Vinmiddag med Mike Officer från Carlise Winery den 2 juni

 

”Jag valde att specialisera mig på Zinfandel eftersom jag tycker att det är den druvsort som allra mest representerar den kaliforniska vinhistorien och traditionen, dessutom finns det faktiskt ingen jämförbar motsvarighet för Zinfandel någon annanstans, såsom vi kan jämföra Cabernet Sauvignon med vinerna från Bordeaux och Pinot Noir med vinerna från Bourgogne, att vi i Kalifornien kan sätta en standard för druvsorten har också lockat mig”, berättar Mike Officer.

   Han är på sin första resa i vinets tecken till Sverige och vi möts för att under trevlig middagsform prova hans viner. Vi har träffats flera gånger förut, dels i det custom crush winery i Santa Rosa (det hette först Copain Custom Crush, sedan Punsch Down) där han som en av 36 små vinfirmor hyrde in sig mellan 2000 och 2013, dels i det nya vineri han köpte och iordningsställde till skörden 2014.

   Mike arbetade inom data och dataprogrammering när han insåg att det inte skulle ge honom ett roligt liv. Han var 25 år gammal och visste ingenting om vin, men efter att ha druckit ett sött rieslingvin från Chateau St-Jean i Sonoma blev han helt tagen och började läsa allt han kom över om vin. Hans första försök att göra vin resulterade i 20 liter rosévin av Pinot Noir, året därpå köpte han 50 kilo Zinfandel och gjorde ett vin som han tyckte var så dåligt att han hällde ut det i vasken, men ytterligare ett år senare blev det ett helt fat av Zinfandel från gamla stockar och nu började det likna något.

   ”Jag förstod ju att vi inte skulle kunna leva på en så småskalig produktion, så året därpå, 1997, gjorde jag 300 lådor vin av Zinfandel i mitt garage, som jag hade gjort kliniskt rent och aldrig parkerade bilen i”, fortsätter Mike och berättar att han med det och än mer 1998 började göra vin i kommersiell skala.

   Kvaliteten blev allt bättre och produktionen ökade till 675 lådor år 1999, 1 000 lådor år 2000 och 3 500 lådor fyra år senare. Nu kände han att han kunde leva på vinproduktionen och därför vågade han släppa sitt dagtidsjobb och fokuserade nu helt på vinet.

   ”Det var en befrielse, i så många år hade jag jobbat från tidig morgon till sent in på kvällarna och nätterna med mitt fulltidsjobb och vinframställningen, däremellan pendlat med buss mellan San Francisco och Sonoma”, berättar Mike och säger att han för jämnan var helt utarbetad.

   Det dröjde inte länge innan media fick upp ögonen för Carlisle, som hans vinfirma heter, och snart var han omtalad som en av de främsta specialisterna av Zinfandel. Robert Parker skrev tidigt att han var en av norra Kaliforniens mest lovande stjärnor. Mike Officer är trots sin framgång en förhållandevis lågmäld och blygsam ton när han talar om sig själv och sin egen insats.

   ”Jag är ingen vinmakare, jag är vinodlare, att druvorna blir till vin beror på jästen och alla miljoner mikrober som finns i druvmusten, mitt jobb är att se till att druvorna är av bästa kvalitet så att jäsningen fungerar utan avvikelser”, säger han.

Delamotte i byn Le Mesnil-sur-Oger är ett champagnehus som sällan imponerar på mig, men när champagnerna får ett par års ålder börjar det hända spännande saker med dem och då minsann tycker jag mycket bättre om dem. Det var just den första lilla brödiga mognadstonen och lätt rostade citrusnyansen i 2007 Blanc de Blancs som gjorde att jag blev då förtjust i den. Vi fick den som aperitif och som sådan är den tack vare sin friska syra och lätta kropp alldeles utsökt. Dessutom var det skönt att börja med en uppfriskande champagne med tanke på alla kraftiga viner som väntade den här middagen.

Bjuder man amerikanska (eller andra utländska) gäster på middag är det alltid trevligt att visa dem vårt eget norrländska guld, löjrommen från Kalix. Den kom i generösa skedar på små spröda krutonger och det blev ett mycket uppskattat tilltugg till champagnen. Tack också lov fanns det en fet dillkräm under löjrommen, utöver att det är väldigt gott förhindrar det all umami i rommen att plocka fram en bitterhet ur champagnen.

Vi började provningen, middagen och den härliga Zinfandelorgien med ett vin från Pagani Ranch som ligger mitt i Sonoma Valley. Överlag är Sonoma Valley varmare än Russian River Valley, men just den här vingården har faktiskt ett inslag av kall havsluft som drar in från väster genom en svacka i bergen som kallas Annadale Gap. Merparten av stockarna är planterade 1895 med Zinfandel, som dominerar vinet 2014 Zinfandel Pagani Ranch, men Mike berättar att det också ingår omkring tio procent andra så kallade mixed blacks (som man kallar blandningen av druvsorter i dessa samplanterade vingårdar) i det här vinet, bland annat Alicante Bouschet och Petite Sirah.

   Mike berättar att han skördar alla druvor vid samma tillfälle och vinifierar de olika sorterna tillsammans, fullt avstjälkade och med en knapp veckas kallurlakning innan jäsningen sätter igång. Vinet får sedan mogna med sin grova jästfällning och oftast bara en omdragning under 14-15 månader.

   ”Det brukar ofta vara kring 25 till 30 procent nya fat, men jag är inte så noga med hur stor andelen nya fat är, det viktiga är att faten inte får ta överhand, därför väljer jag fat från Taransaud”, säger han.

   ”Jag har också provat amerikanska fat, men tycker att de tar för sig för mycket och som bäst kan vara okej, och jag är heller inte så förtjust i ungersk ek”, lägger han till.

   Vinet har en ganska elegant och något sval känsla av frukten med inslag av blodgrapefrukt och röda bär, dessutom är kroppen förhållandevis frisk och man noterar också en fin mineralitet. Det är inte riktigt lika sötfruktig charmerande som många av de andra vinerna från Carlisle, men det är mer komplext och stramare och kan gärna få ett par års flasklagring.

   Det gäller i än högre grad 2014 Zinfandel DuPratt Vineyard som kommer från ett högt läge uppe i Mendocino Ridge, också det en appellation med ett relativt svalt och kustinfluerat läge.

   ”Trots att vi plockar druvorna vid 25 Brix eller högre, kan syran landa på över tio gram per liter och vinet få ett pH-värde på 3.0”, säger Mike och ler.

   Frukten bjuder också på en fin fräschör och precis den höga syra som Mike talar om och även tanninerna är mer markerade. Återigen ett gott vin som tydligt visar att jordar, altitud och klimat påverkar vinet av Zinfandel. Alltså en druvsort som är känslig för terroir, precis så som Chardonnay, Riesling och Pinot Noir är.

Det var chef Anders som stod för middagen den här kvällen och med hans skicklighet som kock och känsla för viner var det såklart med glädje och nyfikenhet jag såg fram emot maten. Den första rätten var kanske inte exakt en sådan som jag själv helt spontant skulle servera till smakrika viner av Zinfandel, men den visade sig fungerar alldeles perfekt. Såklart, chef Anders vet vad han pysslar med. Fullträffen berodde såklart på att vinerna bjöd på en viss finess, men också på att det fanns en diskret fruktsötma i vinerna som skapade en god balans. Det var en fin bit kalvbräss (som har en mild sötma och fet textur) som hade stekts och serverades med smörstekt svamp och bondbönor samt en smörad kalvfond med persilja.

Nästa hållplats i menyn var 2013 Zinfandel Carlisle Vineyard, som är vinifierat på exakt samma sätt som de två föregående vinerna och nu visade upp sig som en medelfyllig och väldigt läckert fruktig zinfandel med inslag av både röda och blåa bär samt en liten nyans av ekfat. Här visar Mike att Zinfandel inte alltid ger överdådiga viner, nog för att man har en liten alkoholvärme i eftersmaken, (14.5 till 15.5 procent alkoholhalt känns legio i hans zinfandelviner), men frukten bjuder på en fin fräschör och därför upplever man vinet väldigt fint balanserat.

   ”Den här vingården planterades 1927 av en italiensk immigrant, till 88 procent med Zinfandel och resten faktiskt 39 olika druvsorter, av vilka tio är gröna”, berättar Mike.

   Vi drack också 2014 Zinfandel Carlisle Vineyard, som såklart är snarlik i de allra flesta avseenden, men som tack vare årgången i sig och den ett år yngre åldern är en aning stramare i sin struktur. Just nu föredrog jag 2013, men 2014 kommer troligen att i det längre loppet bli vinnaren.

Nu serverades bröstet av en fet och smakrik majsuppfödd anka från Skåne, med en matchande smakrik ankfond med bondbönor och fet oxmärg. Det här var mer väntat till Zinfandel och också den här kombinationen blev lyckad till vinerna. Lite rostad färsk vitkål hörde också till liksom en slät ljus kräm av vårlök.

Årligen gör Mike ett drygt tjugotal viner, vanligen är 14 av dem av Zinfandel och fem av Syrah, en druva som idag odlas på bara omkring 7 700 hektar mot cirka 19 700 hektar för Zinfandel. Därtill gör han ett par viner av Petite Sirah, Mourvèdre och Grenache samt tre vita. Den druvrena 2014 Syrah Papa’s Block från en 0.80 hektar liten vingård intill Papera Ranch i Russian River Valley vi serverades som ett litet mellanspel är den tionde årgången från den här vingården. Stockarna planterades 2002 och den första skörden man fick 2004 var så liten och aningen tunn att Mike inte buteljerade det

vinet. Omkring en tredjedel av vinklasarna är vinifierade hela med sina stjälkar och det är möjligt att det är just från stjälkarna som en liten del av kryddigheten kommer. Samtidigt noterade jag lakritsrot, salvia och krossad peppar, nyanser som mer hör till druvan om den inte odlas alltför solvarmt. Själva frukten var också annan än den i zinfandelvinerna, den var mycket mörkare och drog snarast åt blå frukt, medan Zinfandel ofta ger en kombination av mörka blåa bär och frukten med bara fina stråk av söta och syrliga röda bär. Tanninstrukturen var också annorlunda, lite mer markerad och mer tight i eftersmaken. Gott idag, men ett par års vidare flaskmognad på det här är bara av godo, då kommer än mer av syrahdruvans karaktäristiska kryddighet att växa fram samtidigt som lite av fruktens sötma kommer att mattas av.

Vi tog oss vidare till 2014 Zinfandel Papera Ranch, en vingård som bara ligger en kilometer från den egna Carlisle Vineyard i Russian River Valley. Samma klimat, samma jord, men en annan sammansättning av druvor. Här är det märkligt nog så mycket som 96 procent Zinfandel och fyra procent Carignane, vilket för tiden var ett ganska ovanligt sätt för italienarna att plantera på.  

   ”Det här är en väldigt vacker vingård, stockarna som planterades 1934 ser närmast identiska ut i förhållande till varandra, troligen eftersom vingården är så välmående – men jag tror att just den här vingården ger så bra och stabilt vin just för att den är så homogen”, resonerar Mike.  

   Återigen noterar man en frisk syra, omkring sju gram per liter säger Mike, och det bidrar till en stor fräschör i det generösa och eleganta vinet. Söta körsbär, syrliga mörka körsbär, vildhallon och björnbär, precis allt det där noterar man samtidigt som det finns en god tanninstruktur. Just det gör att eftersmaken känns en liten aning knuten och hur god den än är känner jag att jag vill lagra vinet ett par år.

Montafi Vineyard planterades 1926 med cirka 88 procent Zinfandel och resten tio druvsorter, men utan inslag av gröna druvsorter.

   ”Den siffran gäller för det block jag köper druvorna från, det block som Seghesio arbetar med har mycket större andel Alicante Bouschet än vad vi har”, förtydligar Mike när vi frågar.

    Två detaljer vi tillskriver terroir skiljer denna 2014 Zinfandel Montafi Vineyard ganska tydligt från de andra vingårdarna vi provar den här kvällen, dels har vingården ett något varmare läge, dels står det ett par eukalyptusträd i ena kanten av vingården – således finner man en lite sötare och rikare frukt och en liten mintig nyans av eukalyptus i doften. Det är oerhört gott, här möts massor av god frukt med tydliga toner av choklad, en fint vegetal kryddighet och en fin tanninstruktur som liksom de andra vinerna slutar smaken helt torr – och utan tydlig alkoholvärme. Bravo!

   Det var kul att också serveras en 2015 Zinfandel Montafi Ranch som bjöd på samma mintiga blommighet och läckra fruktighet, men den upplevdes både fylligare och lite varmare i frukten och därför lite mer drickmogen just nu jämfört med 2014.

   ”Det här var en helt annan typ av årgång än 2014, den var mycket varmare och mer komprimerad och gav den tidigare skörden någonsin, vi började skörda Zinfandel på Limerick Lane redan den 18 augusti, samtidigt som vi skördade våra första vita viner, men normalt sett brukar vi skörda Zinfandel från mitten av september in till mitten och till och med slutet av oktober”, berättar Mike.

Chef Anders kom nu in med en ny rätt, en svensk entrecôte med en varm parmesankräm och en rödvinssky samt lite stekt hjärtsallat med knaprigt stekt skinka i brunoise. Återigen en rätt som fungerade bra till vinerna, mycket tack vare den feta texturen i parmesankrämen.

Middagen skulle rundas av med lite ostar, två franska och två svenska. Från Frankrike och mer precist från Bourgogne kom osten Charolais som är gjord av getmjölk (det finns också versioner gjorda av komjölk) som hade hög smak, fet textur och fin syra, och från Pyrenéerna kom den hårdare fårmjölksosten Napoléon. Båda var goda, men vad gjorde det när chef Anders hade plockat två svenska supergoda ostar med mognadskomplexitet; en 37 månader lagrad Svecia och en 41 månader gammal Prästost. Tänk att våra svenska hårdostar kan utveckla en sådan fantastisk smak, komplexitet och kryddighet med ålder. Tack vare smakrikedomen, sältan, nötigheten och den feta känslan i ostarna kom de att bli helt perfekta följeslagare till ostarna. Och jag som alltid förordar vitt vin till osten ...

 

Vinlistan hos Carlisle innehåller väldigt många goda och högintressanta viner, men ett av dem som sticker ut lite särskilt är ett vin från en 0.80 hektar liten vingård som planterades 1910 i Russian River Valley, och då på ett lite annorlunda sätt än vad som var brukligt.

   ”Jag upptäckte den här vingården när jag var ute och cyklade en dag 1996, den såg egentligen helt förskräcklig ut eftersom den var övergiven och fullt med buskar och sly och ett fyrtiotal ekar hade vuxit upp bland de gamla, vildvuxna vinrankorna”, berättar Mike.

   Han blev så nyfiken att han tog kontakt med ägaren och frågade honom om han fick ta hand om vingården, helt enkelt röja upp den och väcka den till, dessutom på egen bekostnad.

   ”Ägaren tyckte det verkade konstigt men lät mig göra det och sedan dess har jag tagit hand om den lilla vingården”, säger Mike och ler.

   Till en början trodde han att det var en vingård med Zinfandel, men när han studerade rankorna lite närmare upptäckte han att det inte alls var så. Istället är vingården planterad med 75 procent Mourvèdre, tio procent Syrah, sex procent Petit Sirah, fyra procent Carignane, tre procent Peloursin, två procent Alicante Bouschet samt några procent med gröna sorter. Mike skördar de olika sorterna i två omgångar eftersom de har olika mognadsperioder och vinifierar dem därför i två tankar. Vi hade nu fått ett vin härifrån, 2013 Two Acres Red Wine, i våra glas. Det är ett vin med en medelstor och väldigt nyanserad doft, lite jordig och rökig å ena sidan, lite kryddig med inslag av pinje och sydfranska örter år den andra sidan, dessutom med en generös och djup men inte tung och söt fruktighet. Smakmässigt drygt medelfyllig, tanniner och syra var kännbara men fint integrerade och smaken lång och riktigt god. Det var en ljuvlig avslutning på en underbart god middag med fokus på Zinfandel, en druvsort som i allra högsta grad är en högklassig sådan.