fredag 31 mars 2017

Betz Family Winery på Stadhuskällaren den 29 mars



Vin i någon form odlas i samtliga delstater i USA. Omkring 90 procent av det amerikanska vinet kommer från Kalifornien, bara fyra procent från Washington State. Där finns det idag ungefär 900 producenter som tillsammans odlar vin på omkring 22 300 hektar – intressant att jämföra med knappt 200 producenter på cirka 4 400 hektar 15 år tidigare.
   En av vinodlingens verkliga old timers här i Washington State är Bob Betz, som efter resor med sin hustru Cathy runt om i Europa under ett par år landade i Washington State där han började arbeta hos Chateau Ste-Michelle 1975. Nio år senare hade han avancerat till chefsvinmakare, en roll han hade fram till 1997 då han lämnade det stora företaget för att satsa på sitt eget vineri, Betz Family Winery. Det första året gjorde han 150 lådor vin. Året därpå kunde han lägga till titeln Master of Wine på sitt visitkort och blev nu än mer en förebild inom den amerikanska vinkulturen. Hans specialitet under studierna till Master of Wine var arbetet med ekfat och hur vin och ek kan integreras på bästa sätt. Just den begåvade ekfatshanteringen är en av de detaljer som definierar vinerna från Betz Family Winery. En annan är den klassiska elegansen i vinerna, vilken kan spåras i de tidiga resorna i Europas vindistrikt som lade grunden för Bobs filosofi.
 
Bob valde att pensionera sig från vinmakandet 2011 då han sålde sin firma till den sydafrikanska entreprenören och livsnjutaren Steve Grissel, som under många års tid hade rest runt i Kalifornien och Washington State för att hitta en vinegendom att köpa och driva. För Bob Betz var det viktigt att sälja firman till en person som med stark passion ville driva firman vidare enligt de filosofier han själv hade. Det är således inte märkligt att vinerna är precis lika bra idag som förr om åren. Jag har alltid hållit det här som en av delstatens bästa firmor, den ståndpunkten har jag fortfarande.

Det var därför kul att bjudas in till lunch på trevliga Stadshuskällaren tillsammans med den vinmakarutbildade sommelieren Tim Steinke som idag är försäljningschef på firman. Ett helt nytt inspel den här lunchen kom med den första årgången av det första vita vin man har gjort, 2015 Chenin Blanc från Quinta Essentia Winery. Jodå, bakom det här vinet ligger ägaren Steve Grissel, och vinet kommer såklart från hans hemland Sydafrika. Det är ett druvrent vin av Chenin Blanc från fyra inte bevattnade block (egna och arrenderade) i Stellenbosch med 30 till 60 år gamla friväxande stockar med granitjord i ett svalt läge knappt två mil från kusten. Med ett lågt skördeuttag på omkring 15 hektoliter på per hektar har vinet fått en god densitet, dock utan att uppfattas som tungt. Vinet är jäst i både tankar och ekfat, bara en ytterst liten andel nya fat och utan genomgången malolaktisk jäsning har vinet en fantastisk balans mellan citrusparfym (både fruktighet, blommighet och citronskal), persika, mandel, honung och den fräschör som kommer från den friska fruktsyran och en härlig mineralitet sprungen ur stenjorden. Vilken underbar överraskning, det tänker jag köpa så fort jag ser en flaska någonstans.

Maten på Stadshuskällaren är vällagad och riktigt god, men nu var det lunch och jag förväntade mig en mer rustik servering än den finess jag alltid får här på kvällarna. God mat som vanligt, såklart, men mer rustik. Så blev det också. Vi serverades en god krämig soppa av blomkål till det vita vinet. Garnityr i soppan var lite fet rökt lax (perfekt till det vin med kropp och frisk syra), forellrom och dill.

Ett av de allra bästa vinerna från Betz Family Winery är Père de Famille, en cuvée som alltid är byggd av Cabernet Sauvignon (någonstans 85-90 procent) och resten Merlot och Petit Verdot. Cabernet Sauvignon kommer främst från ett vingårdsblock med stockar planterade 1973 på sina egna rötter i Red Willow Vineyard i Yakima Valley och ger ett skördeuttag som sällan överstiger 15-18 hektoliter per hektar. Den här lunchen skulle vi få den unika möjligheten att prova fem årgångar av vinet.
   Vi började med 2014 Père de Famille som hade elva procent Merlot (bland de högsta man har haft) därför och med en varm odlingssäsong hade en varm och yppig fruktighet med inslag av mörka söta körsbär och blåbär. Det här var också ett av väldigt få vinet som hade en liten vaniljnyans av ekfaten och tack vare den rika frukten upplevdes tanninstrukturen väldigt fint integrerad.
   Att också 2013 var en riktigt varm årgång märktes tydligt i 2013 Père de Famille som också har en lite rikare alkoholvärme och mättnad i frukten, men det extra året i flaska har gett vinet en lite mer avmattad och elegant fruktighet som mer drar åt det röda än den mörka och söta. Smakmässigt fint fruktig, men stramare och med en god snarare än frisk syra (det finner man annars alltid i lite svalare årgångar).
 En av två av mina personliga favoriter kom med 2012 Père de Famille, som sett till temperaturer och nederbörd kom från en mer idealisk årgång. Här är också balansen mest perfekt, visst finner man här den lite rikare frukten och texturen man förväntar sig av ett vin från solvarma Washington State, men strukturen av tanniner och mineral och även den torra stilfulla finishen ger mer känsla av det klassiska som Bordeaux annars erbjuder. Det här är innerligt gott och jag vill gärna komma tillbaka till det här vinet om dem till tio år, eller varför inte tjugo om jag fortfarande hänger med då. Cuvéen detta år var 90 procent Cabernet Sauvignon, sex procent Merlot och fyra procent Petit Verdot, och som vanligt har vinet uppfostrats under tolv månader i 228 liter stora franska ekfat som till omkring 60-65 procent var nya.

Visst finns det likheter mellan cabernetviner från Washington State och dem från Napa Valley och Sonoma County, inte minst djupet och den intensiva frukten, men tack vare det nordliga läget med faktiskt två till tre timmar mer solljus per dag, får druvornas skal en lite högre mognad vilket leder till lite mer förfinad och polerad tanninstruktur. Att det är upp mot 35 och till och med 40 grader mitt på dagen mitt i sommaren gör inte så mycket, på kvällarna är det ofta omkring 20-25 grader och om nätterna ner mot 15 grader. Det gör att rankorna får en välbehövlig vila och att druvorna bevarar sin friska syra och fräschör. Således har man här hos Betz Family Winery aldrig behövt justera syran.
   Ett av de viner jag tyckte stod ut i provningen var 2011 Père de Famille, som kommer från en av de kallaste årgångarna någonsin. Det var därför det här vinet hade lite lättare kropp än de andra, lite högre syra, lite mer kännbar struktur, tydligare mineralitet, nyanser av jordighet och kaffetoner, och en mer bordeauxliknande komplexitet. Jag tyckte helt enkelt att det här var förtvivlat gott.
   I 2010 Père de Famille cuvéen 86 procent Cabernet Sauvignon, åtta procent Merlot och sex procent Petit Verdot. Också det här vinet kom från en sval årgång och hade därför en lite lättare kropp och god fräschör, men här noterade man faktiskt också en första komplex mognad som gav dig uttryck i toner av korinter, kakao och tryffel och det var såklart också väldigt gott.

Vidare på temat bordeauxblandningar men med Merlot i fokus, tog vi oss till firmans så kallade andravin, ett vin som framställs efter att man har selekterat ut de allra bästa faten som gå till toppcuvéerna Père de Famille och Clos de Betz. Vinet ifråga, 2014 Cuvée Frangin (som betyder ”lillebror” på franska) har gjorts till cirka 65 procent av Merlot, 20 procent Petit Verdot och 15 procent Cabernet Sauvignon. Det var riktigt läckert, om än lite lättare till kroppen och kortare till smaken än de andra vinerna. Jag notera toner av ceder och köttbuljong, men också en fin blommighet som jag uppskattade. Omkring 300 kronor för detta trevliga vin, som man gärna kan dricka i väntan på att firmans högre kvaliteter mognar på sig.
   Toppnumret på temat Merlot är istället 2013 Clos de Betz, som görs enligt samma recept men kommer från de äldsta och bästa vingårdsblocken och faten (bland annat ett block med 40 år gamla stockar av Merlot som ger ett uttag på cirka 20 hektoliter per hektar. Man brukar inte ha så mycket Petit Verdot i den här cuvéen, men blandningen går alltid till så att vinmakarna och Bob Betz (han var till viss del kvar fram till 2016) och resten av teamet provar alla fat blint och utifrån vad de hittar under provningen hittar den perfekta blandningen. Det här är ett fantastiskt gott vin, yppigt och mörkt fruktigt så som viner av Merlot ska vara, lent texturerat och silkigt som ett vin från Pomerol, finstilt nyanserat och till doft och smak bordeauxlikt, men med en lite livligare syra och tydligare tanninstruktur än vad man normalt sett väntar sig från Pomerol. Det här vinet visar med all tydlighet tre saker, 1) att Merlot är kapabel att ge förstklassiga viner, 2) att Washington State har potential att de förstklassiga viner, och 3) att Betz Family Winery är en förstklassig producent.

Sedan blev det varmrätt, en härligt värmande och rustik rätt av långkokt oxkind som var så mör att den föll sönder i välsmakande möra trådar när man rörde den med gaffeln. Smakrikt nog att möta
upp de smakrika rätterna, fint sötaktiga nyanser från den löken, perfekt sälta från sidfläsket och en krämig textur från mandelpotatiskrämen. 

Betz Family Winery har också en fin serie av viner på temat Rhône och vi började med deras 2014 Bésoleil som är en slags tolkning av vinerna från Châteauneuf-du-Pape. I den här årgången är vinet enligt uppgift gjort av 33 procent Grenache, 24 procent Counoise, 20 procent Syrah, 17 procent Cinsault och sex procent Mourvèdre och för första gången är vinet helt och hållet jäst och lagrat i cementtankar (tidigare mestadels i ett år gamla franska ekfat). Till en början är vinet lite återhållet även om man noterar en fint rödaromatisk och elegant fruktighet, men med lite luft i glasen börjar en läcker vitpepprig kryddighet och något jordig komplexitet att växa fram. Och det blev allt finare Det hela är läckert och påminner faktiskt om den ursprungliga franska stilen. En intressant detalj, som förklarar vinets elegans och fräschör, är att vingården har ett svalt högt läge på 340 meter höjd i Snipes Mountain i norra Columbia Valley, dessutom är jorden magert stenig vilket också bidrar till mineralitet och struktur.

Provningen och lunchen avslutades med två viner av Syrah, en druvsort som under 2000-talet har visat sig trivas väldigt bra i Washington State och idag ger flera av delstatens bästa röda viner. Det vi nu skulle uppleva var hur olika lägen ger viner av väldigt skiftande karaktär, vilket stöder tesen att det man kallar terroir – bakomliggande faktorer till vinets ursprungskaraktär – i allra högsta grad förekommer här i Washington State precis som i Rhônedalen eller vilken annan region som helst.
   Från den svala och steniga (bland annat kalksten) Bouschey Vineyard i Yakima Valley kommer de druvor som har gett vinet 2014 La Serenne, gjort till 100 procent av Syrah av en klon som kommer från Joseph Phelps i Napa Valley, men egentligen har sitt ursprung i de sticklingar som Joseph Phelps tog från Côte-Rôtie i början av 1970-talet. Helt väntat är det här vinet mörkare i frukten än vad Bésoleil är, men det finns fortfarande lite rödblommiga toner i doften här, dessutom en mer pepprig och för Syrah typiskt köttigt och kryddig personlighet. Jag är absolut förtjust i den här doften och även smaken som är medelfyllig, fint texturerad och ganska lång, i alla fall när vinet har fått lite luft och blommat ut. Gott, som sagt var.
   Grannvinet var gjort på precis samma sätt, hundra procent Syrah, full avstjälkning, lagring under ett år i 228 liter små franska ekfat som till ungefär hälften var nya. Men det fanns skillnader mellan vinet La Serenne och 2014 La Côte Rousse – ursprunget, läget och klonerna. Det här vinet kommer från de två vingårdarna Ciel de Cheval (en av delstatens mest kända vingårdar) och Kiona Vineyard ungefär mitt upp på Red Mountain, en liten och varm sluttning med sandjord på en ganska massiv stengrund. Nog för att det är två enskilda vingårdar, men de ligger precis intill varandra så här hos Betz Family Winery ser man ändå vinet som ett enskilt vingårdsvin. Det här är mörkare, tätare och mer blåaktigt fruktigt, det har också en kryddighet som snarare drar åt lakritsrot än krossad peppar, dessutom en mer markerad struktur. De båda är egentligen lika bra viner, men det här senare är lite djupare och i nuläget något mer stängt. Rent spontant skulle jag nog säga att det mår bra av ett till två års extra tid i flaska.
   Och med de härliga vinerna från Betz Family Winery blev jag innerligt sugen på att åka tillbaka till Washington State … vilket tack och lov inte dröjer särskilt länge till.

Inga kommentarer: