söndag 4 december 2016

Louis Jadot på Tegelbacken den 30 november



Den stora vinhandelsfirman Louis Jadot är nog ett av de vinhus i Bourgogne vi i Sverige har störst chans att bekanta oss med. Deras produktion är både omfattande i antal viner som görs, och stor sett till volymen, vilket gör att de också har blivit väl representerade och distribuerade. Den övervägande mängden vin som görs är en vit och en röd generisk bourgogne och det var precis så vi inledde långlunchen på sedan en knappt månad tillbaka nyöppnade Tegelbacken (Markus Aujulay) i Stockholm, med deras 2015 Bourgogne Chardonnay Couvent des Jacobins. Detta alldeles utmärkta volymvin görs av druvor från tre olika ursprung, delvis från Auxey-Duresses och Pernand-Vergelesses i Côte de Beaune (den fraktionen tillför finess), delvis Beaujolais (vars granitjordar ger frukt och fräschör) och Saint-Véran i Mâconnais (som bidrar med kropp, mineral och struktur). Vinet jäses och lagras till lika delar i ekfat (framför allt de druvor som kommer från Côte de Beaune), i ståltank samt jäsning i tank med efterföljande fatlagring. Årgången har minst sagt varit god för det här vinet, jag noterar ett större djup och läckrare fruktfetma än i många av dess tidigare årgångar, dessutom har vinet en föredömlig mineralitet och är för sin blygsamma prislapp (139 kr) ett riktigt bra köp. Vi njöt av vinet som aperitif.

Domaine Ferret ligger i Fuissé i Mâconnais i den södra delen av Bourgogne. Direkt efter andra världskrigets slut, då Mâconnais var en kraftigt eftersatt vinregion utan rykte och där vinodlarna hade så svårt att överleva på sin vinproduktion att de allra flesta gick samman i kooperativ, skulle familjen Ferret dra åt ett annat håll. Man valde att satsa på högsta kvalitet och kom med tiden att identifiera och till och mer särbuteljera de bästa vingårdarna för sig. De gjorde också en helt egen klassificering av sina vingårdar enligt filosofin premier cru och grand cru som uppe i Côte d’Or. Med tiden kom Domaine Ferret att bli en av de allra bästa egendomarna i Mâconnais. Maison Louis Jadot köpte den 18 hektar stora egendomen av familjen 2008 och har sedan dess renoverat vineriet så att man numera kan vinifiera hela skörden (tidigare såldes en hel del druvor) och dessutom finslipa på den redan höga kvaliteten.
  Redan deras 2014 Pouilly-Fuissé visar var skåpet står, här är det den typiskt solmoget rika frukten som till största del definierar doften och smaken, men det finns också en typiskt kalkstensjordig och nästan lite rökig nyans som bidrar med komplexitet. Vinet är en cuvée av druvor från appellationens södra del där jordarna domineras av sand och granit (den här delen av vinet är ståltanksjäst) och från de norra vingårdarna där man har en fin kalkstensjord (varför man jäser musten i ekfat).
   De bästa druvorna från en 2.50 hektar stor vingård man klassificerar som sin egen ”premier cru” ger vinet 2014 Pouilly-Fuissé Tête de Cru Clos des Progues. Cuvéen är bara omkring 4 000 flaskor årligen stor och vinet är fantastiskt läckert, djupare och fetare än den vanliga versionen, rent fruktig med god fräschör och tydlig kalkmineralitet och med en stor energi och ljuvlig längd.

De eleganta men samtidigt smakrika vinerna från Domaine Ferret njöts till en carpaccio på hälleflundra med olivolja, citron och gräslök, samt en lätt blommig och kryddig parfym från den röda pepparsorten espelette, som både har en fin hetta och en aromatisk doft.

I tillägg till de 0.30 hektar man själv äger i vingården La Garenne köper man druvor från 0.18 hektar till vinet 2014 Puligny-Montrachet Premier Cru La Garenne, därför etiketteras vinet med négociantfirman Louis Jadot som avsändare. Tack vare den grunda toppjorden och ganska kompakta kalkstenbottnen som rankorna står i får vinet en god struktur och mineralisk spänst, men det är ett väldigt väl sammansatt vin med god kropp och len textur och en lång, mycket elegant eftersmak.
   Lika elegant men appellationstypiskt lite fetare, nötigare och krämigare är 2014 Meursault Premier Cru Genevrières från en 0.30 hektar liten lott med mager kalkstensjord i den stenigare delen av vingården. Också här är det mineralitet och stringens som gäller, men det finns en härlig fetma som ger vinet substans och även ger känslan av kraft. Båda vinerna är väldigt bra och välgjorda och jag reagerar över hur otroligt fint ekfaten (omkring 25 procent nya) är integrerade. Jag har alltid tyckt om vinerna från Louis Jadot, men emellanåt har jag upplevt att ekfaten i de vita vinerna har slagit igenom en aning för mycket när vinerna är unga. Den här årgången upplever jag inte det, eken är väldigt nyanserad och perfekt placerad – det hela är otroligt stilfullt. Förklaringen kan kanske till viss del ligga i årgången, men än mer har arbetet med att välja rätt typ av ekfat till rätt vin gett resultat. Bravo!

Torskryggfilén var perfekt bakad, den var mild och len i smak och textur och följdes av blåmusslor, en skummande musselfond och lite bakad broccoli. Lika gott som vackert, och såklart matchande till de vita vinerna.

En av mina vita favoriter kommer från ett par terrasserade lägen man köpte i vingården Pougets i Aloxe-Corton för 76 år sedan och således faller vinet i under signaturen Domaine des Héritiers Louis Jadot. Här gör man både röd och vit grand cru och den 2014 Corton-Charlemagne Grand Cru vi serverades var till en början väldigt blyg, nästan lite knuten. Det oroade jag mig inte alls för, av erfarenhet vet jag att unga vita bourgogner av rang behöver dels en god portion luft, dels gärna ett eller två års ryggläge innan de öppnar upp sig. Och mycket riktigt, efter tio minuter i glaset började den feta gula stenfrukten långsamt att växa fram tillsammans med en härlig blommighet, allt detta fint balanserat av en frisk syra och livlig mineralisk energi. Supergott nu – och troligen supergodare om ett par år.

Vi bytte färg på vinet och med det också stil på mat. Tortellinin var fylld med karljohansvamp, färskost och parmesan och såsen var kokt av buljong och champinjoner och det hela var underbart gott. Så här i tryffeltider ingick såklart också lite riven färsk tryffel från Alba.
    Det var faktiskt första årgången jag provade av vinet från den 3.50 hektar stora vingården Le Vaucrain i byn Comblanchien som i norr gränsar till Prémeaux-Prissey som räknas in till Nuits-Saint-Georges. Vingården köpte man 1995 och man menar att det är en väldigt bra vingård som ännu inte har trillat in under radarn, troligen eftersom vinet inte faller in som en villages eftersom byn inte är godkänd för det. Men vinet 2014 Côte de Nuits Villages le Vaucrain, med Domaine Louis Jadot som avsändare, är alldeles förträffligt, inte stort och djupt, men trevligt rödfruktigt och slånbärssyrligt med en liten nyans av vildhallon och ytterligare en av nypon. Smaken är också trevlig, len och god med fina tanniner och livlig syra.

Ett annat vin från Domaine Louis Jadot som nu liksom alltid är charmerande är 2014 Savigny-lès-Beaune Premier Cru Lavières från en 0.86 hektar stor lott med sydlig exponering i ännu en bortglömd by, Savigny-lès-Beaune precis norr om Beaune. Också det här vinet har en sötsyrlig och lite blommig rödfruktighet som drar åt det lättare hållet till, och också här upplevs tanninerna förhållandevis lena.
  Ett vin som nästan alltid imponerar med ett gott djup, en ganska mörkare frukt än de två nyss nämnda kommer från den första vingården firman köpte, redan 1836. Det kommer från den del av firman som kallas Domaine des Héritiers Louis Jadot och den nu senast lanserade årgången 2014 Beaune Premier Cru Clos des Couchereaux upplevs mycket yngre och lite mer knutet än vinerna intill och jag kände själv att jag gärna skulle låta vinet ligga till sig i minst två tre år till. Den känslan har jag fått bekräftad när jag vid ett tidigare tillfälle gjorde en vertikalprovning med över tio årgångar – det här är ett vin som klaras av lagring. Men mitt i den något större kraften finns här också en lenhet och en ganska elegans. Alla tre vinerna passade väldigt bra till pastarätten, men det vin som vann mest på det var det här sista!

I vingårdsläget Pougets har man en lott fördelad över tre terrasser, där den övre terrassen och hälften av den mellersta är planterad med Chardonnay för vinet Corton-Charlemagne Grand Cru och resten av den mellersta och den lägre terrassen är planterad med Pinot Noir. Det är från dessa lotter som 2014 Corton-Pougets Grand Cru kommer, med Domaine des Héritiers Louis Jadot som ansvarig producent. I vanliga fall brukar jag tycka att vinet från Corton måste lagras i ett par år eftersom det kan vara lite knutet, så är det inte riktigt det här året. Förvisso har vinet en lite lättare och något syrligare kropp än vanligt, men tanninerna känns lite lenare än vanligt, men ändå infinner sig en något knuten känsla i slutet. Kanske är ändå ett par års lagring en god idé…
   Mer knutet är dock 2014 Clos de Vougeot Grand Cru från Domaine Louis Jadot, ett vin som kommer från två lotter om 2.15 hektar i den centrala delen av vingården som man köpte 1989. Det här vinet har uppfostrats under 18 månader i ekfat som till cirka 40 procent är nya. I nuläget noterar man en liten ekkryddighet, men precis som i de vita vinerna känns det som att man har förändrat och förfinat ekfatshanteringen även här. Det här är ett vin för framtiden, med början till drickmognad om låt säga fem till sju år, men så är det i stort sett alltid med viner på nivån grand cru.
   Samma känsla får jag i 2014 Bonnes Mares Grand Cru från Domaine Louis Jadot, som kommer från en blott 0.27 hektar liten lott som löper från den lägre delen av vingården upp mot den övre. Därmed, menar man, får vinet karaktär av båda typer av jordar som vingården bjuder på. Som väntat av vingården, är det här vinet mer av elegant snitt än kraftigt och djupt, den har en lätt blommig nyans med svalt och lite syrligt röd bärighet, men det känns en aning återhållet och vinner helt klart på att ligga till sig ett par år till. Tyvärr gjordes bara fyra fat av det här vinet, motsvarande 1 200 flaskor, och till Sverige kom bara ett fåtal flaskor av vilka sex flaskor lanserades på Systembolaget i slutet av oktober.
 
En årgång som väldigt ofta förbises är 2007, detta eftersom den anses vara svår och till och med har beskrivits som dålig. Svår, absolut med tanke på kombinationen av fukt och värme, men dålig, absolut inte. Däremot kommer vinerna inte räknas in bland de långliggare som alltid kommer från större årgångar, i gengäld är många 2007:or väldigt goda att dricka idag. Den 2007 Clos de la Roche Grand Cru från Louis Jadot vi avslutade måltiden med var just ett sådant vin, jordigt och med en första antydan om mognad snarare än parfymerat och elegant nyanserat, och med en len struktur so upplevs som en fin smekning i gommen. Och det är just det som gör vinet så charmerade och sensuellt.

Till kvartetten av grand crus serverades enklast möjliga rätt – och inte mig emot, ju enklare maten är, desto större sannolikhet att kombinationen blir lyckad. Det blev en fint stekt kotlett av Ibericogris med en mandelpotatispuré, lite pesto och en god steksky.

Årgång 2014 räknas som en svår årgång, i alla fall odlingsmässigt. Man hade knappt någon vinter att tala om, den var mild och resulterade i en ovanligt tidig knoppning, följd av en fin och solig vår som satte fart på rankorna så till den milda grad att blomningen sköt igång redan i början av juni. Dock skulle Chardonnay drabbas av ojämn blomning, vilket redan från början ledde till lägre skördevolymer för den druvsorten. Det som sedan ställde till det en aning var hagelstormar som drog in över framför allt Volnay, Pommard, Beaune och till viss del också Vosne-Romanée och Chambolle-Musigny, men tack och lov kom stormen så tidigt (28 juni) att skadorna blev förhållandevis måttliga (det är alltid värre om hagelstormarna drar in i mitten av juli eller längre fram – då skadas druvorna mycket mer). Sommaren var sedan sval och stundtals regnig, vilket ökade sjukdomstrycket på de känsliga rankorna. Tack och log svepte en uppfriskande och upptorkande nordanvind in mot slutet av augusti och med det räddades skörden. Skörden inleddes den 10 september i Mâconnais och dagen efter i Côte de Beaune och Côte de Nuits. När man hos Louis Jadot summerade 2014, kunde man konstatera att de vita vinerna hade blivit väldigt bra och röda också bra, men mycket tack vare en rigorös sortering. Som vanligt är en årgångsrapport tudelad, medan den alltid fokuseras på och beskriver vädret under det givna året, beskriver den egentligen aldrig vinernas kvalitet, möjligen deras karaktär. Bäst är som vanligt alltid att prova vinerna själv – då tycker jag nog att 2014 har gett väldigt bra vita viner och bra men kanske inte generellt sett fantastiskt bra röda viner.

Inga kommentarer: