fredag 24 februari 2017

En kväll med amerikanskt på Stadshuskällaren den 22 februari


K
allt, snö och även regnigt ute. Inget vidare. Tur att jag skulle få gå ner i Stadshuskällarens varma och gemytliga matsalsvalv och värma både kroppen och mina sinnen. En exklusiv kalifornisk vinmiddag för medlemmar i VinUnic Guldklubb stod på agendan och det hade minsann plockats fram en hel del verkligt gott ur källarförråden. Till det en meny signerad det tyvärr inte helt upptäckta men absolut utmärkta köket på Stadshuskällaren – således en kväll att se fram emot.
   Av Kaliforniens planterade areal om drygt 248 000 hektar, står Chardonnay idag för 39 664 hektar. Det är således den mest planterade tillika mest populära druvsorten i vingårdarna och i vinbutikerna. Såklart måste vi inleda kvällen med två varianter, en mer klassisk och en mer rik och fet. I den mer strama och återhållna stilen valde vi 2012 Chardonnay från klassiska Mayacamas Vineyards högt uppe i Mount Veeder i sydvästra Napa Valley. Egendomen täcker 20.25 hektar vingård som ligger på 550 till 730 meters höjd uppe i bergen.
   Den etablerades redan 1889 men föll vid förbudstiden i glömska för att få nytt liv med familjen Taylor som köpte egendomen 1946 och planterade lite Chardonnay och Cabernet Sauvignon. Det var dock först sedan Bob Travers köpte egendomen 1968 som den fick nytt liv och under hans ledning fram till 2013 (då Charles Banks köpte den) gjordes fantastiska viner här – på ett minst sagt ålderdomligt sätt. Det här vinet, till exempel, är jäst i öppna cementtankar och har sedan dragits över till 2 250 och 4 550 liter stora gamla tankar av redwood för slutjäsning, varefter vinet har mognat i mestadels äldre franska och amerikanska ekfat i 16-18 månader. Resultatet är underbart, stramt och återhållsamt, mineraliskt och frisk med en diskret gulaktig frukt och en fin mandelnyans. Denna tolva är fortfarande ung, men den har börjat utveckla en första komplexitet av mognad.
   Vi parade ihop denna strama och eleganta chardonnay med en betydligt fylligare version från Shafer Vineyards, det underbara vinet 2013 Chardonnay Red Shoulder Ranch som kommer från en 27.60 hektar stor vingård intill Domaine Carneros (som ägs av champagnehuset Taittinger) nere i svala Carneros. Sedan 2005 har det här vinet blivit alltmer elegant, delvis tack vare en lite tidigare skörd, men än mer tack vare att man har introducerat en inledande ståltanksjäsning vid låg temperatur innan den jäsande musten dras över till 80 procent ekfat och 20 procent ståltankar för slutjäsning och lagring. Man blockerar den malolaktiska jäsningen för att bevara maximalt med syra och det är klokt. Syran balanserar en ganska fet och smörig fruktkropp och gör att fräschören finns där, allt inramat i en fin textur och vaniljnyans av ekfaten. En ganska typisk amerikansk chardonnay som ändå bjuder på elegans.

Till chardonnayvinerna serverades en väldigt vacker förrätt, sotade pilgrimsmusslor med lite fryst brynt smör, en kräm av blomkål som bidrog till att möta upp den feta texturen i vinet från Shafer,
därtill lite forellrom. En vacker och framför allt riktigt god rätt. Det brynta smöret och även den sotade ytan på musslorna gjorde sitt till för att helt balansera rostningen från ekfaten.

När vi gick över till rött vin och hade tre viner till nästa servering av mat, en pinot och två cabernetviner. Först ut en 2013 Pinot Noir Sun Chase Vineyard från en sval vindutsatt vingård i Sonoma Coast och den lilla firman Wind Gap Wines, som vinmakaren Pax Mahle har gjort vin sedan 2006, i samband med att han under turbulenta former lämnade sin del i firman Pax Cellars. Nu skulle han satsa på viner från svala vingårdar och fokus sattes primärt på Rhônedruvor, men numera gör man också viner av Chardonnay och Pinot Noir. Allt från Wind Gap Wines är småskaligt, av det här vinet gjordes bara sex fat om 228 liter och två fat om 600 liter. Druvorna köper Pax från odlare i framför allt Sonoma, men också ett par andra områden i södra Kalifornien.

I glasen intill hade vi först en riktigt läcker, stram och mineraliskt nyanserad 2010 Cabernet Sauvignon från Mayacamas Vineyards, återigen med ursprung i högt belägna vingårdar uppe i Mount Veeder. Det här är minst sagt en klassiker, framställd på ett lika rustikt sätt som firmans andra viner. I det är fallet är det en cuvée av Cabernet Sauvignon med omkring fem procent Merlot och Cabernet Franc och vinet är också jäst i cement för att sedan först lagras i stora äldre tankar av redwood i upp mot två år, innan man drar om vinet till äldre små ekfat för lagring i ytterligare minst ett år, eller längre. Det här är ingen massivt fruktig historia, det är elegant mörkfruktigt med en liten nyans av ceder och ganska tydlig mineralisk energi och spänst. Tanninerna är tydliga, men på något sätt fina – och det är förtvivlat gott, om än ungt. Tio till tjugo år till är inga problem för det här vinet. Minst.
   Normalt sett matchar man liknande viner med varandra, här gjorde vi precis tvärtom och ställde upp eleganten från Mayacamas Vineyards mot bjässen 2012 RBS Cabernet Sauvignon To Kalon Vineyard från den kultförklarade mikroproducenten Schrader Cellars, grundad av den karismatiska konst- och vinsamlaren Fred Schrader och med topprankade Thomas Brown som vinmakare. Fred började redan 1992 göra vin tillsammans med sin hustru Ann Colgin (idag Colgin Cellars), men skilde sig från henne 1998 och satte då upp sin nya egna firma. Det gick som tåget, hans kraftfulla och småskaligt framställda viner fick enorm uppmärksamhet och var helt plötsligt enormt åtråvärda.
   Det här vinet görs uteslutande av Cabernet Sauvignon av klonen 337 som köps från en liten lott i den del av To Kalon Vineyard som ägs av Andy Becksdoffer. Det är de faktiskt de dyraste druvorna man kan köpa i Kalifornien – inte undra på att vinet kostar 2 950 kronor flaskan. Det sägs ofta att vinerna från Schrader Cellars är täta, fylliga och fullpackade med frukt och att de har en tydligt kryddig och söt fatkaraktär. Så är det faktiskt inte – det här vinet har förvisso en fyllig kropp och en sötmogen fruktighet, och visst finns det en sötaktig vaniljton från ekfaten, men vi var alla överens om att vinet var påfallande elegant sammansatt och fint texturerat. Och gott, otroligt gott!

Maten därtill var minst sagt otroligt god – och den matchade vart och ett av de tre vinerna på ett fantastiskt sätt. Ville man ha en mer förfinad kombination med rödfruktighet, var det vinet av Pinot Noir som spelade bäst, ville man ha en klassisk och komplex kombination där stramheten i vinet kom till sin rätt allra bäst var det vinet från Mayacamas Vineyards som var bästa valet, men ville man ha en mer intensiv och större vin- och matupplevelse var det istället vinet från Schrader Cellars som gällde.
   Rätten var underbar, en grillad brioche i botten, därpå stuvad svamp från Hällestad, på det lite lardo och friterad ostronskivling och slutligen rikligt med hyvlad vintertryffel över det hela. En fantastisk rätt som är minst sagt galet bra till otroligt många viner. Bland dem våra tre.

Vi fortsatte på spåret exklusiva röda viner från Napa Valley och tog oss först till Blankiet Estate som grundades av den i Bourgogne födda textilmagnaten Claude Blankiet år 1999 sedan han hade köpt vingårdslotter av Domaine Chandon väster om staden Yountville i den södra delen av dalgången. De första vinet gjordes 1999, då av vinmakaren Helen Turley. Sedan dess har man bytt vinmakare ett par gånger och den 2012 Rive Droite Paradise Hills Vineyard vi nu hade fått serveras har gjorts av den franska vinmakaren Denis Malbec, som tragiskt gick bort i en olycka för snart ett år sedan. Till en början gjordes ett vin dominerat av Merlot och ett dominerat av Cabernet Sauvignon från sina 6.45 hektar stora vingårdar på sluttningarna av Mayacamas Mountains i den västra delen av Napa Valley, men från 2005 ändrades detta. Då introducerades nämligen detta vin som en slags andravin, för att man skulle skapa en elegant och mer bordeauxliknande cuvée med stor del Merlot (75-85 procent) i stil med vinerna från Pomerol och Saint-Emilion, medan toppvinet Blankiet Estate istället fick bli en cuvée där Cabernet Sauvignon står för 80-90 procent av den eleganta och komplexa cuvéen. Jag tycker verkligen om vinerna från Blankiet Estate och den Rive Droite vi nu hade var uppskattad.

Intill denna bordeauxblend serverades två viner från Kapcsàndy Family Winery, också det en egendom belägen i Yountville, men mer centralt mitt i dalgången. Intressant nog var det också Denis Malbec som ansvarade för vinframställningen här. Vinerna kommer från den 6.50 hektar stora State Lane Vineyard som Lou Kapcsándy köpte 2001 – då så svårt ansatt av vinlusen att man tvingades plantera om hela vingården. Detta skedde på ett mycket noggrant sätt med intentionen att odla fram druvor som förenar full fenolisk mognad, silkeslen kropp, tydlig men elegant tanninstruktur och framför allt, stor elegans och inte överdriven alkoholhalt. Det var precis så som deras 2013 Estate Cuvée State Lane Vineyard uppfattades när vi hade det i glaset framför oss. Omkring 50 procent Cabernet Sauvignon, något mindre Merlot och en liten portion Cabernet Franc, allt vinifierat och lagrat separat i 225 liter stora franska ekfat som till ungefär 70 procent är nya – sedan noggrant och klokt blandat till ett riktigt läckert vin.
   Grannglaset var av annan stil, totalt dominerad av Merlot från en av de bördigare och lite mer lerhaltigt jordlotterna närmast Napa River, som enligt Lou Kapcsándy har så gott som identiska jordar som hos Château Petrus i Pomerol. Man har totalt 2.25 hektar Merlot i sin vingård och från dessa smålotter är ambitionen att göra ett av världens bästa merlotviner utanför Pomerol. Denna 2012 Roberta’s Reserve State Lane Vineyard var tydligt mörkare i frukten, sensuellt sötmogen, lite lätt jordigt och både djupare och mer intensivt, men samtidigt betydligt mer elegant. Att det är lagrat i 80 procent nya franska ekfat noteras nätt och jämnt, balansen är superb och jag tror nog att alla gäster var överens om att det här kanske var kvällens vin. Visst, det kostar 3 695 kronor, men vad kostar inte andra världsviner? Jo, mycket mer. Slutsats, ett toppvin till ett väl motiverat pris.

Kronhjorten till de röda vinerna var fint stekt. Den serverades med den kräm av konfiterad kål som toppades med lite krispigt friterad kål. Det är alltid riskabelt att använda så umamistinna råvaror som hasselnötter, men är de riktigt färska har det inte den bittra ton som så lätt förstör balansen i de röda vinerna genom att lyfta fram en tydlig bitterhet och strävhet. Här gick det bra – mycket tack vare sältan och den krämiga kålen. En annan detalj som kunde ha varit lite stökig var ett tydligt syrligt garnityr av äpple, nu gick det också bra tack vare den krämiga kålen. Som rätt betraktat var den väldigt god och den fungerade tillfredsställande till vinerna, men inte optimalt.

Som sista vin den fantastiska kvällen serverades vi 2012 Syrah Griffin’s Lair från en riktigt sval vingård nere i Petaluma Gap, som ligger i den södra delen av Sonoma County och får räknas in i Sonoma Coast. Bakom det här vinet står Pax Mahle (samma vinmakare som Wind Gap Wines) och hans hustru Pamela, som hade grundat den här firman med en investerare redan 1997 men i en tvist förlorade den till samma investerare 2008. Investeraren döpte om firman till Donelan Wines, och Pax gick sin egen väg. Nu har paret återskapat firman under namnet Pax Mahle Wines.
   Det här gillades, en god och solmoget mörk fruktighet av den stil man kan vänta sig av Syrah, svarta vinbär, blåbär och björnbär, men också en frisk och lite syrlig spets av något rödare frukt, därtill en något kryddig (enbär, lite lakritsrot och lagerblad) ton som man nästan alltid hittar i syrahviner från något svalare regioner. Fin kropp, god fräschör, läcker frukt och kryddighet och en aning bitter örtighet av inslaget av stjälkar under jäsningen. Och gott, verkligt gott!

Någon mer avancerad servering kom inte till syrahvinet, vi nöjde oss gott och väl med en liten tallrik med god ost. Det svenska inslaget var den fint kryddiga hårda komjölksosten Wrångebäck från Almnäs Bruk i Västergötland. Den fick sällskap av tre franska ostar, den milda komjölkosten Brillat-Savarin, den lite mer texturerade och något kryddiga Saint Albray och min favorit bland alpostar, Comté. Och så inga söta eller andra tillbehör än lite fröknäcke. Det räcker oftast bra …

Inga kommentarer: