torsdag 11 maj 2017

Chateau Montelena på Atelier 23 den 7 maj



Riesling är en förhållandevis liten druvsort i Kalifornien, den odlas idag på inte mer än 1 739 av delstatens sammanlagt drygt 240 000 hektar stora vingårdsareal. Även om tyska immigranter lät plantera både Riesling och andra tyska druvor under den andra hälften av 1800-talet, försvann kulturen att göra den här typen av viner med först vinlusen för drygt ett sekel sedan och därefter med förbudstiden på 1920-talet. Under resten av 1900-talet var det förhållandevis glest mellan rieslingvinerna och de få vinmakare som gjorde anständiga viner av den nobla tyska druvan var ännu färre. Med ett ökat intresse för både ”udda” och mer eleganta viner utan ekfatskaraktär, har Riesling nu på 2000-talet fått något av en renässans, om än en ganska liten sådan.
 
En firma som tidigt började producera rieslingvin var Château Montelena – det var faktiskt deras allra första vin i premiärårgången 1972. Det var mest en slump att man hittade en odlare i Potter Valley allra längst upp i Mendocino som hade lite Riesling planterat på drygt 300 meters höjd och allt sedan dess har man köpt druvor från denna vingård, som nu ägs av Guinness McFadden. Vi njöt nu av en 2012 Riesling som kanske inte kan jämföras med de blommiga, fjäderlätta och eleganta mineraliska rieslingvinerna från Tyskland, eller de feta och tyngre versionerna av typen smaragd från Österrike, men som ändå har en hel del typiska attribut. En god kropp, ändå inte tung och fyllig, en fin fruktighet (gul stenfrukt, citrus och citronskal) men absolut torr (strax under fyra fram restsocker per liter), en fin men inte påtagligt frisk syra och en god eftersmak. Såklart jäst i ståltankar och neutrala franska ekfat, därför inte ett spår av ekfatskaraktär, och lika såklart med blockerad malolaktisk jäsning, därför ingen rondör och smörighet. Och faktiskt med en fint stenig mineralitet. Man gör cirka 21 000 flaskor om året av det här vinet och det säljs huvudsakligen lokalt i Kalifornien.

Rieslingvinet serverades som aperitif medan gästerna samlades och vi njöt av den milsvida utsikten från toppvåningen på DN-skrapan, där festvåningen Atelier 23 ligger. Etablissemanget drivs av den kända krögaren Pontus Frithiof, med andra ord kan man lita på att maten och servicen är bra.
   Ett fat med små läckra aptitretare cirkulerade bland oss gäster. Det var små kanapéer med en grön sparrisomelett med rökt lax och forellrom, med en krämig hummersallad, med räkor och ett kokt vaktelägg, med löjrom och med ankleverterrin. Smått och gott och trevligt till rieslingvinet, som jag tacksamt fick påfyllning av.

Det Chateau Montelena för alltid kommer att vara förknippat med är deras seger med 1973 Chardonnay i den legendariska The Paris Tasting som ägde rum 1976. På den tiden kom druvorna från Bacigalupi Vineyard vid Westside Road i Russian River, men från 1978 var de egna vingårdarna tillräckligt gamla för att ge druvor av den kvalitet man önskade, och sedan dess har man uteslutande använt sig av egen frukt. Druvorna till den 2014 Napa Valley Chardonnay vi nu serverades kommer till största del från John Muir Vineyard i Oak Knoll i den södra delen av Napa Valley. Det är en vingård man har kontrakt på fram till 2030 och därför kan man räkna den som sin egen. En detalj som gör det här vinet speciellt är att man är mycket försiktig med ekfat och att man låter blockera den malolaktiska jäsningen, två saker som gör att vinet är påfallande elegant och stramt med bara en försiktig textur av ekfatslagringen – men absolut ingen karaktär av eken i sig. Det är ett superbt vin som närmast kan beskrivas som burgundiskt, eller som Robert Parker lite skämtsamt men ändå med ett uns av sanning har beskrivit som en ”chablis på steroider”.
   Det klassiska hantverket gör att vinerna faktiskt håller väldigt bra, faktiskt långt bättre än vad majoriteten av kaliforniska chardonnayviner gör. Det bevisades med tydlighet med den 2007 Napa Valley Chardonnay vi serverades av i glaset intill, förvisso från en magnumbutelj vilket alltid är bättre för vinets skull. För bara ett år sedan drack jag en supergod vanlig flaska av detta vin, den här tappningen var bättre och mer vital. Färgen var såklart djupare än den i det unga vinet, doften både större och mer intensiv och här noterade man gula äpplen, citrusskal och en lätt nötighet som vittnade om en första mognad. Smaken var också fylligare än den i den unga årgången, men syran lika frisk och livlig. Helt klart ett vin som har en viss mognad, men fortfarande har en god potential att fortsätta utvecklas.
 
   ”Vi har aldrig ändrat vårt sätt att göra vår chardonnay, men helt plötsligt har den blivit modern”, säger han och skrattar.

Till chardonnayvinerna serverades en bakad torskrygg med en len rotsellerikräm (som var särskilt lyckad till det lite mognare vinet), späda grönsaker i form av morot och gurka samt lite räkor och smält smör som garnityr.

När vi gick in på de röda vinerna skulle tyngden läggas på deras Estate Cabernet Sauvignon, men Bo Barrett ville att vi som referens till detta vin som rent pausvin mellan rätterna skulle serveras deras 2014 Napa Valley Cabernet Sauvignon för att mer tydligt förstå djupet och komplexiteten i toppvinet. Det är ett vin som säljs till ungefär en tredjedel av priset och det kommer från fem vingårdar i den allra nordligaste delen av Napa Valley, av vilka man själv äger tre av dem. Man har gjort det här vinet sedan 1992 och man ser det som ett helt eget vin snarare än ett typiskt andravin.
   "Man skulle kunna säga att det här är vårt kommunvin, tanken är att det ska visa karaktären av ett vin från Calistoga, medan vår Estate Cabernet Sauvignon mer distinkt ska visa känslan i vår egen vingård", säger Bo Barrett och förklarar vidare att man rent framställningsmässigt lägger ner lika mycket möda på de två vinerna.
   ”Det är alltid ett vin som är drickfärdigt direkt, vi ser det lite grand som ett stekhusvin, ett vin som alla har råd med och som alla kan tycka om”, flikar han in.
   Den här årgången är vinet gjort till 87 procent av Cabernet Sauvignon med ett inslag av tio procent Merlot och tre procent Cabernet Franc. Jämfört med toppvinet har det här en liten bärigare doft med ett diskret inslag av röda bär. En liten krydda från ekfat (omkring 20 procent nya), fint mogna och integrerade tanniner samt en god men inte märkvärdigt lång eftersmak skrevs också ner i protokollet för detta charmerande, goda och välgjorda vin.

Vi serverades nu två årgångar av toppvinet, båda från svala årgångar för att ytterligare visa finessen i vinet – och att man här på Chateau Montelena mycket väl kan hantera årgångar som bland andra vinmakare i Napa Valley och Kalifornien anses vara svåra.
   ”Ta 1998 som ett exempel, det är en årgång som direkt och ganska kraftfullt skrevs ner i pressen eftersom den var sen, kall och fuktig och många producenter gjorde viner som saknade mogen frukt, men vi tycker tvärtom att det blev en bra men sval årgång som krävde tid att utvecklas, men vårt vin är idag riktigt bra, faktiskt mer komplext och finare balanserat än det från 1997, som av samma press hyllades som den allra bästa årgången på 1990-talet”, säger Bo när vi talar om årgångar.
   Den 2008 Estate Cabernet Sauvignon vi hade framför oss bjöd på ett stort djup av mörk frukt, jag noterade den jordighet som kan beskrivas som stenig mineralitet (krossad sten) och som är så typisk för de mer eleganta vinerna från Calistoga i norra Napa Valley, där marken domineras av vulkaniska sten- och grusjordar. Från ekfaten (25-30 procent nya) noterades en liten ton av choklad och tanninerna var klart mer substantiella i det här vinet än i den vanliga tappningen – detta trots sex års extra ålder.
   Årgång 2008 räknas som sval men absolut inte svår. Det som drabbade årgången var den svartfrost som slog till den 21 april och drog ner temperaturen till minus tre grader över natten. Resultatet här på Chateau Montelena var en reducerad skörd med cirka 38 procent.
   I glaset intill hade vi 2006 Estate Cabernet Sauvignon, som man räknar som den kallaste årgången det första decenniet på 2000-talet och bara har överträffats i kyla av 2011, som är den kallaste årgången någonsin. Jag höll det här vinet som det finare och bättre av de två, framför allt för den större parfymen och lite tydligare fräschören. Mörka vinbär och körsbär med en svag strimma av röda bär, en slags blommighet och en lite tydligare stenmineralitet skrev jag in på pluskontot och tanniner och struktur var tydlig, gav fortfarande vinet en ungdomlig känsla, men totalbalansen var
superb.

Till de två cabernetvinerna serverades vi varmrätten, helstekt kalventrecôte som serverades med grön sparris, rostad potatis och hummerbearnaise. Över det revs färsk tryffel från Gotland. Det var en god rätt som till synes var av något elegantare slag än vad vinerna rent spontant kändes ämnade att matcha, men tack vare den feta såsen och de rostade potatisarna lyftes rättens upplevda kraft till den där vinerna också befann sig.

Vi fortsatte med ytterligare två årgångar av toppvinet, nu en varm och en mer klassisk. Jämfört med årgång 2008 var 2009 Estate Cabernet Sauvignon resultatet av en växtsäsong som förvisso var sval men mycket jämnare i temperatur. Rent spontant hade jag inte sagt att vinet upplevdes som ”svalt” eller ”svalodlat”, det hade en stor intensitet av mycket ren, mörk och djup frukt med god koncentration och en känsla av söta blåbär, men smakmässigt noterades ingen sötma – det var mer aromämnena som var koncentrerade. Fortfarande ungt hade det en kännbar struktur av tanniner och även en lätt kryddighet av ekfaten, men det är inget jag funderar särskilt mycket kring, av erfarenhet vet jag att toppvinet från Chateau Montelena har en positiv utvecklingskurva på minst 30 år. Jag dricker själv just nu gärna 1994, 1991 och den helt makalösa 1984 – tre viner som fortfarande är pigga och vitala och inte visar några spår på att vika ner sig av ålder.
   Sommaren 2004 bjöd på ett par ordentliga värmeböljor, druvklasarna blev små och druvorna små med tydlig koncentration som resultat och jag finner nästan alltid en tydlig sötmogen fruktighet och ofta lite obalanserad strävhet i vinerna från 2004. Visst noterade jag denna solvärme och upplevda fruktsötma i 2004 Estate Cabernet Sauvignon, toner som drog åt nästan kokta björnbär, men tanninerna var oväntat silkiga och syran hygglig snarare än frisk. Däremot tyckte jag att det var en ovanligt bra nollfyra och ett vin som är riktigt gott att dricka, men av de fyra årgångar vi fick under middagen var det här den något svagare.

Vi skulle njuta av de två senare cabernetvinerna till en ostservering. Fram dukades en stor skärbräda med Brillat-Savarin, Pont l’Évêque och Comté och till det både knäckebröd och fikonmarmelad. Jag själv satsade framför allt på Brillat-Savarin, som är världens läckraste mjuka ost, och Comté, som är världens bästa hårdost. Jag stod över både bröd och marmelad, och jag hoppade dessutom tillbaka till 2007 Napa Valley Chardonnay eftersom jag så gott som alltid föredrar vita före röda viner till ost. Nu hade chardonnayvinet nått en temperatur på säkert 18 grader och det hade med det breddats i dofter och smaker och blivit än mer komplext och nyanserat. En del av vinets kvalitet noterades också först nu, hur väl det håller syra och fräschör trots den högre serveringstemperaturen. Jodå, jag håller Chateau Montelena som en fantastisk producent när det gäller Chardonnay.  
 
 

Inga kommentarer: