Jag har levt i 30 år i
vinvärlden och räknar mig själv till en av de bortskämda när det kommer till
att både besöka vinregioner och vinproducenter och att prova och dricka
världens allra bästa och mest eftertraktade viner. En producent jag alldeles
för sällan dricker vinerna ifrån är den närmast mytomspunna Domaine Jean-Louis
Chave som har sitt säte i Mauves i appellationen Saint-Joseph i norra Rhône,
men allra mest är känd för sina exceptionella främst röda men också vita viner
från Hermitage.
Familjen Chave har varit verksamma inom
vinodling sedan 1481 och är därmed en av de äldsta vinodlarfamiljerna i Rhône.
Det var Gérard Chave och sedan 1990-talet hans son Jean-Louis Chave som lyfte
firmans viner till den enastående kvalitet de idag har och med det har de också
positionerat sig som en av världens främsta vinproducenter. De har idag 25.50
hektar av vilket 12.50 hektar ligger i Hermitage där man mestadels har väldigt
gamla stockar i sina sju vingårdsägor, och 13.00 hektar i Saint-Joseph där man
också har ägor i flera vingårdar. Allt är ekologiskt skött och i en av vingårdarna i Saint-Joseph har man
också gått över till biodynamisk odling.
Produktionen hos Domaine Jean-Louis Chave är
liten, vi talar om några tusen flaskor vardera av det vita och röda vinet från
Hermitage, och ytterligare några tusen flaskor från Saint-Joseph. Det leder
till svårigheter att få tag på vinerna. Till Sverige kommer det inte ens 100
flaskor vardera av dem varje år. För att få en mer stabil produktion har man
också etablerat J-L Chave Sélection, en négociantverksamhet till vilken man i
tillägg till druvor från sina egna yngre vingårdslotter också köper druvor från
kontrakterade odlare i norra och södra Rhône.
När jag nu för min
vinklubbs räkning äntligen fick chansen att arrangera en hel kväll på temat
kunde jag såklart inte motstå frestelsen – det kunde uppenbarligen heller inte
de 20 gäster som hittade till Stadshuskällaren den här kvällen. Vinserveringen
öppnades med 2013 Hermitage Blanche
från J-L
Chave Sélection och trots att det är négociantdelen av firman kommer
den övervägande mängden druvor från firmans egna vingårdar. Just det här vinet
är en cuvée av cirka 85 procent Marsanne och 15 procent Roussanne och även om
det görs i stort sett likadant som domänvinet är det både ljusare till färgen
och avgjort lättare och mer förfinat till doft och smak. Det beror främst på
yngre stockar och en lite mer återhållsam vinifiering och lagring. Som väntat
har vinerna från Rhônedalen inte någon påtaglig syra, men man upplever ändå en
god fräschör tack vare den tydliga mineraliteten. Dessutom har årgången här i
norra Rhône gett viner med lite större friskhet än i genomsnitt.
Om négociantvinet var
gott, lättdrucket och elegant, var de tre vita hermitagevinerna med Domaine
Jean-Louis Chave som avsändare betydligt djupare och mer komplexa.
Särskilt intressant var det som en direkt jämförelse med négociantvinet ha 2013 L’Hermitage alldeles intill. Det
här vita domänvinet görs, beroende på årgång, till cirka 80–85 procent av
Marsanne och 15–20 procent Roussanne som skördas från 50–100 år gamla stockar i
vingårdarna La Maison Blanche, den något varmare Le Méal, den högt belägna och
steniga l’Ermite, vingården Peleat som man är ensamägare till och Les Rocoules.
Sedan Jean-Louis tog plats i framställningen har andelen nya ekfat ökat något,
men alltjämt är det en kombination av ståltankar, cement och ekfat som gäller.
Fjorton månader, det är den vanliga tiden för lagring i både nya och upp mot
fem år äldre ekfat.
Jag hade dekanterat vinet cirka en timma
innan vi provade det, något som krävs för framför allt de yngre årgångarna. Det
här vinet var först lite återhållet och påfallande stenmineraliskt, med
bara en liten ton av citronskal, gul stenfrukt och vax, men med ökad temperatur
vann det en allt större kropp och komplexitet.
Årgången var kanske inte riktigt lika
hyllad, men 2011 L’Hermitage hade på
sina två extra års lagring utvecklat en tydligt större komplexitet, själva
frukten var både dovare och tätare med lite mer citronskal och även en
blommigare honungston som är superläcker. Till smaken är vinet drygt
medelfylligt, det har en god kropp men helt torr smak med en känsla av struktur
som nästan påminner om strävhet. Jag skulle säga att vinet fortfarande är ungt,
kanske rent av lite stängt – men luftningen gjorde verkligen sitt till.
Det tredje vinet var djupt halmgult och
tydligt på väg mot mognad. Det är väntat, 2006
Hermitage är ju trots allt ett drygt elva år gammalt vin och även om
vinerna från Hermitage har en god lagringspotential, har druvsorterna Marsanne
och Roussanne en förmåga att nå sin första mognadsgrad ganska tidigt. Det var
en viss variation mellan de flaskor som öppnades, men inget vin hade någon
egentligen avvikelse från det väntade. Till en början var vinet ganska nötigt
med toner av akacia och rostade nötter, men med luftningen växte en allt större
blommighet och delikat honungsnyans fram. Det blev också det av de tre vita
domänvinerna som allra flest gäster höll som det bästa och mest komplexa.
Till de vita
hermitagevinerna serverades en första liten rätt, en lätt sotad tartar av
havskräfta och pilgrimsmussla som serverades med en kräm av gräslök, lite
forellrom och med krisp av hummer. En liten och superb rätt som framför allt
passade de yngre vinerna, det mer mogna vinet var lite för kraftigt för den
eleganta rätten.
Saint-Joseph är den tio
gånger större appellation än Hermitage och stilen på viner varierar ganska
mycket. Medan Hermitage är mestadels sydligt exponerat, har vingårdarna i
Saint-Joseph i mycket större utsträckning östlig exponering. Jordarna är dock
ungefär desamma, magra stenjordar med stort inslag av granit och även gnejs,
framför allt i den södra delen av appellation som ligger kring Tournon och
Mauves i ungefär jämnhöjd med Hermitage. Den 2014 Saint-Joseph Offerus från J-L Chave Sélection vi hade i första
glaset är en cuvée av Syrah som till 80 procent kommer från just den här södra
förstklassiga delen, resten kommer från lite lättare jordar i appellationens
norra ände. Det har lagrats i 228 och 600 liter stora ekfat som till 20 procent
var nya, men vinet har egentligen ingen karaktär av eken. Istället är det en
klassiskt mörk och tät bärfrukt med ursprungstypisk karaktär av krossad sten,
vitpeppar, lite lufttorkat kött och en släng av salvia – ja, allt det där goda
som man gillar så mycket i Syrah från norra fördelen.
Det andra glaset var 2014 Saint-Joseph från Domaine Jean-Louis Chave, också det
en ren Syrah, men den här versionen kommer från firmans egna vingårdar som
ligger på branta, steniga sluttningar som delvis vetter åt söder i
appellationens södra del. Vinet görs likadant, men tack vare de lite bättre
vingårdarna och äldre stockarna har vinet fått mycket mer av precis allt;
djupare och tätare färg, större och mer intensiv doft, mörkare frukt och större
struktur av tanniner och mineral. Båda vinerna har en påfallande frisk syra,
något man rätt ofta har i norra Rhônedalens röda viner och som särskilt i den
något svåra årgången 2014 blev särskilt frisk. Det stora problemet 2014 var en
del regn, men i de magra och väldränerade vingårdarna här i norra Rhône drabbas
man inte särskilt svårt av fuktsjukdomar.
Till vinerna från
Saint-Joseph serverades en helt vegetarisk rätt, en len kräm av rotselleri med
smakrika belugalinser, grillad spetskål som strimlats och sauterats och till
det en smakrik kålsky och lite färska piemontesiska hasselnötter.
Den totalt sett 136 hektar
stora appellationen Hermitage är det ursprung som allra mest har byggt ryktet
för familjen Chave och man har mer Syrah är de gröna druvorna planterat här. Precis
som i den vita serveringen, hade vi fyra viner och inledde med vinet från J-L
Chave Sélection, som liksom den vita versionen till viss del görs av
druvor från de egna vingårdarna. Denna 2013
Hermitage Farconnet är ett väldigt gott och elegant vin, såklart ett vin
med lite lättare kropp och något mer polerad struktur än de större och mer komplexa
domänvinerna, men man bör väga in att det främst är yngre stockar i inte lika
förstklassiga lägen som har gett vinet. I ärlighetens namn ska man betona att
det också bara kostar 409 kronor mot 2 200 kronor för domänvinet. En femtedel
av priset, men hälften av smaken!
Jag tänkte att jag skulle göra en kanske mer
rättvis bedömning av Hermitage Farconnet genom att jämföra det med domänvinet
från Saint-Joseph, de ligger i ungefär samma prisläge, och jag höll faktiskt
vinet från Saint-Joseph som det lite djupare och vassare. Jag vill påstå att
det säger mer om vinet från Saint-Joseph än det från Hermitage.
De tre vinerna som följde
kom alla från Domaine Jean-Louis Chave och deras ägor i de högt belägna vingårdarna
l’Ermite, Peleat och Les Beaumes, den något varmare Le Méal och de lite lägre
ner på sluttningen belägna Rocoules och Les Diognieres. Den mest tongivande
vingården är dock Les Bessards längst ut på den västra delen av sluttningen, en
vingård som både Gérard och Jean-Louis menar är själva fundamentet i ett storslaget
vin från Hermitage. Det är också just blandningen av de olika vingårdslägena
som är hela idén hos Gérard och Jean-Louis, man har aldrig haft en ambition att
göra vingårdsspecifika viner även om man emellanåt faktiskt gör ett så gott som
vingårdsspecifikt vin från Les Bessards, den fabulöst dyra Hermitage Cuvée
Cathelin.
Att de röda vinerna skulle
vara mer tighta och stängda än de vita tog vi alla som självklart, och trots
att 2013 L’Hermitage hade varit
upphälld i glasen i närmare tre timmar tyckte vi att doften fortfarande var något
tillbakadragen. Den druvtypiska mörka bärfrukten fanns här och den var fint koncentrerad,
men snarare stramt och kryddigt komplex med steniga mineraltoner än med en
yppig frukt. Trots ungdomen var de massiva tanninerna fint integrerade och
helhetsintrycket var mycket gott.
Dock hade de två extra lagringsåren lyft doften
och öppnat upp 2011 L’Hermitage en
hel del och här upplevde man att frukten var lite rikare än om årgången i sig
borde säga tvärtom. Den steniga mineralkänslan finns dock fortfarande kvar,
liksom pepprigheten och en liten ton av salvia och gröna oliver, dessutom en svagt
rödaktig fruktnyans som skänkte en lite svalare elegans. Också strävheten hade
lagt sig en aning med både ålder och luft och jag höll det här vinet som det
just nu godaste att dricka.
Allra mest nyanserat var dock 2006 Hermitage, som efter elva år sedan
födseln hade börjat utveckla lite mer förfinade nyanser i doften, men faktiskt
fortfarande var ganska markerat sträv i smaken. Tonen av salvia och lakrits var
något tydligare jämför med vinet från 2011, nyansen av stenkross likaså,
dessutom upplevde jag att frukten kändes något tätare och mer koncentrerad,
åtminstone i doften. Men det var just smaken som var stram och driven av sina
tanniner. Det här är helt klart ett vin som bör lagras ett par år till, eller
serveras väl luftat (dekantering minst två timmar innan servering) till
maträtter som fångar upp strävheten och rundar av den. Men komplexiteten i
doften, den är underbar redan nu!
För enkelhetens skull hade
jag faktiskt inte specialbeställt någon varmrätt som skulle matcha de röda hermitagevinerna
perfekt, istället hade jag valt en rätt från restaurangens alltid så trevliga à
la carte. Det blev en bakad sida av gris från Nibble Gård intill Västerås som serverades
med en krokett med lite jordärtskocka och den smakrika svenska osten Wrångebäck
från anrika Almnäs Bruk och till det lite friterad jordärtskocka, krispig
grönkål och en något sötsyrlig kräm av tranbär. Som sådan var rätten väldigt
god, grisen var saftig och välsmakande men jag hade gärna sett att svålen hade
fått bli lite krispigare, men jag tyckte nog att de nu rumstempererade och perfekt
välluftade vita hermitagevinerna faktiskt var ett par steg bättre till maten. De
röda var något för kraftiga och framför allt lite för välstrukturerade och hade
mått bättre av en kraftigare och mörkare kötträtt med ett inslag av en fet
textur just för tanninernas skull.
Det råder ingen tvekan om
att vinerna från Jean-Louis Chave är bland de allra bästa i Hermitage, tillsammans
med de från M Chapoutier och den betydligt mindre firman Marc Sorrel. Lika
övertygande är slutsatsen att vinerna behöver tid, helst 15 men hellre 20 år eller
mer för att nå sin mest optimala drickmognad. Tidigare minnen av toppårgångar
som de röda 1999 Hermitage och 1990 Hermitage har vittnat om just det. Kan man
inte vänta så länge på att vinerna ska öppna upp sig och visa storslagen mognadsbalans
och komplexitet, får man nöjda sig med en god stunds luftning – minst två men hellre
tre till fyra timmar i karaff. Till och med dagen efter stod sig vinerna i full
prakt kvar i flaskorna, trots att det vara var motsvarande ett glas kvar i varje.
Minst sagt imponerande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar