, hoppa in i lämpliga höstkläder och ta mig mot Vasastan med provningsblocket i högsta hugg.
   Arnot-Roberts är en ung producent som lägger fokus på mer strama och eleganta viner av Chardonnay, Pinot Noir, Syrah och Cabernet Sauvignon från främst svala vingårdar. Ett av deras mest komplexa viner är 2014 Chardonnay Trout Gulch Vineyard i Santa Cruz Mountains, en högt belägen vingård bara sju kilometer från havet. Visst kan man tro att det är mycket soligare och varmare i Kalifornien än det är i Bourgogne, men tittar man närmare på förutsättningarna i just den här vingården inser man att den faktiskt är svalare än vad vingårdarna i Chablis är. Tittar man närmare på de tekniska aspekterna i vinet noterar man en alkoholhalt på 12.5 procent och en syra på hela 9.0 gram per liter – skyhögt över det som chablisvinerna har. Jäsningen har skett i steel drums och äldre franska ekfat så vinets karaktär domineras helt av sval fruktighet, kritig mineralitet och uppfriskande syra. Det här är ett påfallande bourgognelikt vin – till och med ett av de mest eleganta och nyanserade chardonnayvinerna i Kalifornien.

En annan liten hantverksfirma som kan räknas in i det nya, moderna och eleganta Kalifornien är Anthill Farms, som hyser in i sig i ett vineri uppe i Dry Creek Valley i norra Sonoma. Trion av unga vinmakare bakom den här etiketten har ett par saker gemensamt, en passion för Pinot Noir och en bakgrund med praktik hos den framstående firman Williams Selyem.
   Några egna vingårdar har man inte, däremot ett par små arrenden samt kontrakt med ett antal odlare med vingårdar i svala lägen. Det fanns ett halvdussin viner att prova, ett av de två jag tyckte var allra läckrast var 2013 Pinot Noir Peters Vineyard som kommer från en 0.40 hektar liten vingård i svala Petaluma i Sonoma Coast med omkring 20 år gamla stockar av klonerna Dijon 777 och Pommard. Vinet förenar en knappt medelfyllig och friskt fruktig kropp med silkeslena tanniner och en närmast burgundisk parfym och kryddighet. Efter att ha följt den här firman sedan grundandet för tolv år sedan, vet jag att deras viner vinner ytterligare en nivå av komplexitet med tre till års lagring.
   I glaset intill hade jag 2013 Pinot Noir Tina Marie Vineyard som kommer från en liten vingård i Green Valley, som är en liten och svalare underappellation till Russian River Valley i Sonoma County. Framställningen följer samma mönster som för firmans andra pinotviner, avstjälkning till cirka 75-80 procent, jäsning i små öppna jäskar med regelbunden pigeage och sedan lagring i 228 liter små ekfat som till maximalt 20 procent är nya. Någon doft eller smak av ek brukar man aldrig känna, däremot en diskret kryddighet av stjälkarna. Men mest av allt är vinet delikat rödbärigt och rosenblommigt, det är väldigt elegant och har en mest finstilta tanninstrukturen av samtliga av firmans röda viner.

Jag håller verkligen med John och Tracey Skupny, de tycker nämligen att Cabernet Franc är en förstklassig druvsort, men inte för att de har en passion för Loire, utan mer för att Cabernet Franc ger mer eleganta viner än vad Cabernet Sauvignon gör. Således var det Cabernet Franc de satsade på när John, efter tio år i ledande befattning i Kaliforniens vinindustri, köpte 1.5 ton Cabernet Franc och gjorde sitt första egna vin 1993. Firman döpte de till Lang and Reed Wine Company efter sina söner och fokus var då precis som idag helt satt till Cabernet Franc. Det tog dock många år innan de hade hittat bra vingårdar att köpa druvor från och Lake County norr om Napa Valley verkade vara det rätta stället. Man gör två viner och i den här provningen hade vi deras 2012 North Coast Cabernet Sauvignon, till vilken druvorna, uteslutande Cabernet Franc ska noteras, kommer från ett flertal vingårdar i Lake County, norra Sonoma County och även Napa Valley. Efter åtta månader i små franska ekfat, mestadels ett par år äldre, har vinet buteljerats och nu dessutom fått ett par års extra flaskmognad. Vinet är fortfarande ungt och drivet av sin vinbärsliknande fruktighet, men man skönjer också små nyanser av den gräsighet och cederliknande finess som är så typiska för druvsorten. Jag har haft nöjet att dricka viner från dem med ytterligare några års mognad och vet att vinerna alltid utvecklas på ett fint sätt till än större komplexitet.

Jag hade lunchträff på Den Gyldene Freden med vinmakaren Alex Heinz från Tenuta dell’Ornellaia i Bolgheri vid den toskanska kusten. Han började med att visa upp 2014 Le Volte, ett vin man gör av druvor och viner man köper från stora delar av Toscana och druvor från den egna vingården. Det här året gjordes vinet till 70 procent av Merlot med resten lika delar Sangiovese och Cabernet Sauvignon-
   ”Årgången är en av de svåraste vi har haft eftersom både juli och augusti var ovanligt svala och regniga, det gjorde att vi fick en omkring två veckors fördröjning på utvecklingen av druvorna”, förklarar Alex och lägger till att man det var en påfallande orolig sensommar och början av hösten.
   ”Den beräknade skördevolymen hade till en början sett bra ut, ungefär normal, men eftersom vi tvingades sortera druvorna så hårt blev skörden till slut mindre”, lägger han till och fortsätter med att man dessutom fick gå genom vingårdarna både två och tre gånger för att kunna skörda perfekt mogna druvor.
   ”Om vi tyckte att 2013 var en sen årgång, kom 2014 att bli ännu senare och den senaste vi har noterat här hos oss”, säger han och slår upp vinet i glasen.
   Till utseendet är vinet mörkt, men doft- och smakmässigt är det lite lättare än vad det brukar vara. Det finns också något svalt gräsigt och även cederliknande över vinet, enligt Alex typiska nyanser som framträder när vinet inte har den djupa kroppen det brukar ha. Jag kan inte låta bli att tycka om vinet, just för den lättare och lenare frukten och den mjuka strukturen.

Det är lite större djup i den 2014 Le Serre Nuove som är firman andravin till de stora numren, cabernetvinet Ornellaia och merlotvinet Masseto. Det här är alltid ett fantastiskt bra vin som inte bara är nyanserat elegant och gott att dricka som ungt medan man väntar på att de större vinerna har nått drickmognad, det här är vinet som i allra högsta grad är lagringsdugliga. I minst tio eller till och med femton år, om man ska tro vinmakaren Alex.
   ”Längre än så vet vi inte, vi har ju faktiskt bara gjort vinet sedan 1997 och vi har knappt kvar några flaskor från den tiden”, säger han och berättar att man numera gör omkring 250 000 flaskor om året av vinet och därför har större möjlighet att spara flaskor för kommande provningar.
   I den här årgången står Merlot för omkring hälften av druvblandningen, resten är som vanligt Cabernet Sauvignon med lite mindre proportioner Cabernet Franc och Petit Verdot och vinet har mognat under ett år i 225 liter stora franska ekfat som en 25 procent var nya.
   ”Att vi hade mer Merlot än vad vi brukar ha beror på att årgången var knepigare för Cabernet Sauvignon, och Merlot blev överlag riktigt bra, men det som förvånar är att den alltid sent mognande Petit Verdot presterade så bra 2013”, säger Alex.
   Det finns något väldigt elegant över det här vinet, ceder och fin cigarr drar tankarna till bra viner från Bordeaux, men det finns något lite soligare i vinets doft. Tanninerna är fin, men så pass tydliga att man gärna kan lagra vinet vidare ett par år. Någon längre lagring tror Alex inte på, han menar att den lite lättare årgången istället kommer att visa sig allra bäst när vinet är ungt. 

Som förrätt serverades tunt skuren souvas, lättrökt renkött, som hade sällskap av bakade betor, en len kräm av jordärtskocka och dessutom lite försiktigt picklade kantareller. Jag är inte vidare förtjust i syltade råvaror, men här hade man varit rätt försiktig med den annars så förödande ättikan. Normalt sett är jag heller inte så förtjust i det lättrökta torkade renköttet, men nu var det saftigt och gott och dessutom tunt skivat så att det kändes mer elegant.

Toppnumret hos Tenuta dell’Ornellaia är deras bordeauxblend 2013 Ornellaia, som i denna årgång gjordes enligt formeln 45 procent Cabernet Sauvignon, 38 procent Merlot, tio procent Cabernet Franc och sju procent Petit Verdot. Varje druvsort och vingårdslott vinifieras för sig och efter ett år i 225 liter små franska ekfat har man gjort blandningen för att sedan dras tillbaka till faten för att mogna under ytterligare sex månader.
   ”Också 2013 var ett sent år, vi började skörda sista veckan av september och var inte färdiga förrän i mitten av oktober”, berättar Alex.
   Trots den sena skörden visar vinet på en generös och mogen fruktighet, större och djupare än i de två tidigare vinerna, men återigen är det de finessrika nyanserna av ceder, cigarr och fint lufttorkat kött som skänker vinet dess komplexitet. Man hade slagit upp det i glaset redan en timma innan vi faktiskt drack det och det hade helt klart vunnit på det. Mitt allt det generösa och parfymerade, ska man inte glömma att det här är ett väldigt fint strukturerat vin som tveklöst har över tio års lagringspotential framför sig.

Det är minsann gott med Ornellaia, det har jag alltid tyckt sedan jag i början av 1990-talet först kom i kontakt med vinet. Och det är ett vin som precis liksom sina ”förlagor” i Bordeaux allra bäst passar att njuta av väl luftad i ett glas med stor Bordeauxkupa. Den här lunchen hade man hällt upp vinet strax innan lunchen började och det hade säkert stått i glaset i en halvtimma innan jag började prova det. Jag väntade faktiskt tålmodigt just till dess vi fick varmrätten serverad. En mignon av hjortfilé serverades på en bädd av stekt stuvad kål och ett garnityr av smörstekt svamp och finskuren och ganska hårt stekt isterband till. Just den sötsalta smaken av isterbanden tillförde en fin smakbalans. Viltfonden hade kokats in med lite svarta vinbär för att spegla vinets rika och mörkt bärfruktiga nyanser. Det blev en fin och väl passande maträtt till det superba vinet.

Inga kommentarer: