fredag 14 april 2017

Ett dygn i Tain l’Hermitage den 12 april


 
Vilken morgon, solen sken, luften var klar, det stora Hermitageberget reste sig majestätiskt framför mig när jag tidig förmiddag gick bort mot den stora provningen av toppviner från Hermitage som stod på morgonens dagordning. Av bergssidans omkring 137 hektar stora planterade vingårdsareal är knappt tio procent planterat med gröna druvor, mestadels Marsanne och till mindre del Roussanne. Att få dricka vitt vin från en producent med bara tre hektar vingård i Hermitage och det allra mesta rött vin av det är sanna mina ord en ynnest. Jag tror faktiskt inte att det gjordes mer än 900 flaskor av den vita 2014 Hermitage Les Rocoules från Domaine Marc Sorrel som blev provningens bästa vita vin. Fet, rik, gul stenfrukt, krossad sten, en blommighet från inslaget av Roussanne, men också en nötighet från Marsanne, kraftig men ändå elegant tack vare mineralitet, intensivt fruktig men ändå helt torr. Typ så skulle vi nog vilja beskriva vinet….

Två andra viner i provningen stack ut, och det var inte alls särskilt oväntat att 2012 Ermitage Le Méal från M Chapoutier skulle vara det ena. Druvorna kommer från en 2.20 hektar stor lott med omkring 60 år gamla stockar i Le Méal, det varmaste läget på Hermitageberget. Trots det är vinet synnerligen elegant, det har i sin ganska djupa och mörka frukt fint rödaromatiska toner och en uttalad karaktär av stenig jord och mineral, redan nu också komplexa nyanser av torkat kött och vitpeppar. Jag hade väntat mig lite stramare tanniner, men upplevde faktiskt vinet som absolut drickbart redan idag.
   En annan av de verkligt läckra pjäserna var 2012 Hermitage Les Bessards från Delas, en firma som allt som oftast övertygar även om de inte alltid nämns bland de verkligt stora namnen. Jag hade inte alls väntat med det djup och den komplexitet det här vinet skulle bjuda på, däremot den finess och den mineraliska livlighet och spets det alltid har. Det stod verkligen upp på Le Méal från Chapoutier. Druvorna kommer från firmans 8.00 hektar stora äga med 60-80 år gamla stockar i Les Bessards, den västligast vingården på berget där jorden nästan uteslutande består av granit. Elegans, struktur, lagringspotential och komplexitet var ord jag använde i min beskrivning av vinet och jag var mäkta imponerad av det.

Lunchen åt vi på Vineum, en kombinerad vinbutik och restaurang som ägs och drivs den anrika firman Paul Jaboulet Aîné som har gjort allt bättre viner sedan familjen Frey (som bland annat äger Château La Lagune i Bordeaux, champagnefirman Billecart-Salmon och även Corton André i Bourgogne) tog över 2006 har gjort allt renare, djupare och bättre viner. Ett remarkabelt stort lyft har gjorts med de vita vinerna. Här tog vi en snabb kall aperitif i väntan på lunchen, en 2015 Crozes-Hermitage La Mule Blanche av lika delar Marsanne och Roussanne från en 7.00 hektar stor vingård med stenig jord i den södra delen av appellationen. Härligt stenfruktig doft, fint mineralisk spänst, god kropp och elegans, precis vad vi var sugna på.

Maten på Vineum är riktigt god, klassisk och elegant och anpassad till vinerna. En trerätters går på 27 euros, lägger man till ett glas enkelt men gott vin blir det 31 euros och tar man två glas vin 34 euros. Det är svårslaget, dessutom väldigt gott. Allra först fick vi en liten aptitretare i form av en luftig mousse av selleri med ett litet flarn av sesamfrön. Därefter valde jag en vårlig sallad med små raviolis och ett brödkrisp som förrätt, med ett lite fetare inslag av lätt halstrad färsk anklever, vars feta textur bidrog till att gifta samman rätten med det feta vita vin vi hade serverats.

Ett vitt vin från Paul Jaboulet Aîné jag verkligen tycker om och som också är väldigt överkomligt till priset med tanke på varifrån det kommer, är 2014 Hermitage Chevalier de Sterimberg som görs till ungefär två tredjedelar Marsanne och resten Roussanne från omkring 35 år gamla stockar i vingårdarna Maison Blanche, Les Rocoules och La Croix. Det här är ett riktigt läckert vin, det förenar en generös kropp och fint nyanserad frukt med inslag av persika och gula äpplen med nyanser av mandel och stenig mineralitet. Ungt som det var kunde vi fortfarande skönja en liten ekfatsnyans, men den störde inte det minsta. Tiden i glaset gjorde vinet en tjänst, det blommade långsamt upp under hela tiden det fick sitta i glaset.

Det kanske mest legendariska vinet från Hermitage är tappningen La Chapelle från Paul Jaboulet Aîné, förvisso ett till produktionen ganska stort vin, inte desto mindre ett vin som kan vara helt underbart. Årgångar som 1961 och 1978 har placerat det i hela vinvärldens Hall of Fame och efter en ordentlig svacka på 1990-talet och har man nu under ny regi en bit in på 2000-talet åter börjat göra riktigt bra viner. En 1997 Hermitage La Chapelle som jag drack för en dryg månad sedan var en rejäl besvikelse, den 1998 Hermitage La Chapelle vi nu serverades var avgjort mycket bättre och höll sig dessutom väldigt fint i glaset. Visst var vinet av lättare slag, sirligt och elegant i kroppen, tydligt moget med en stilfull nyans av läder och fin cigarrlåda, men också med en fin liten rödfrukt i behåll.

Tack vare de mogna tonerna i vinet skulle det matcha min maträtt väldigt bra. En lammrullad hade fyllts med örter och sedan bakats länge och väl så att köttet närapå föll samman av mörhet. Lite pesto och rostad vitlök, en kräm av rödbetor, grön sparris stekt i olivolja samt lite smörstekta murklor – en ganska rustik och god rätt.
   Ostar stod jag över, jag valde chokladdesserten istället – av den enkla anledningen att den välkända chokladtillverkare Valrhona ligger ett par hundra meter bort och alla bättre restauranger i den lilla staden Tain därför gör riktigt fina chokladdesserter.  

Ett besök hos ”greken” i Tain l’Hermitage är en upplevelse, en liten vinbutik mitt i den lilla staden med ett riktigt bra sortiment av lokala viner – och en av de mest passionerade och galna vinhandlarna jag vet. Man hinner knappt komma in i butiken innan man har fått ett gott glas vin i handen. Och det är aldrig några dåliga enkla instegsviner man får. Den här korta sejouren blev det säkert ett halvdussin viner, ett av dem en alldeles underbar 2015 Cornas La Geynale från den skickliga Vincent Paris. Djupt fruktig med mörka bär, en läcker ton av violpastill och lakritsrot och mitt i allt en ordentligt stenig nyans från de magra jordarna. Medelfyllig, förvisso väl strukturerad av tanniner, men ändå så underbart balanserad.

Provsmakningen fortsatte, men nu på en exceptionell nivå med ett glas 2014 Hermitage Le Gréal från den lilla hantverksfirman Domaine Marc Sorrel, som jag håller som en av de mest fantastiska av de klassiska firmorna här. Det här vinet, en cuvée av Syrah med upp mot tio procent Marsanne, kommer från de två vingårdslotterna Greffieux och Le Méal, är ett exemplariskt gott vin med stenig mineralton, en djup en framför allt väldigt elegant fruktighet, torr och stramt nyanserad smak med en livlig mineralitet. Det här vinet är förföriskt läckert, skolboksmässigt troget sin appellation och faktiskt lika gott nu (då med ordentligt luftning och serverat i glas med stor kupa) som lagrat i tio, tjugo eller varför inte trettio år. Om jag har tid…

Innan middagspartyt kände vi att det var dags för en kort tids siesta, men först ett glas på balkongen. Vitt ville vi ha för att friska upp oss och det gjorde vi med en svalt serverad vit 2014 Hermitage Chante-Alouette från M Chapoutier, gjort till 100 procent av Marsanne från den på cirka 300 meters höjd på den östra delen av Hermitage belägna vingården Chante-Alouette, där stockarna är mellan 30- och 80 år gamla. En första snabb sniff sa Riesling från stenjordar, det fanns verkligen något stenigt och mineraliskt och gult stenfruktigt över doften, absolut ren och väldigt elegant. Smaken är medelfyllig, fet och nästan krämigt rik, samtidigt finns det en slags spänst och mineralisk stramhet i framför allt slutet av smaken. Med den långa, citrusfriska och mineraliska eftersmaken i munnen var det inte svårt att somna och sova gott en timma.

Innan middagskalaset hos M Chapoutier tittade vi förbi Paul Jaboulet Aîné igen för att prova ett par rara flaskor de skulle öppna upp på sitt kalas. Bland annat skulle Caroline Frey öppna ett vin man gör i ytterst liten volym, en cuvée vin av ett fat från Château Lagune i Bordeaux och ett fat av Hermitage La Chapelle. Idén är sprungen ur historien, då man ofta stärkte vinet från Bordeaux med ett mycket fylligare vin från Hermitage. Vinet vi fick ur magnum var denna deras 2011 Duo (den första årgången var 2005), mörkt till frukten, fylligt och generöst, en liten aning fatrostat, tydligt strukturerat av både tanniner och mineral, och med en riktigt god längd. Det var ett gott vin, men helt ärligt inte det vin jag själv föredrar när det dessutom intill finns verkligt fina viner av Syrah från norra Rhône.

Ett annat minst sagt unikt vin är firmans söta vin från Hermitage. Denna 2006 Hermitage Blanc Vin de Paille var tappad i halvflaska är gjord av Marsanne och Roussanne som efter skörd har lufttorkats i 40 dagar i ett blått hus uppe på sluttningen. Torkningen har inte bara koncentrerat smaker och dofter och med gjort vinet fylligare med en nästan viskös munkänsla, det har troligen också resulterat i en restsötma som i det färdiga vinet har landat på över 150 gram, kanske rent av 200 gram per liter. Det här vinet är som ett elixir av aprikos, persika och söt citrus och det har en närmst explosiv smak och längd. Jösses vad gott. Vinstilen vin de paille är idag nästan helt försvunnen, här har man de senaste årgångarna bara gjort vinet 2009 och 2012.
 
Det var ingen liten middag vi hade fått inbjudan till, utan ett rejält kalas med ett par hundra inbjudna, ett coverband (som var riktigt bra), en hel del småplock att äta och en egentligen skvatt galen vinlista med bland annat en lång räcka av de bästa vingårdsbetecknade vinerna från Crozes-Hermitage, Saint-Joseph och Hermitage – med mer eller mindre mognad och enbart ur stora flaskor. Och alla viner såklart från värden Michel Chapoutier, således M Chapoutier som avsändare på etiketterna nedan.

Det första vin vi serverades var en alldeles förträfflig 2001 Saint-Joseph Les Granits ur jeroboam. Det här vinet är egentligen lika bra som väldigt många vita viner från Hermitage, det görs till hundra procent av Marsanne från 50-70 år gamla stockar i en bitvis mycket brant sydexponerad sluttning intill byn Tournon. Med ett uttag på bar omkring 20 hektoliter per hektar får vinet alltid en god intensitet, kraft och struktur och det är faktiskt inte alls överraskande att det håller så fantastisk bra för lagring. Nu 15 år gammalt skulle jag inte ens säga att de var direkt moget, djupt gyllene till sin färg, läckert nötigt och lite stenrökigt, men fortfarande med sin feta gula stenfrukt och citrusskalsnyans kvar. Jag blev så imponerad av det här vinet att jag var tvungen att fråga efter ett glas till. Ett normalt år gör man omkring 6 000 flaskor av det här vinet, den här kvällen öppnades fyra dubbelmagnum av det. Knasigt.

Nästa pjäs som dekanterades över i så karaffer var den vita 2007 Ermitage de l’Orée ur mathusalem. Också det här vinet görs uteslutande av Marsanne och stockarna i den 3.50 hektar stora ägan man har i vingården Les Murets på den östra sidan av kullen är omkring 60-70 år gamla. Jäsning och lagring har skett i 600 liter stora ekfat, bara 20-25 procent nya, samt i små cementtankar. Helt ärligt var det inte så vansinnigt stor skillnad mellan det här vinet och det från Les Granits, men nog fanns det en litet större djup och en mer mineraliskt stadig struktur här. Snart tio år gammalt kan inte påstå att det här vinet var särskilt moget det heller, däremot hade det jämfört mot yngre årgångar av det utvecklat en större och väldigt fin komplexitet som vittnar om att de vita toppvinerna från M Chapoutier faktiskt mår gott av upp mot tio års flaskmognad.

Maten var väl inte direkt så mycket att satsa på, men så är det nästan alltid på stora mingelpartyn. Alla små snittar såg mest småtråkiga ut, men det små hamburgarliknande smörgåsarna med tonfisk i fungerade desto bättre. I alla fall okej.

Spetten av lax och tonfisk med sesamfrön var helt okej, men hade gärna fått vara lite mer kryddade. Dessutom var de lite kladdiga att äta med fingrarna, således inte den allra bästa typen av finger food.

De friterade räkorna kunde ha varit goda om de hade fått någon smaksättning (gärna inspirerad av något av alla sydostasiatiska kök) eller åtminstone någon god sås till. Nu var det främst fet frityrsmet som dominerade smakupplevelsen.
   Klart bättre var de grillade flodräkorna, men eftersom de hade kvar sina skal blev de väldigt svåra och kladdiga att äta med tanke på att de var ett stående kalas och alla gäster utöver tallriken hade ett vinglas att bära på. Tänk så många kockar och festfixare som helt missar denna inte helt oväsentliga detalj.

Därefter gick vi över till röda viner och 2000 Crozes-Hermitage Les Varonniers ur jeroboam. När det här vinet säljs på flaska, är det verkligen inte dyrt, därför är det irriterande att inse att man inte köper en låda (minst) av det varje årgång och låter vinet lagras därhemma så att man enkelt får tag på till 15 år gamla årgångar, eller äldre. Läget i den här 3.20 hektar stora vingårdslotten i läget Chassis är utmärkt, nämligen på den västexponerade västra sluttningen av Hermitageberget, precis ner mot floden Rhône till. Herre min skapare vad gott, läckert jordigt och stenigt, fin cigarrlåda och dyrbar tobak, ett uns torkad svamp och tryffel, lite torkat kött och järnoxid, men fortfarande en god fruktighet kvar. Superbt. Det blev lite påfyllning av det här också, sedan mingel bland gästerna ett tag. 

Precis lika bra men något kraftigare och även något mindre utvecklad var 2000 Saint-Joseph Les Granits som serverades ur mathusalem. Druvrent vin av Syrah från 60 till 80 år gamla stockar i samma branta och granitsteniga vingård som det vita syskonet kommer från, fullt avstjälkat men helt naturligt köttigt och kryddigt av sig själv och första knappa mognad vinet har nått med drygt 16 års ålder. Så länge jag kan minnas att jag har druckit det här vinet i alla möjliga årgångar och de än mer exklusiva vinerna från Hermitage från Michel Chapoutier har jag hyllat det som ett av firmans godaste viner och framför allt det bästa vinet per krona. Det här var helt fantastiskt gott, vilken läckert begynnande mognadston av jordighet, tryffel, tobak, torkat kött och kryddighet och vilken härlig struktur och längd.
   Serveringspersonalen sprang för jämnan omkring med fat med småplock på, men det enda som lockade var några slags köttbullar som åts med händerna, som faktiskt var goda och även matchade det här vinet – och de andra mognade röda vinerna – alldeles utmärkt.

När man provar de av fin första mognad så komplexa vinerna, som den röda 2007 Ermitage Les Greffieux ur jeroboam, blir man nästan lite irriterad att man inte har köpt på sig ett antal flaskor av varje gott vin för att själv lagra till den här grader. Les Greffieux är den vingårdslott som ligger alldeles ovanför järnvägsstationen, således nedanför den branta Le Méal. Det är oftast så att det här vinet mognar lite fortare än det från de mer branta och steniga lotterna, därför hade det här vinet också börjat visa den där läckra mognaden som är helt oemotståndligt. Och så här pass kände vi oss rätt nöjda. En hel dag med de ofta makalösa klassiska vinerna från Hermitage, från tiotiden på morgonen till strax före midnatt, började ta ut sin rätt. Därför tog vi en skön kort svalkande nattvandring till hotellet för att avrunda med en liten stänkare på balkongen …

Inga kommentarer: